Seniorernas resa till Bulgarien 6 – 12 maj 2016
Redan då jag träffade Sabira Ståhlberg på bokmässan hösten 2014 och hon presenterade sina koncept för resor till Bulgarien insåg jag att det här borde Seniorutskottet absolut satsa på. Vi reste dock till Island 2015. När vi sedan kom igång med planeringen under hösten gav Sabira tre alternativ. Valet var lätt. Sofia och områdena runt Balkanbergen med specialtemat Finska gardets öden och äventyr verkade intressantast. Under planeringens gång lade vi till en tur ner mot Rilabergen och det berömda klostret. Sabira är en kvinna med många järn i elden. Hennes företag Lecti är involverat bl.a. med att stöda byn Gorni Dubnik och Finska gardets minnesmärke, vingården Hotul Bunar i närheten av Veliko Tarnovo och förlägga Sabiras egna böcker. Hennes kunskaper om Bulgariens folk och historia är gränslösa. Allt detta skulle vi få ta del av och dessutom lovade hon några hemliga överraskningar. Och sådana fick vi minsann. Hon lärde oss också helt nya sätt att använda en buss: som smörgåsbar med utskänkningsrättigheter, som diversehandel och som debattforum för att nämna några tillämpningar.
Vid Finska Gardets monument
Vi hade valt att flyga med Turkish Airlines bl.a. för att deras avgångstider är mänskliga och de serverar god mat och dryck ombord. Nackdelen var den långa transfertiden i Istanbul, men å andra sidan får man ju medge att det finns sämre flygfält att tillbringa några timmar på. Terminalen är en veritabel österländsk knutpunkt med enorma mängder färgstarka resenärer. Turkarnas logistiska organisationsförmåga fick inte vår odelade beundran efter att vi med en halvtimmes varsel fick byta utgång för vårt flyg till Sofia. Det blev långt att gå.
När vi anlände till Sofia strax före kl 21väntade oss Sabira och hennes medhjälpare Ivo och busschauffören Lubo samt ett häftigt åskväder. Vi checkade in på hotell Downtown på Vasil Levski Bulevard. Här kom vår första överraskning. Sabira bjöd på en enorm smörgåsbuffé i restaurangen med vin och information om den kommande veckan.
Lätt kvällsvard (ovan) samt guiden Sabira (nedan).
Hotellet hade en alldeles utmärkt frukostbuffé. Bussen avgick kl 9:00. Bussturen inleddes med en kort sightseeingtur genom Sofias centrum utan att stanna och fortsatte sedan söderut mot Rilabergen. Vi åkte in i en vacker dal och kom till en by vid namn Pastra för att äta lunch i byns nedlagda skola, som numera går under det föga bulgarisktklingande namnet ”The School”. Chefen hade brutit benet och rörde sig med kryckor och orkade inte sitta i köket och dela ut order till sina underställda och övervaka deras prestationer. Därför kom maten långsamt och var inte varm. Värst var kaffet, som var tillrett på Nescafé och knappt höll 30oC. Sedan var det inte långt att köra till Rilaklostret. Klostret är ett UNESCO världsarv. Det har en intressant historia och ligger naturskönt i dalen med ett nästan 3000 m högt och snöklätt berg i bakgrunden. Av det historiska klostret finns bara ett torn kvar från 1300-talet. Själva klostret förstördes i brand och byggdes upp på nytt på 1830-talet i nationalromantisk stil. Kyrkan har imponerande fresker både invändigt och utvändigt. På hemvägen var det dags att öppna smörgåsbaren. Det blev en enorm mängd smörgåsar, pajer och wienerbröd över från kvällen innan. Allt var förpackat snyggt och förvarat iskallt. Kalla drycker fick vi också därtill. När vi anlände till Sofia var det dags för kvällens våldsamma åskväder med skyfall. Några få hoppade av bussen vid Alexander Nevskikatedralen. De flesta som inte hade tagit med paraply fortsatte direkt till hotellet.
Vår långa dag med Finska gardet och Rysk-Ottomanska kriget som tema startade efter frukost och utcheckning kl 9. Sabira håller på att skriva en bok om Finska gardet med bl.a släkten Ramsays krigstida korrespondens som källmaterial. Hennes idé i boken är att jämföra myterna och propagandan från denna tid med faktiska samtida brev och dokument. Hennes referat av boken pågick i stort sett under hela dagen. Först åkte vi upp till Balkanbergen och såg byn Vratjetj, där Finska gardet vaktade bergspasset under vintern 1877-78. Så småningom kom vi till Gorni Dubnik, där gardet deltog i ett större slag och erövrade en ottomansk redutt. Hela slagfältet heter idag Lavrovs park och innehåller ett flertal monument. När vi kom fram stod där en delegation på kanske 10 personer invid Bulgariens, Finlands och Rysslands flaggor. Var och en av oss fick en välkomstnejlika och de bjöd på bröd, salt och färska jordgubbar. Efter en stund vandrade vi iväg 300 m till Finska gardets monument. En trumpetare spelade en sorgmarsch och ett tapto. När vi hade ställt oss runt monumentet var det dags att lägga ner blommor. Putte fick hedersuppdraget, och han utsåg omedelbart Zhanna från Moskva att bistå. Det blev högtidligt med mera trumpetfanfarer. Sedan tågade vi tillbaka till bussen och åkte ett par km till själva byn för att äta lunch i byns restaurang som var mest utomhus, fast under tak. Det bjöds på sallad och typisk rejält tilltagen balkangrillmix av kött. I slutändan av måltiden anlände byns borgmästare Nikolina Goranova, Dipl. Ing i det civila. Putte gick fram och hälsade från våra ingenjörsorganisationer och lovade en donation till byn via Lectis understödsfond. Pengarna samlade vi sedan ihop i bussen och fick ihop drygt 300 €. Sabira lovade göra ett donationsbrev och skicka en kopia till oss och se till att donatorerna skulle noteras på något sätt. Pengarna kanske räcker till för en ny skylt med karta över området vid infarten till Lavrovs park.
Efter lunchen åkte vi till staden Pleven och besökte panoramat, som donerades av Sovjetunionen 1977. Panoramat, som år målat av ryska konstnärer, visar slaget i 360 grader. Slaget var avgörande för hela kriget då den ottomanska armen blev grundligt besegrad och Bulgarien befriat.
I bussen förklarade Sabira ordet fritt. Calle Geust och Reinhold Enqvist var ivriga att framföra sina synpunkter på de stormaktspolitiska aspekterna under rysk-ottomanska kriget och på utvecklingen av nationsidentiteten. Reinhold utvecklade vidare dina synpunkter på nationalism i allmänhet och finskhetsivrarnas förvanskning av historien i synnerhet. Sabira hade också egna och personliga synpunkter i frågan. Bussresans sista etapp mot Veliko Tarnovo utvecklades till en veritabel ”talk show”. På vägen stannade vi en dryg halvtimme i den lilla charmerande staden Lovetj och såg dess täckta bro och pittoreska huvudgata. Där finns för övrigt ett museum tillägnat Vasil Levski, som var en rebell och frihetskämpe och som Sabira hade berättat om.
Vi anlände vid 19-tiden till Veliko Tarnovo, Bulgariens medeltida huvudstad, och checkade in på Premier Hotel. Senare gick kanske halva sällskapet med Sabira i spetsen till en trevlig restaurang vid namn Shtastlivetsa för en lätt middag på egen bekostnad.
Vädret var vackert och nästan varmt (dock inte så varmt som i Finland) och vi fick uppleva en helt bussfri dag till lättnad efter gårdagens långa resa och säkert också till lättnad för chauffören Lubo.
Vi promenerade i samlad tropp till ingången till Tsarevets, den gamla kungliga fästningen. Där fick vi gå i många trappor för att komma upp till kyrkan på toppen. Området såg mycket historiskt och fint ut, men i själva verket fanns där bara utplundrade ruiner kvar för 40 år sedan. Allt som finns där är rekonstruerat i början 1980-talet, så även kyrkan. Dess fresker är inte religiösa av lättfattliga skäl. Efter besöket på Tsarevets var eftermiddagen ledig. Många använde tiden att shoppa på basargatan.
På kvällen kl 18 träffades vi alla i restaurangen Han Hadzhi Nikoli för vinprovning och middag. Vinerna dekanterades på tillbörligt sätt och vinmästaren presenterade de fyra vinerna från vingården Hotul Bunar, ett vitt, ett rosé och två röda. Ägarinnan Stefka Lindwe höll först ett tal på bulgariska och svängde plötsligt över till svenska. Hon hade bott 20 år i Sundsvall innan hon med sin svenska man flyttade tillbaka till Bulgarien och köpte vingården. Det blev en trevlig kväll med god mat och mera vin. Kvällen avslutades av många i hotellets bar.
Dekantering inför vinprovningen (ovan) samt Tsarevets
Efter frukost och check-out satt vi oss bussen och körde först till staden Tryavna, som är känd för sina hantverkare. Staden ligger i Balkanbergen. Efter en tredagarshelg var det mycket lite liv i staden kl 10 på förmiddagen. Nästan inga av de härligheter som Sabira hade utmålat för oss fick vi uppleva, så vi fortsatte aningen besvikna upp till Shipkapasset. Där fick vi göra ett svårt val, att antingen klättra upp många hundra steg till frihetsmonumentet eller äta av den läckra buffelyoghurten med honung eller sylt. Några få valde det förstnämnda alternativet. I Shipkapasset stod ett av de viktigaste slagen under rysk-ottomanska kriget. Vägen gick brant neråt till byn med samma namn. Där såg vi en tårtliknande rysk kyrka som ryssarna byggde 1904 till minnet av kriget och Bulgariens befrielse. En bit vidare såg vi en trakisk grav med en pytteliten fresk. Det hade funnits finare trakiska gravar att beskåda, men många var stängda och de finaste låg onödigt långt borta. Denna grav fick duga för att ge en liten aning om trakernas fina kultur. Mera fick vi se i Kazanluks historiska museum. Guldföremålen var imponerande. Sedan körde vi några km norrut till byn Enina, till hotellet Pastarvata (=forellen). Det var ett ställe som liknade ett konferenscentrum från kommunisttiden med typiska möbler från 70-talet. Sabira påstod dock i sten att det var byggt på 2000-talet i ”nostalgisk” stil. Kvällens middag bestod av grillad forell, inte helt överraskande. Vinerna därtill var goda.
Efter frukost och utcheckning startade vi med buss mot Plovdiv. Under vägen berättade Sabira i detalj om folken som har bebott Bulgarien och vilka de nuvarande bulgarerna är. Det var en långt mera komplicerad historia än vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Vi körde längs Balkanbergens sydsluttningar och fick veta att ”balkan” är turkiska och betyder berg. Alltså åkte vi i bergenbergen. Plovdiv är Bulgariens näststörsta stad med ca 350.000 invånare och är en av Europas allra äldsta städer. Den visade sig ha en mycket tilltalande gammal del med en romersk amfiteater,
Vår vistelse i staden blev dock inte mer än ca 2,5 h, för många ville så snabbt som möjligt till Sofia för att ännu hinna med lite privat sightseeing före avskedsmiddagen. Sabira hade utlovat överraskningar. Men då kanske hon inte tänkte på den våldsamma störtskur vi fick i nacken då vi promenerade till kvällens restaurang. De som inte hade paraply blev mycket våta. Stackars Ralf t.ex. kunde nästa vrida ut sin kavaj. Maten var dock delikat och stämningen hög. De senaste åren har vi haft en frågesport den sista kvällen. Det hade Sabira tagit fasta på. Hon ställde enkla frågor och alla som svarade fick en liten bulgarisk skål. Ingen fick svara mer än en gång. Alltså fick alla en. Putte höll ett tacktal till Sabira och överräckte en muminsnurra av samma typ som julänglar. Motiveringen var att då vi nu har diskuterat så mycket om nationell identitet, så måste vi inse att inget ger finlandssvenskarna så mycket nationell identitet som just Mumintrollet.
Frukosten var undantagsvis redan kl 6:30 för att hinna iväg i tid till flygfältet. Vi kom dit i mycket god tid. Den långa transfertiden i Istanbul med österländskt kaos del II gick återigen snabbt i goda vänners lag. Flyget till Helsingfors blev sedan en dryg halvtimme försenat pga strul med placeringen ombord på planet då en muslimsk familj ville sitta ihop och några envisa medpassagerare vägrade att byta plats. Vi hann alla hem i god tid före Eurovision Song Contest andra semifinalen. Och inga matcher i ishockey VM missades denna kväll.
Den 26 oktober kl 18:00 arrangeras en återträff på Orfeus. Då får vi igen träffa Sabira och Ivo.
