Systrarna (2015) är en film jag fångade en ljus söndagskväll i våras på SVTPlay, sista kvällen den visades. När tre unga systrar som lever ensamma i det hus deras frånvarande mamma lämnat efter sig, får reda på att deras än mer frånvarande pappa dött, reser de till begravningen. Där möter de sin 13-åriga halvsyster, som förlorat både sin pappa och mamma. De tre systrarna bjuder in den yngre att bo med dom i huset.
Systrarna är en film som belyser allt det som i mina ögon gör japansk film och berättarkonst helt unik och njutbar: konsten att skildra vardaglig magi, inramat i japanskt anslag, japansk arkitektur, japansk matkultur, japansk körsbärblom. Som lockar. Jag anser att japanska historieberättare inom många olika medier är unika i sin förmåga att skildra och hylla vardagen, med alla dess små vackra riter. Det är ett vanligt tema för många stora japanska filmregissörer, den mest uppenbara kanske Ozu Yasujirō och hans vardagsromantik. I animerade filmer av Studio Ghibli kan en scens klimax och dragningskraft handla om att skära upp en vattenmelon i all sin enkelhet och ta in hela dess härlighet.
I Systrarna fångas denna rena vardagsnjutning, sådant som är så fängslande och själavårdande att titta på i form av matlagning, bärplockning, vackra tyger, att låta kameran vila vid en scen då det hemmabryggda vinet hälls upp i glasflaskor, vackert kakel på badrumsväggen, kimonos och tomtebloss.
Samtidigt har filmen fångat en alldeles särskilt magisk tid i många människors liv: den där perioden i livet då alla i familjen fortfarande är närvarande i ett hem, då framtiden fortfarande är obestämd. Inget av syskonen har ännu bildat nya familjer, nya tillvaron och sammanhang. De lever ihop, inpå varandra, som på ett flickpensionat.
I de flesta filmer som skildrar en sådan idyll, en magisk, svunnen med ändock begränsad tid, så brukar även Slutet obönhörligen också skildras - ett före och ett efter. Allt gott har ett slut, filmer och serier som Brideshead Revisited, Döda Poeters Sällskap och Tokyo Story lär oss det. Hotet om slutet dyker upp också här: en återvändarmamma som talar om att sälja det gamla huset. Hade filmen följt klassisk dramaturgi-stil som man är så bekant med hade detta satt punkt för systrarnas samliv, en plotförändring som måste löpa linan ut, likt en självuppfyllande profetia. Men så blir det inte här. Systrarna får bo kvar.
Vad gäller filmen dramaturgi så finns det mycket som skvallrar om att den är baserad på en mangaserie. Filmen är uppbyggd av korta story archs, som avslutas i små mikroinsikter och korta steg framåt, likt kapitlen i en lång mangaserie. I viss kritik av filmen lyfts detta som dess största svaghet. Filmen har ingen riktigt klassisk plot twist, inga stora, dramatiska, filmiska utvecklingar. Bara ett tuggande av små subtila, stämningsfulla och lågmälda historier. Personlighen har jag inget problem med filmens sidosatta dramaturgi, utan uppskattar den snarare som en rad härligt skildrare miljöer att få omsvepas av. lyssna här t ex:
- Att sitta med sitt skolarbete eller kvällsarbete vid ett lågt, runt köksbord i mitten av allrummet, där alla andra i huset också är och pysslar med sitt. Att sitta nära altandörren, med en fladdrande bris alldeles inpå.
- En balkong till ett gästrum högt, högt upp i en byggnad som vetter mot en högljudd flod långt där nere, och en massa lummig turkos-tonad grönska som ramar in vyn. Lite mygg kanske. Byggnaden i trä och med skjutdörrar med rispapper.
- En inbyggd veranda som sträcker sig längs med ena sidan av huset, med skjutdörr, där man kan sitta även när det regnar ett ljummet sommarregn som smattrar på taket.
- att gå till det lokala middagshaket, sätta sig vid bardisken, få en ölflaska och en skål varm wok med lövbiff och blancherade grönsaker.
