#theit-thing

[theit-thing]

iT! Twitter!

Follow the official iT! twitter for our launch party updates, Battlefield 4 inside secrets, chances to win gaming gear, and more! Don't forget to tag #BF4iT !!!

[theit-thing]

iT! is happening! Join us at Inferno in #Södermalm during the day, then #HusetUnderBron for night time fun! Play #Battlefield4 12 hours before release and#game live

[theit-thing]

iT! Interviews: Elise Swopes, Instagram Goddess  (PART 1)

Nowadays your social media number is everything. Want your blog, tumblr, band, small business or brand to have any funding then you have to show them the numbers. Number of page views per day, followers, buys via the link you provided and so on. How many like’s do you have? It’s no surprise that there are now small businesses that provide you with followers, given a small fee of course. The more you pay, the higher number of followers your receive. And you can even pay to have followers from the U.S. only (whereas the cheapest would likely grant you followers from places unheard), so you don’t look like “you paid for your followers.” Elise Swopes is one social media savvy who certainly does not need to pay for her followers. 

With well over 181 thousand followers on Instagram alone, Elise Swopes or @Swopes (hashtag #swopesodope) started out with cat photos, selfies, and food pics just like the rest of us. Somehow, through some way of editing, layers, jokes, and a light hearted attitude, Elise Swopes has become the Instagram Goddess. Swopes has since been signed to a talent agency for her IG account and has been hired by acclaimed companies like Nike, Samsung, Apple, Coach, Dos Equise, and many more. What do they ask for? For Swopes to work her IG magic on an iPhone only photo and post it to her account. Done and done. Sounds pretty easy, huh? I thought to myself, I got to see where the Swopes goes to capture these epic photos. Who would have known it was right under my nose the whole time. 

The following videos and photographs are from an “adventure”, as Swopes calls it, following her steps, where she shoots, what she looks for, and the dangers that she faces. Following the photos and video will be a half hour interview with the Instagram Goddess herself about her beginnings, her tips for a great pic, what it’s like hanging with “The Most Interesting Man In The World” and more. Stay tuned. 

See more of her work and beyond here

Written by Dani Kowalczyk 

[theit-thing]

James Blake’s “Life Round Here” ft Chance The Rapper:

James Blake has always been brilliant in my book. His hit indie song (and accompanying creepy video) “Limit To Your Love” solidified my fanatical feelings for his unmatched electronic melodious cries. You could tell right away this man was from a dark dreary place, of course where other than the United Kingdom. He accompanies his independently written tracks with the piano and electronic synths. All of which further his personal plea’s punch to the gut. I wasn’t the only one with the same gratitude accord, in 2010 Zane Lowe of BBC Radio 1 named ”Limit To Your Lone” the hottest record of the year. Following this award, he released his self-titled album James Blake to the public. There was no doubt, whatever Blake put his hand on turned to indie gold. Since 2011’s debut he has released a handful of songs, all a prelude to a highly anticipated new project: Overgrown. This new album was to release in April of 2013 with the likes of RZA and Brian Eno accompanying. 

I knew I was going to enjoy Blake’s latest work, I knew that he would continue suit with his dubious remixes and collaborations. But I did not know nor expect a Chicago hip hop artist to fall in his line of mash ups. Chance The Rapper has been a long time circulated name in my circle, a friend of a friend, a home-town success, a community win. After he was signed to Rick Ross’ label we all knew the joint efforts of so many had paid off big time. This is exactly what Blake noticed when he saw Chance’s show at SXSW earlier this year. His initial thoughts and the chosen track, “Life Round Here” were explained in the interview with Zane Low on BBC Radio1 early September. Blake sharing, “I  never really felt the track was finished, even when it went on the album, I just felt there was this space.” Blake admitted he was conducting the phone interview on set of the rainy music video with Chance for the updated version of “Life Round Here”. What to expect? To which Blake replies, “Everything from horses to Somalian pirates to Chevy Impalas”. 

Written by Dani Kowalczyk

[theit-thing]

The Great Gatsby

Jag var lite rädd för att se nyfilmatiseringen av The Great Gatsby. Jag tror att det bland annat hade att göra med att så många kometer skulle kolliderade i en och samma film. Risken fanns att deras lyskraft sammantaget skulle göra en temporärt blind istället för bländad. 

Baz Luhrmann som gjorde en av de största och mest trendsättande filmer som kom ut under mina tweens, Moulin Rouge. Till det Leonardo Dicaprio, I say no more, och dessutom applicerat på just den odödliga grundhistorien och alla estetiska förutstättningar den bjuder på. Bottenlöst lyxig 20-tals estetik som liksom alltid är helt oemotståndlig för ögat och fantasin. Sen måste jag erkänna att jag var tvungen att vifta bort lite possessiva “åh nej snälla gör inget dumt med den här historien” känslor. Som så många andra läste jag boken under någon klassiker avverkning i skolan, och såg därefter den klassiska filmen från 1974 med Mia Farrow och Robert Redford som Daisy och Gatsby. Till den versionen specialdesignade Ralph Lauren alla kostymer, och allt är precis så snyggt som man kan föreställa sig att en 20-tals tolkning i 70-tals ljus kan bli. Recensioner var allmänt ganska svala den gången, många tyckte att filmen var för ytlig och lade för stort fokus på just kostym och yta. Om det var sant den gången så kan man lugnt säga att resultatet lutar åt det hållet även denna gång. Men så är the great Gatsby som sagt en historia som bjuder in till ett väldigt estetiskt fokus, sen är nog också en mer övergripande tendens som ligger bakom, måttstocken för vilka krav som ställs på kommersiellt gångbara högbudgetfilmer gällande ytlighetsfokus har nog ritats om något sedan dess.   Den nya Gatsby filmen tycks istället direkt inympad i ett sammanhang där berättelsens storhet och klassikerstatus är självklar, en given förutsättning och där ett riktigt fett hyllningsfyrverkeri i dess ära är det bästa sättet att angripa den. Och jag dras med i det. I filmens puls och musik, som liksom i Baz Luhrmanns tidigare filmer fått en bärande roll. I att kompisarna Leonardo Dicaprio och Tobey Maguire återförenas i en film för första gången sedan indiefilmen Don’s Plum, nu i ett filmsammanhang som om det finns en skala befinner sig i andra änden av den, och båda i ganska förändrade karriärslägen. I Carey Mulligan som efter Never let me go, Drive och inte minst Shame bär på en hel del filmcredd och lyckas ge Daisy djup och personlighet. I de skarpa kontrastfärgerna, koreografierna, de påkostade kostymerna, de lysande ögonen, de övermättade bilderna. Dock uppfattar jag filmen som lite historielös, jag tror inte jag hade uppskattat den om jag inte sett den som just en markering av, och eloge till en historia jag redan väl känner till. Och sen en väldigt personlig hang-up jag har, i vissa filmer finns ett eller flera ögonblick som är oväntat laddade och fastnar i minnet utan förvarning. Ett stomach-flipping moment som höjer upp sig som ett gupp på vägen när man ser tillbaka på filmen i sin helhet. Ett sådant ögonblick är då Gatsby kastat ut alla sina exklusiva skjortor i rummet och låtit dem regna ned över Daisy. Det är ganska absurt och galet som gest, och känns inte helt självklart för J.Gatsby som karaktär som man fått honom porträtterad dittills. Det är svårt att låta bli att undra hur man själv hade reagerat i Daisys situation, men Daisy i Mia Farrows tappning gråter av lycka och får mellan snyftningarna fram att det är de vackraste skjortor hon någonsin sett. Det är ett stomach-flipping ögonblick. Att på ett sådant sätt lyckas visa att Daisy och Gatsby faktiskt är perfekta för varandra, att de bär på samma galenskap, samma skörhet. I ett blixtrande ögonblick blir Gatsbys besatthet helt begriplig, det är svårt att hitta någon som förstår en på den nivån. Och visst, scenen finns med i Luhrmanns version också, men den har gjorts för tydlig, höljts i voice-over visdom och reducerad till ännu en outtalad kärleksförklaring.   Sammantaget bär historien på något evigt. En av alla versioner av den samtidsmytologiska sagan där sensmoralen kan kokas ned till att ryktbarhet, pengar och materiell gränslöshet inte i sig för en närmare det man innerst inne längtar efter, kärlek och äkta lycka. En saga som när den packeteras väl, som i det här fallet, alltid tycks ha förmåga att sätta kniven i hjärtat på alla oss som drar fram i ett samhälle som vårt, där man ständigt på ett eller annat sätt förhåller sig till det dilemmat.

Klipp: "I've Never Seen Such Beautiful Shirts Before!"

Written by Blenda Klingert

[theit-thing]

Wiz In Sweden

Wiz Khalifa har ansetts vara en av hiphopvärldens största namn de senaste åren. Han har blivit känd som hitmaskin, bra liveartist och som ansiktet utåt för marijuana. För mig blir kvällens konsert med Wiz den tredje och med minnen av de tidigare konserterna i bakhuvudet så är förväntningarna inför kvällen höga, inte bara pga all rök inne på Arenan. 

Förbandet för kvällen är Trinidad James och det är inget band jag föreslår att man ska lägga på minnet. Hiphop-klyschorna avlöser varandra under hela setet och rappen i sig är medioker. Jag hade hellre sett någonting roligt svenskt. Publiken känns heller inte helt med på noterna och förbandet lyckas bara få de fullaste brudarna längst fram att trycka händerna i luften, om ens för bara någon minut.

I brist på energi att stå och trampa till Trinidad James beger jag mig mot den improviserade baren längst bak på Arenan. Att köpa folköl i mugg till överpris är normalt sett inte min favoritsyssla men jag har verkligen ingenting bättre för mig. Jag sträcker fram mitt kort till ”bartendern” och hon pekar snabbt åt en lapp, ”INGA KORT”. VAD I… utbrister jag. Varpå hon förklarar att jag får lämna lokalen och gå tillbaka till Gullmarsplan och ta ut cash där. Kan även berätta att det ösregnade kvällen till ära. Nej, tack. Utan folköl var det bara att lunka tillbaka till det glesa publikhavet.

Lagom till min återkomst i publiken kommer en dj ut på scen och skriker”ARE YOU READY FOR WIZ KHALIFAAAA”, självklart jublar alla då det är honom vi betalt överpris för att se. Dj’n snurrar igång en låt och folk börjar dansa, efter den kommer en till låt och en till och en till. Dj’n står där och tittar ner på sitt bord. Runt omkring mig börjar folk säcka ihop, stampa frustrerat och förtända sina medhavda marijuanacigaretter. Att en hiphop artist har med sig en dj som lite uppvärmning är inget nytt. Det är både trevligt att dansa upp sig innan huvudakten och artisten kan även överlåta lökiga ”say heeey-ooooh” till dj’n. Denna man gör dock absolut ingenting. Jag kan inte klaga på hans musiksmak, han spelar skitbra låtar, men att stå och trängas till låtar av Kendrick Lamar och Kanye West gör jag varje morgon på tunnelbanan till jobbet.

Men så, efter 50 minuters omotiverad pausmusik glider kvällens huvudperson äntligen upp på scen iförd vit tröja och svarta solglajjer, till publikens stora förtjusning. Wiz har med sig ett liveband som står för musiken och för bara det får han ett stort plus i min bok, hiphop med liveband är fruktansvärt bra och ger ett otroligt lyft i performancet. Jag förstår inte varför inte alla har det.

Konserten i övrigt är helt ok. Jämfört med tidigare spelningar verkar han trött och sliten, publikkontakten är minimal under de första 45 minuterarna vilket sätter spår på publikens engagemang. Inte förens mot slutet då hits som Black and Yellow och Roll up spelas blir publiken riktigt vild och röjjig som man vill ha det. Störst allsång blir det självklart i söndertjatade med ack så underbara Young, wild and free, under pianointrot blir folk som skogstokiga och den söta doften av olagligheter fyller lokalen.

I efterhand fick jag höra att farbror blå besökte backstage området innan konsertens start och efter ett sådant besök kan man självklart ha anledningar till att man är lite tjurig. Så Wiz, du är förlåten för denna gång, men nästa gång får du fan i mig prestera lite bättre för såhär kan vi inte ha det. På en skala1-5 ger jag denna konsert en 2a.

Written by Linnea Amling

[theit-thing]

Rihanna’s Pour It Up Video Review 

A summer hit, a night club craze, another sure chart topper by Rihanna was her summer single, “Pour It Up”. Reigning from her seventh studio album Unapologetic which released in January of 2013. The track was produced by Michael Williams, a 24 year old Atlanta super producer who has co-produced with the likes of Kanye West. The single is the third from her album and made it to the US radio top 40 charts at a solid top five position. Though it was her official remix of “Pour It Up”, which was released by the pop princess on her “Diamonds World Tour” in March (featuring T.I., Rick Ross, Young Jeezy, and Juicy J) that made the mark. If you’ve been in a nightclub in America, anywhere, in the past year then you’ve heard this remix undoubtedly. Despite of the deja vu feeling, Rihanna released the music video just days ago to the original version of “Pour It Up”. It felt a little late, but arguable from a marketing angle it was genious. Either way, we all watched. And what we saw, well, was a lot of ass and cash. 

An all but elegant flash and boast of her wealth, a catchy serenade for attention is a soft way of saying it. Sitting on her Twerk-throne, the surely less than 120 pound Rihanna dons a Lil Kim meets Marilyn Monroe blonde wig, a thong, and her best diamond encrusted bra. The video’s entirety is focused on strippers, twerking, and decadency in the worst way. I’ve held fast to my opinion of Rihanna, of her being “late” to every trend, a follower. Let me explain: every image she transforms into is a reflection of what is cool at the moment. Take her “Diamonds” single for example, her sound, and look all strangely similar to that of the very popular Lana Del Rey. “We Found Love” when David Guetta and Deadmau5 was the hottest artists to listen to. And how can we forget her River Island disaster. Her line failed to deliver due to her late reveal of trends already set from the previous seasons. Alas, just weeks ago Miley Cyrus’ VMA twerk disaster took over the media, the attention that followed the dismal Disney star was something money couldn’t buy. This week, Rihanna claims twerk-throne with a music video dedicated to it. One could comfortably claim that Rihanna fails to present anything innovative or new. 

My previous assumptions and feelings aside, Rihanna’s “Pour It Up” music video makes me wonder why, who, and how high? This video feels like an SNL joke, a parody at it’s best, a quality surpassed. Rear ends shaking, dirty bath water (I can’t imagine the clean up crew), stripper poles, and scenes unconnected. Oh, wait, they all have thongs in them? Despite my harsh review, I will point out some of my favorite and undeniable shots in the music video are 1:05, 1:25, and the very classy 1:44. Enjoy!

Written by Dani Kowalczyk 

[theit-thing]

Trentemoller's Lost: Well Not Anymore

When I first heard that Anders Trentemoller, known by his surname(b. October 16, 1974 in Vordingborg, Denmark) was releasing, a third full album, I thought I was being lied to. "Oh…here it is…let's lie to Martin today," they'd say, Knowing how often I coddle my ears with the sweet jazz-flux, Dick Dale and the Del-Tones meets…meets…meets, Trentemoller, there is nothing else out there that is like what he is doing. I got out from under the covers and took to the pen. I romance with the pen when I get excited. It shouts through my hand at you, but please, do not be frightened, it is easily amused, and sometimes awkward, I'm also speaking about Trentemoller and his myriad of spectacular productions.

It has been three long years since we last saw a full length album, Into the Great Wide Yonder (2010) was its own meticulous journey of a million sounds selected under immaculate supervision. But this is Anders, immaculate supervision, escalating ethereal and writhing with new sounds. Trentemoller has always been an exploration of sound, beats that bend, warp, and whistle and guitars that buzz, strum, and scream out pleasing us with the intensity of creative lyric speaking wildly from six open strings. Into the Great Wide Yonder(which still lives in my Top 10 Favorite Albums) brought us another ten tracks of ethereal bliss, something different than its predecessor The Last Resort (2006), which were the 14 tracks that changed everything I wanted, listened, and sought through music.

Lost, released October 9, 2013. Is dare I say, a painted encyclopedic hot-rock party of lights, lasers, and sounds from the ethereal crystal jungle? Or maybe what happens when a light bulb's circuitry shatters into a synesthetic page of a translated version of Finnegan's Wake, from gibberish to, well, gibberish? Whatever this magical precise, illogically winding and unwinding, crispy crunchy, metallic beat-pressed timbre tracks are…..WOW!

I'm reluctant to share too many details here, I would hate to establish myself as the man that reveals too much data before the movie, as I loathe being coaxed out of buying a ticket by having one of those 'every-highlight-and-quality-has-been-shown-here' movie trailer's played for me. I will tell you that you can expect that steel-hammer love through and through, I saying that if you took (and I gently resent Trentmoeller for being so inaccessibly box-fitting and free of proper genre stating), but that is clear, it's free of any previous genres and it does not fit any boxes- but as I was saying, if we took Death Kennedys California Uber Alles on a hot summer 1970's night and set the ocean on fire in a million colors of Willy Wonka we might be close to describing the euphoric orchestration of sound craftsmanship that has gone into Lost. 

I will say, however, that like with his other albums, compilations, and remixes. Anders Trentemoller grows on me. From the first album I heard to spending all night scouring for every track with even half of his name on it, I will still half to way till I catch the addictive flavors of Lost. In Into the Wild Yonder, The Last Resort, Harbour Trips, Polar Mix, and all of the other tracks, at least largely there was a unity between every melody, every beat, every vocal, even the sounds wove themselves between each other as if all the music was a variation of one. Total oneness and unity. 

Listening to Lost even the second time over, I can already hear what I originally mistook for something I didn't like and push forward. But this album is not a conceptual album as the first two were, or how Paul Oakenfold's Tranceport was, or The Beatles's Abbey Road; it seems very much to me that Lost's beginning and ending are not exclusively from first track to the last, that for the listener they may start halfway through the middle, or perhaps even played backwards. Mechanically, it's juicy and raw, featuring strong vocal tracks with Marie Fisker, Low, Kazu Makino(of Blonde Redhead), and others, but this adventure is very different from the others. This is true craftsmanship, music-making for the pleasure of music making. 

Anders Trentemoller is a dedicated creative pioneer, twisting his way through the alms of music history and creating music of today or 5,000 years ago. I can't tell, and that curiosity that lingers is the draw that I cling to. It is unfair of me to say that Lost is any less than any of the other extraordinarily created albums, but it is on this journey where we must find the way the music flows for us as individuals. In a very awesome way, it's as if Trentemoller reached into his pockets after 10 years and found an abundance of scribbled on bits of paper, and here we are, provided with the ultimate of innovation, exquisite craftsmanship and attention to detail, and an adventure. And so you may begin.

Lost

01. The Dream (feat. Low)

02. Gravity (feat. Jana Hunter)

03. Still on Fire

04. Candy Tongue (feat. Marie Fisker)

05. Trails

06. Never Stop Running (feat. Jonny Pierce)

07. River of Life (feat. Ghost Society)

08. Morphine

09. Come Undone (feat. Kazu Makino)

10. Deceive (feat. Sune Rose Wagner)

11. Constantinople

12. Hazed

from http://www.anderstrentemoller.com/discography

"Another fuck-you to whatever genre you thought you had him boxed into," said its press text, which was backed up by fully realised electronic pop record. 

Written by Martin Narrod for iT!