Jag jobbar med barn, och jag vill absolut inte ta diskussioner med dom angående vad trans är etc. Men, dom är dom mest öppna personerna jag har bemött. ”Är du kille?” Jag svarar alltid ”ja” och då blir det viktigaste i den stunden vad vi ska leka härnäst. Dom kunde inte bry sig mindre om hur jag ser ut eller låter, i deras ögon är könet inte viktigt, det spelar ingen roll för dom om jag är man eller kvinna, vad som är viktigast är om jag kan spela UNO med dom eller knuffa på en gunga åt dom. Dom får mig att känna mig så bekväm i vardagen, att passa in och att det inte finns några krav alls. Jag känner mig mer som en människa omkring dom än vad jag gör en vanlig dag på stan omringad av främlingar.Dom är min translycka, dom små människorna är min validering på att det räcker att vara sig själv. Och att det spelar ingen roll om mitt hår är kort eller om jag har en ljus röst, dom lyssnar ändå inte på mig när jag ber dom att städa. — Anonym transman, 9 mars 2026