Det skeva eller det skönt tillrättalagda
När jag ritar mina mönster tänker jag alltid att jag inte enbart är en mönsterritare. Långt tidigare har jag förlorat mig i en sandstrand eller i formen på en lök eller i en förtrollande skog där jag ser saker som inte finns. Jag är som en arkitekt som gör det skeva till skönt.
Lugn, ro och harmoni vill vi alla ha runt omkring oss. Vi vill ha vackra saker som ger oss en stillhet blandad med behaglig nyfikenhet. Jag gillar själv vackra saker som är strikt ordnade på i en obruten linje från idé till akt och handling. Att göra det skeva till något skönt är en konst. Det kan ju tyckas enkelt att exempelvis anlägga trädgårdar som likt en skog breder ut sig. Men då ska man veta att bakom en sådan ligger år av funderingar på hur dessa träd ska stå för att de ska uppfattas som slumpmässigt planterade.
När jag som ung student läste konstvetenskap och förlorade mig i Frank Lloyd Wrights Fallingwater eller Josef Paxtons Crystal Palace eller de vackra parkträdgårdarna så jag framför mig skrivbordskonstruktionen som blev en verklig sak.
Det är det romantiska i mig som talar. Som för en vild konversation med just mig. Jag gillar att blanda vardag, det som näst intill är så tråkigt och obetydligt så det knappt märks, till att försköna och förändra det så att den som ser det häpnas över det och liksom jag förlorar sig i det.
Vi sitter och planerar för nästa utgåva av nya mönster. I det strikta kaoset råder kreativitet.
Vilken linje ska vi välja; den sköna eller den skeva? Den tillrättalagda eller den som får en att stanna upp?