27 februari 04:44
Gårdagen var hemsk. På vägen till tunnelbanan kände jag hur paniken spred sig i hela kroppen. Det kändes som att jag hade en snara runt halsen som bara drogs åt hårade och hårdare.
Karla ringde och då brast det. Tårarna började rinna hejdlöst och jag tappade andan. Blev helt yr. Var tvungen att hålla i vägen för att inte ramla omkull.
Det kändes verkligen som att jag skulle dö.
Men hennes fina röst fick mig efter ett litet tag lugn och jag kunde andas igen.
Dock var jag skakig i kroppen flera timmar efter. Helt mör. Som att jag var en disktrasa någon vridit ur de sista dropparna ifrån. Det fanns inte mycket energi kvar.
Nattpasset var kämpigt. Många leenden behövdes tvingas fram men sen har jag vissa gäster som får mitt hjärta att bli till guld. Jag älskar dom allihopa. Utan dom skulle jag vara helt likblek dygnet runt.
Ni ger mig värme i hela hjärtat, mina älskade stammisar. ♡