Resa till Krakow och Slovakien 20-28.5.2018
Seniorutskottet valde att företa årets långresa till Slovakien med Göran och Muška Stenius hemma från Grankulla, därför att deras koncept passade precis för oss. Bekvämt avstånd från Finland men med massor av okända orter, med historia, kultur, natur, god mat och till och med lite teknik. Det trevliga sällskapet är ju också en viktig komponent på våra resor, och det stod vi för själva.
Görans koncept är välprövat. Han och Muška har dragit flera liknande resor och alltid i samarbete med Ingves&Svanbäck, som har egna bussar nere på kontinenten under våren. Visst blir det lite dyrare så, men å andra sidan känns det tryggt med en finsk resebyrå som ansvarar för allt och med en chaufför som talar hemlandets tungomål, fast med nykarlebydialekt. Sune hette han. Vi hade dessutom en extra chaufför med oss som bröt omisskännligt på närpesiska. Robert hette han och han var på fd polis på inlärning som chaufför för Ingves. Trots på förhand tämligen dystra väderprognoser utmärktes hela resan av ett fantastiskt soligt och varmt väder. Vi fick en åskskur i nacken i Nitra och lite regn första förmiddagen i Bratislava.
41 förväntansfulla deltagare checkade in på AY 1163 till Krakow omkring kl 19. Flyget avgick kl 20:25 och landade på tidtabell ca 21:30 lokal tid. En blå inhyrd buss avhämtade oss och förde oss till hotell Alexander ett par kvarter från gamla stan. Efter incheckningen samlades vi alla i hotellets källare för en typisk polsk kvällsbuffé med gulasch och uppskärningar.
Följande morgon var väckningen tämligen tidig, för Ingves & Svanströms buss körde oss till Wielicka redan kl 8:30. Det var noga med tiderna för saltgruvan i Wielicka är en mycket populär sevärdhet i synnerhet nu då alla skolorna arrangerar klassutflykter före terminsavslutningen. Vår Krakow-guide hette Anna och hon assisterades av Justjina. Vi fick gå ner i schaktet sammanlagt ca 135 m och ca 2,5 km horisontella gångar. Så småningom började man förstå varför gruvan är så speciell. Man har brutit salt där sedan 1200-talet, och inkomsterna frångruvan stod under medeltiden för en betydande del av konungariket Polens intäkter. Senare var det ungrarna och Habsburgarna som for iväg med vinsten. Nere i gruvan finns enorma och otroliga salar med utsmyckningar i salt. Därför är saltgruvan ett UNESCO världsarv. Lyckligtvis behövde vi inte gå tillbaka upp till fots utan åkte med gruvhissar, som onekligen gav en viss klaustrofobisk känsla. Från saltgruvan körde bussen oss till gamla stan och vi promenerade i samlad tropp till restaurang Fiorentina för lunch. Därefter tog guiden Anna oss på en rundvandring i Krakow. Först delade hon ut ”lurhörar”. Tyvärr var de inte av samma kvalitet som i Gdansk i fjol. Hörbarheten inskränkte sig emellanåt till blygsamma 10 m, vilket dessvärre gjorde att många missade detaljer i guidningen. Vi inledde med att vandra upp till kungaborgen Wawel, där mycket var täckt av byggnadsställningar och presenningar. Vi fortsatte till universitetets medeltida innergård Collegium Maius. Guidningen slutade vid kanten av det stora torget Rynek. Därefter var programmet fritt och sällskapet splittrades. Somliga besökte St Mariabasilikan, andra gick runt i stan. Många gick på kvällen på någon av turistkonserterna, som arrangerades i åtminstone två olika kyrkor och gick sannolikt på middag i någon av de talrika restaurangerna i gamla stan.
Hela dagen var i princip fri för individuella övningar fram till kl 15:00. Ett sällskap med Calle Geust i spetsen åkte till Krakows fina flygmuseum. Andra uppsökte museer i centrum, Kazimierz med de judiska kvarteren mm. Putte och Anna var sannolikt de enda som besökte Schindlers fabrik, som på ett mycket suggestivt sätt beskrev den tyska ockupationstiden. De avslutande orden på utställningen var ungefär att ”sedan kom Stalin, och det var en ganska besvärlig tid”.
Bussen avgick alltså kl 15 och började söka sig söderut mot Tatrabergen. Slutligen körde den genom nationalparken och stannade genast när vi har passerat slovakiska gränsen, för chauffören måste omedelbart få en liten låda som registrerar alla körda km på slovakiskt territorium. Vi anlände till hotell Kukucka i Tatranska Lomnica vid 18:30 tiden. Vi checkade in och gjorde oss klara för rövarmiddagen i den vilda grannbyn Stara Lesna och restaurang Zbojnicka Koliba. Där blev vi genast välkomnade av rövarhövdingen, som bjöd oss på en brinnande dryck. Den inspirerade oss att sjunga ”Helan går”. En zigenarorkester spelade smäktande toner att dansa till. Snart kom rövarhövdingen och kommenderade fram Putte. Tillsammans med en representant för en annan grupp i salen begabbades dessa stackare och berövades hälften av sina kravatter. Som tröst fick de en sup. Till middagen serverades grillad kyckling och revbensspjäll. Det blev en mycket trevlig kväll.
Onsdag 23 maj
Dagens första program var en flottfärd på floden Dunajec. Den om något krävde vackert väder, och det fick vi pessimistiska väderprognoser till trots. Vi körde till nationalparken Peninsky och äntrade flottar gjorda av ihop surrade pontoner. Sedan bar det av i ca 3 knops fart i närapå två timmar genom en av Centraleuropas finaste raviner mellan lodräta kalkstensväggar. Detta var en unik naturupplevelse med Polen på babords och Slovakien på styrbords sida. Väl framme monterades flottarna ned och transporterades till utgångspunkten för nya turistgrupper. Inne i byn Lesnica på 10 minuters promenadavstånd åt vi lunch bestående av flodens läckra foreller.
Vi körde vidare genom det vackra landskapet och stannade i staden Kežmarok för att se en gammal träkyrka byggd i början av 1700-talet i enlighet med artiklarna från kyrkomötet i Sopron 1681, som tillät byggande av evangeliska kyrkor förutsatt att de var byggda på billigaste möjliga sätt dvs av trä och utan kyrktorn. Alla dessa ”artikelkyrkor” utgör numera ett UNESCO världsarv.
På vägen tillbaka till Tatranska Lomnica fick vi på vänster sida beundra utsikten över Höga Tatra en mycket kompakt och markant bergskedja, som finns avbildad på den slovakiska flaggan. En nationalsymbol alltså. På kvällen åt vi en läcker måltid i hotellets restaurang.
Dagens avfärd från Tatranska Lomnica senarelades med en halvtimme så vi startade kl 9:30 efter frukost och utcheckning. Vårt första mål var passet Čertovica i Låga Tatra på ca 1250 m höjd över havet. Pausen var av tekniska natur. Vi fortsatte till Nitra, där vi åt en lunch på Unicafé, och där vi mötte Muškas kusin. Hon ledde oss upp på Nitras kyrkoberg för att bekanta oss med sätet för den första biskopen i regionen. Missionärerna, som instituerade biskopsstiftet var gamla bekanta från tidigare resor i både Ohrid och Bulgarien, Kyrill och Metodius. De påstods ha utvecklat kyrkoslaviskan och kyrilliska alfabetet under sin vistelse i Nitra. Där fanns också ett litet men rikt museum med skatter som hittats gömda i biskopspalatset. På våg tillbaka till bussen åskade det och dundrade. Lite våta blev vi, men regnet upphörde snart.
Väl framme i Bratislava och hotell Devin på Donaus strand utrustades en patrull för att köpa biljetter till fredagens symfonikonsert. Hela 26 personer hade anmält sitt intresse. Senare på kvällen åt vi middag i hotel Devins ministerkabinett.
Dagens första program var en rundtur med minitåget i gamla stan. Nu upplevde vi resans enda ihållande regn. Den sista gruppen fick vänta på tåget rätt länge i ösregnet och blev ordentligt våta. Väl inne i tåget var taket täckt och fönstren immiga. Det var inte så mycket man kunde se.
Bussen avgick kl 10:30 och vi körde norrut till byn Slovenky Grob där vi åt en aningen tidig lunch på restaurang Zlatej Hus. Menyn var mycket speciell. Först fick vi enorma mängder gåslever med bröd och paprika, därefter ett berg av grillad gås. Till detta serverades traktens goda lantvin. Två glas per person sades det, men vinet tog aldrig slut. Det var en oförglömlig lunch. Därifrån fortsatte vi till ett av Slovakiens mest besökta turistmål familjen Palffys slott Červeny Kamen en liten bit upp i Karpaterna. Det blev litet av en besvikelse. Ingen information fanns att få annat än guidens berättelser. Indrivandet av fotograferingsavgiften var viktigare än allt annat. Ingenting av familjen Palffys lösöre fanns kvar. Egentligen fanns det ingenting att fotografera.
Kl 19 var det dags för symfonikonserten i Bratislavas praktfulla Filharmoni. Huset från 1910-talet är en pärla i jugend, neo-barock och neo-rokoko. Musiken kan kanske klassificeras som aningen svårsmält av Saint-Saens, Rachmaninov och Debussy, men helheten var en fin upplevelse. En något mindre förfinad upplevelse var ölet och slovenska tallriken på ölstugan Prazdroj (Pilsner Urquell) efteråt.
Lördag 26 maj – en extra dag i Wien
Hela förmiddagen var fri. Göran ledde en grupp som besökte bl.a. Primatens palats med fin konst från 1500-talet och en samling fina och välbevarade gobelänger som presenterade legenden om Hera och Leander. Putte och Anna besökte Bratislavas borg med intressant utställning om den tjeckoslovakiska tiden 1918 – 1993, som gav ett bra komplement till Muškas berättelser i bussen.
Ungefär halva gänget år lunch på Prazdroj, medan resten upplevde Bratislava på egen hand.
Bussen till Wiens flygfält Schwechat avgick kl 16. Alla utom 14 personer checkade in på Finnairs kärra till Helsingfors. Bussen fortsatte till Wien och hotell Boltzmann, som ligger utanför ringen på norra sidan. Chaufförerna Sune och Robert bodde på samma hotell. Putte fixade ett kabinett på traditionsrika Plachutta runt hörnet från Wiener Staatsoper för alla 14. Vi frossade i wienerschnitzel tillredd som sig bör av äkta kalvkött.
Wien är en av Europas verkliga kulturstäder, och vi hade hela dagen för oss fram till kl 16, då vi måste bege oss med Ingsves buss till flygfältet. Det fanns ju tid att se något av stadens sevärdheter, t.ex. något av konstskatterna. Gruppen splittrades och alla gjorde sina egna val och har sina egna upplevelser att berätta. Några valde att besöka Sigmund Freuds museum, som inte var någon höjdare. Andra ville se pansarvagnar och några ville ägna sig åt tivoli- och cirkusnöjen genom att åka i Praterns anrika Riesenrad. Veterligen såg ingen Wiens mest berömda konst av Klimt för att nämna ett exempel. Några avslutade denna ljuvliga dag i Wien med att äta sparrislunch vid Schottentor. Flyget hem gick på pricken enligt tidtabell och vi landade kl 21:40.
