Me
Det är en crazy rollercoaster ride for sure. Just nu är det som någon blandning av att ibland känna hur jag totalt tappar kontrollen som om jag är en ballong i vinden och jag far hit och dit utan någon säkerthet eller mål whatsoever. Fast i en vind som drar med mig dit den bestämmer. I den farten någonstans känner jag hur vinden tär på min hud och jag blir så medveten om hur tiden går. Som om jag kan se en linjär tidsaxel jag åker på som formats efter vindens egen kringelikrok. Jag får panik, ångest eller någon annan typ av fuck, det här är inte ok nånstans och inser hur jag måste haka fast i något. Det är nästan så att det inte spelar roll vad, bara att jag får tag i nåt som stannar upp “galenskapen”. Faff! Jag fastnar i nåt. Allt saktas ned och plötsligt kan jag samla mig igen. Jag svävar fortfarande men jag vet nånstans att jag hakat fast och det skapas ett lugn inom mig. Plötsligt kan jag se helheten igen och hur bergochdalbanan ser ut. Jag känner igen alla snurror och vet vart jag kräkts och svävat. Helheten och att inte allt flyger omkring överallt, gör att jag ser mönstret jag höll på att bygga. Javisstifan! Jag byggde ju dedär! Det är ett så jäkla magiskt ögonblick. Som att jag ser framför mig varför jag spenderar andetag och har hjärtslag. Jag är här för att göra och uppleva dedär. Inget får stå i vägen för det. Det är som att strypa sig själv.
Igår lyckades jag skapa ytterligare ett sånt där lite lätt underbart ögonblick på grund av min flaxighet. Jag är ingen kontrollmänniska som gillar när man åker från A till B smärtfritt och perfekt. Det är lite som att lägga trädet i den där maskinen som gör alla trädstammar raka. Alla perfekta imperfektioner försvinner då. Det som egentligen gör träd till träd. Det ska inte tas bort, det är ju det som är bra liksom. det är då man ser skillnaderna och våra olika knorkar som vi alla har.
Tack vare att jag lyckats “trassla till” det igår vid tåget så blev A till B istället A till P till F till B. På vägen träffade jag en Ellinor och en asiatisk kvinna. Det blev ett spontant möte, lite fika och en knorr på en annars väldigt enkel situation. Det påminde mig och när jag tappade nycklarna i brunnen och hela den underbara kvällen. Jag verkar funka så när jag är spontan och inte bara stänger inne mig. När jag vågar säga det jag tycker såsom att bara säga jag är så kissnödig kan starta en helt annan avstickare på ens resa. Möten. För att inte tala om att få träffa den där rektorn och biträdande rektorn. De var underbara. Jag bara kände mig hemma på en gång. Det är typ en av de bästa känslorna jag vet. Trots att jag aldrig träffat de förut sitter vi och pratar i nästan två timmar och det märks att det blir ett sånt där genuint möte. När han tog mig i handen och sa “det var jättekul att träffas” kändes det som att det faktiskt var det för båda. Möten. Underbara möten.
Men fokus. Fokus framåt och fokus på dit jag vill och behöver. Resten är distraktioner och försök att få mig of course. Låta magen få bestämma vägen och bestämma vägen när jag återigen krokat fast mig så jag ser bilden jag håller på att måla.
