Kapitel 10 - And I can see our days are becoming nights.
De skulle hitta Gullbergs Kaj.
Föga förvånande var det Naruto som hade bestämt detta. Sasuke hade inte kunnat göra annat än rycka på axlarna och låta sig bli ledd bortåt där den omsjungna kajen (förmodligen) låg. Ingen av dem hade egentligen någon aning om var den var belagd, men Naruto hade kollat på Google och trodde sig veta vägen ändå.
Sasuke undrade hur många ställen i Naruto besökt bara för att Håkan sjungit om dem. Att dansa runt på Andra Långgatan var definitivt något Sasuke kunde se honom göra, antingen nu eller i framtiden, med hjälp av alkohol eller inte. Han undrade även hur Naruto senare skulle klara av alkohol, och när han skulle acceptera det. Det var ju trots allt också någonting som Håkan förskönade i mången textrader. I vilket fall så skulle han säkert inte låta det gå överstyr.
Sasuke själv förstod personligen inte riktigt grejen med att besöka alla dessa platser. Håkan var ju bara en människa han också. Han lät Naruto hållas, dock. Så länge det gjorde honom glad och inte lät det ta över hans liv. Naruto var dock inte typen att låta andras drömmar överskugga sina egna. Han skapade definitiv sina egna minnen också. En plötslig insikt att han själv faktiskt var en del av dem, och att även han kanske i framtiden skulle få sånger skrivna om sig, så som Eva, Johnny och Elin, fick honom att stanna upp och hans kinder att bli varma.
”Sasuke? Varför stannade du? …Varför rodnar du?”
”Va. Gör jag inte alls. Det är varmt.”
”Bullshit. Det syns inte på dig när det är varmt förrän du svettas och då behöver det vara typ 30. Du tänker på något, vad är d– okej vem lyckades ninja mig, vem är du, I acknowledge your skills.”
En rödhårig tjej med glasögon hade medan Naruto pratat smugit sig upp bakom honom och lagt sina händer över hans ögon. Håret såg ut att vara naturligt rött i grunden, men förstärkt med en mer intensiv färg. Var ögonbrynen verkligen färgade också...?
Den okända tjejen fnissade lågt och gav Sasuke en lång och granskande blick, och log sedan nöjt. Ögonen var slående lika Narutos, trots sin annorlunda färg... och form. Det var beslutsamheten de hade gemensamt. Hon var snygg, fastslog Sasuke sakligt.
”Karin. Visst är det du, Karin. Jag känner igen din lukt. Försök inte luras nu.”
”Aw, hur kunde du lista ut?” Karin tog bort händerna från Narutos ögon och studsade runt så hon stod bredvid de båda pojkarna. ”Jag har ju olika parfymer varje dag.”
”Just därför. Du är den enda personen jag känner som aldrig luktar samma!”
Karin såg nästan förolämpat på Naruto, och vände sig mot Sasuke.
”Och vem är denne snygging du aldrig berättat för mig om?”
Sasuke ryckte ofrivilligt till vill tjejens oblyga uttalande. Ännu en punkt hon liknade Naruto.
”Ah, Sasuke!” Naruto log och tog Sasuke i armen. ”Han är töntig som fan men typ min bästa vän ändå. Sasuke, detta är Karin. Kusin på mammas sida!”
”Ah, kusin. Förklarar saken,” tänkte Sasuke och nickade mot Karin i hälsning.
Karin såg omåttligt nöjd ut vid denna nya vetskap. Hon lät ännu en gång sin blick dröja kvar vid Sasuke aningen för länge, och denna gång stannade hennes ögon någonstans i Sasukes navelhöjd.
”Ni borde hänga med oss och bada sen när skolan har slutat.”
”Vilka är 'vi'?”
”Jag och mina kompisar bara, herregud. Varför låter du så misstänksam?”
”För att du emellanåt umgåtts med en del mystiska typer.”
Karin rynkade på näsan. Stämningen blev med ens spänd, och Sasuke blev nyfiken på vad som hade hänt, egentligen.
”Aja, whatever. Kom ändå,” sade och hon vände sig om att gå. ”Du också, snygging! Glöm inte bort mig,” lade hon till och gav Sasuke en slängkyss.
”Um.”
”Jo. Hon är ju. Sig själv.” Naruto såg i några ögonblick missnöjd ut, men skakade det hastigt av sig.
”Nu får du förklara den där situationen. Vad var det om dåligt sällskap?”
”Äh, det var en period hon hängde en del med en rätt äcklig äldre man... hon kanske fortfarande gör det, vad vet jag. Hon har nog vett nog att inte ta med honom om hon ska träffa oss, men ändå. Det var en hel del drama när det familjen fick reda på om honom.”
”Hm.”
”Hon går på Hvitfeldtska, så ni kommer säkert träffas igen. Grattis. Aja! Bada blir nog asbra i vilket fall! Hoppas de andra också vill hänga på... Kom, nu går vi.”
~
”Vi hittade.”
”Ja! Vadådå? Trodde du inte det?”
”Nej.”
”Pffft. Tvivla inte på mig.”
Det var ingenting fantastiskt, i Sasukes ögon. Som vilken kaj som helst. Några få båtar puttrade sakta förbi framför dem där de satt på kanten och åt sina gifflar (Naruto hade ätit upp sin glass redan inne i stan, men bestämt att de behövde något att äta sen när de var framme också). Sasuke hade tagit med sig kaffe.
”Jag förstår inte hur du kan dricka kaffe när det är såhär varmt. Eller jag förstår inte hur du kan dricka det från första början, heller.”
”Det är gott. Jag har alltid gillat kaffe, och värme påverkar mig inte så mycket, precis som du sade.”
”Du är konstig.”
”Jag antar att du dricker kaffe med massor av mjölk?”
”Ja om jag nu gör det så är det med mjölk och socker eller honung.”
”Honung? I kaffe?”
”Ja? Varför inte? Honung är awesome.”
Sasuke bara suckade.
”Så himla värt med en ledig dag redan innan skolan slutar. Tänk på alla som fortfarande jobbar och kommer fortsätta göra det typ hela sommaren. Vi kommer vara ledigaaaaaa och vi ska äta massa grejer och bada och spela TV-spel när det regnar och-”
”Vi borde åka ut till skärgården också.”
Naruto tittade förvånat på Sasuke.
”Jag trodde inte du gillade att bada så mycket?”
”Nä, det är överskattat. Men skärgårdsmiljö är vacker, och jag skulle gärna fota lite.”
”Jag följer med dig vart du än åker.”
Sasuke frös till med sin kaffemugg halvvägs till munnen.
”Jag menar det. Allting blir liksom bättre jag är med dig. Du är irriterande men det blir ändå bättre på något konstigt sätt. Vet inte varför, men det är så. Det blir ännu underligare när man tänker på var du och jag startade.”
Sasuke log stort och sänkte sin hand.
”Du! Sasuke? Ska vi typ skriva våra namn här någonstans? Bara för att vi kan! Då finns vi kvar på den här platsen föralltid. Som ett permanent minne för platsen. Du kan ta ett foto också, så har vi ett minne också!”
”Jag tror inte jag kommer glömma detta ändå, men visst. Har du en penna?”
”Jajamän.”
Naruto reste sig upp, spanade omkring sig, och bestämde sig till slut för att där de satt ändå var det bästa stället för klotter. Han skrev sitt namn fort, stort och slarvigt över träet, och lämnade sedan över pennan till Sasuke. Hans mycket prydligare handstil såg aningen avig ut bredvid Narutos, men han antog att det symboliserade dem rätt bra. Han lade efter en sekunds tvekande till ett et-tecken emellan deras namn och skrev sedan dagens datum under alltihop.
”Så. Min första vandalism någonsin. Hoppas du är nöjd, Naruto.”
”Skitnöjd. Okej, ta ett foto nu! Jag kan vara med på bilden.”
Sasuke backade bakåt en liten bit, tog upp kameran, fokuserade (mentalt och fysiskt) och förevigade sen ett av sina absolut bästa minnen.
~
Fram tills runt klockan åtta den dagen var Sasuke på oförskämt bra humör.
Han och Naruto hade suttit kvar på kajen tills vinden hade blivit kall och otrevlig, och då hade de båda begett sig till sina respektive hem. Sasuke hade fått en kram, liksom så många gånger tidigare, men nu för första gången så hade Narutos lukt klängt sig kvar vid honom. Han hade haft på sig någon parfym, antog han. Den var ny, men en lukt som passade honom väldigt bra.
Sasuke hade inte tänkt så mycket på lukter förrän Itachi för två år sedan köpt en egen åt honom i julklapp. Sedan dess använde han den varje dag, då den både luktade gott och påminde honom om Itachi. Han gillade också tanken på att ha en lukt som tillhörde just honom, som satte spår i andra, och i och med de insikterna uppkom även intresset för andras lukter.
Sakura luktade blommigt i grunden. Han visste inte om det var parfym eller bara schampo. Hinata inte så mycket alls. Hon var säkert allergisk. Ino luktade alltid alltid jättemycket av säsongens mest populära parfym – det vill säga helt okej men väldigt ointressant.
Och nu hade Naruto en doft också. Det är svårt att beskriva lukter, men Sasuke kände i alla fall att den var väldigt honom. Undrar vem som gav parfymen till honom? Han lär ju inte ha köpt den själv.
I vilket fall, så var det denna kvardröjande doft och en väldigt fin dag som fick Sasuke på bra humör.
Tills åttatiden då, som sagt. Då kom hans föräldrar hem.
Sasuke stod hummande och pysslade med kaffebryggaren i köket, när hans pappa ställde sig i dörröppningen och stirrade allvarligt på honom. Sasuke gav sin far en blick för att visa att han var medveten om att han var där, och frågade, ”Vad?”
”Du var inte i skolan idag.”
”Hur vet du det?”
”Jag såg dig med en blond pojke inne i stan, mitt på dagen, förut. Varför var du inte i skolan?”
Sasuke stönade inombords. Det var bara Naruto som haft studiedag idag, egentligen. Eftersom skolan i princip hade slutat för terminen ändå (precis som Naruto sagt tidigare under dagen) och de bara hade lektioner på eftermiddagen, så hade Sasuke bestämt sig för att det inte var värt att gå dit. Eller, snarare att det var värdare att spendera en hel dag med Naruto. Det var dock ingen idé att tvärt ljuga för Fugaku, så Sasuke drog en liten modifierad version av sanningen istället.
”Jag är redan klar med alla uppgifter, och har fått mina betyg. Det är ingen fara. Lärarna tycker det är okej.”
”Det får vi allt se. Jag ska ringa dem imorgon, och de om det du säger stämmer.”
”Vad pratar ni om?” Sasukes mamma, Mikoto, ställde bredvid sin man och tittade oroligt på Sasuke.
”Din son här har skolkat idag,” sade Fugaku föraktfullt med ihopsmalnade ögon.
”Va?! Är det den där Naruto som har så dåligt inflytande? Du får sluta umgås med honom. Genast.”
”Vad är det för fel på er?! Han har ingenting med saken att göra! Varför har ni sådana problem med honom?”
Sasukes föräldrar hade bara träffat Naruto en gång. De hade stött ihop med honom en kväll när de skulle äta ute, och Naruto hade pratat på som vanligt – dock mest med Sasuke – och sedan rusat iväg igen. De hade inte släppt detta, och sedan den incidenten nämnt honom flera gånger med syra i rösten.
”Han var oförskämd, kunde inte klä sig och har säkert dåliga betyg... och tydligen skolkar han också.”
Sasuke gav ifrån sig ett litet rop av frustration.
”Han hade studiedag. Det var mitt val att inte gå till skolan idag. Han övertalade mig inte till någonting. Jag bedömde situationen och kom fram till att det varken gjorde till eller från om jag dök upp där. Skyll inte på Naruto.”
”Varför försvarar du honom så? Skärp dig. Du får inte umgås mer med honom. Du har utegångsförbud, Sasuke. Tills skolan slutar.”
”För helv– okej.” Sasuke drog upprört handen genom sitt hår, tog ett djupt andetag, och gick ut ur köket genom den ingång som hans föräldrar inte stod i. Han planerade inte att prata med dem mer den dagen. Helst inte alls på ett tag. Han visste att det inte var någon idé att argumentera emot dem, och särskilt inte när han själv bara var arg. Han skulle bara börja skrika, vilket hade gjort allting ännu värre.
Inne i sitt rum letade han rätt på sina hörlurar, satte på musik alldeles för högt och borrade ner ansiktet i kudden.
Tänka själv är bra. Tydligen. Javisst.
Hycklare.