Showing a foreign friend the Swedish band Kent is like
Them: I don't understand any of these lyrics
Me, a native Swede: ME NEITHER
seen from Netherlands
seen from Russia

seen from Colombia
seen from Argentina
seen from United States
seen from Puerto Rico
seen from United States
seen from United Kingdom

seen from China
seen from Germany
seen from China
seen from China
seen from Germany
seen from Germany
seen from Canada
seen from United Kingdom
seen from United Kingdom
seen from Singapore

seen from Malaysia

seen from Malaysia
Showing a foreign friend the Swedish band Kent is like
Them: I don't understand any of these lyrics
Me, a native Swede: ME NEITHER
Basically hur man förklarar mig tbh
//Milo
Swedish girls in Swedish costumes,Saint Petersburg (1890s)
Glad midsommar till alla!!!
Bland det mest svenska jag vet är att gnälla. Och det är alltså inte bara majoritetssvenskar / vita folks som upprätthåller gnäll strukturen, det är typ alla i det här landet. Klaga och gnäll är inte samma sak. Klaga är rakt ut, tydligt, hårt och besvärande.
Gnället är pågående och konstant - och det tar sig uttryck mot allt som en inte liksom faller en i smaken. Vilket kan vara väldigt mycket. Men det mest vanliga är alltså vädret: det evigt konstanta gnällandet om vädret: det är mörkt det är kallt det är finns inget dagsljus, osv osv osv. Och det tar liksom ALDRIG slut. Ibland tänker jag att den här fixeringen vid vädret är en omdirigering av människors egentliga känslor. Det gör ont någonstans, och de kan inte sätta ord på det, eller så kan de men de vill inte, och istället riktar de allt mot vädret. Det är som om människor inte har förstått att man måste lära sig sörja, och att sörjandet måste vara inkorporerat i ens vardagliga liv. Jag kan ta mig själv som exempel, jag arbetar med att acceptera vissa frånvaron av vissa saker i mitt liv (en källa till en enormt stor sorg) och den här sorgen måste jag liksom förhålla mig till nästan varje dag. Nästan varje dag måste jag erkänna den, och förhålla mig till den, men när jag gör det - är det som något som liksom hittar sin väg ut ur mig, sorgen - det att sörja, det rinner bort som floden och jag kan finna något att fästa min egen mänsklighet kring, det frigör utrymme i mitt inre för att jag där ska komma ikontakt med något så djupt inom mig själv, och i det djupa binds jag samtidigt samman med så många andra människoöden i den här världen. Jag sveper sorgen kring mig och låter den vara där som något mjukt och stärkande bara. Jag är fast övertygad om att det att lära sig sörja och vara sörjande är en av de viktigaste funktionerna i en människoliv, för livet är fullt av sorger och besvikelser för så många människor. Och har man inte lärt sig att vara sunt sörjande, då kommer man hårdna. Och då kommer man konstant omvandla sin sorg till annat, då kommer den där sorgen konstant omvandlas till annat. Jag anser att det är en del av svensk kultur att inte kunna sörja, att inte ens vara i närheten av sin sorg, för vem har tid för det? De måste gå till jobbet imorgon och resten av livet tills de går i pension, dvs om de fortfarande är vid liv då. De har liksom ingen historia av att förstå förlust på ett djupare plan bortom det individuella, och sen kommer staten och ordnar upp allt och säger: ni måste jobba 8-17 mån-fre (för somliga även lör-sön) tills ni är 67 år gamla, and the rest is history as they sak. Visst nu förenklar jag statens roll något, men i princip så är det så här. Ett sådant här samhälle kräver uppoffring och uppoffringen är människans själ och förmågor. Med andra ord (om man inte gillar ordet själ) så kan man också tänka sig att det är som en kognitiv dissociation, man måste liksom klippa bort delar av sitt eget medvetande för att orka med, för att fortsätta gå till jobbet varenda dag och inse att man är fast, det finns liksom ingen utväg.
”Det finns ju en rasism emot svenskar också!” Jag läste precis en artikel om José Altamirano som blivit utsatt för rasism flera gånger, och de ju väldigt tråkigt naturligtvis.
”Det finns ju en rasism emot svenskar också!” Jag läste precis en artikel om José Altamirano som blivit utsatt för rasism flera gånger, och de ju väldigt tråkigt naturligtvis.
Den uråldriga svenska historien
Den uråldriga svenska historien
Den svenska nationen och det svenska folket har befunnit sig i en unik situation här i Norden, en unik situation som många andra folk inte fått uppleva. Det som är särskilt unikt med den nordiska och svenska situationen är vår urgamla homogenitet som vi kan tacka vår krigiska motståndsvilja för, vilken genom årtusenden förhindrat främmande makt och främmande folk att någonsin med militära medel…
View On WordPress