Idag så har jag både tränat OCH tagit min första egna promenad på evigheteeeer. Det blev en lång en och jag gick i min takt och dit jag ville. Inget nu ska jag lyckas att gå runt X utan mest vara ute och njuta av värmen och ljuset och att bara vara. Jag gick in lite i skogen och letade stubbar men alla var ruttna så det var no go men ändå skönt att få vara själv och uppleva att det var skönt…!
Jag såg pensionärer och påmindes återigen om att om jag inte gör det här nu så…jag är liksom inte 16 längre. Jag är mathafakking supervuxen nu. Jag BEHÖVER lära mig att klara mig själv igen och jag känner återigen att nu går det åt rätt håll. Jag gick ex hem lite tidigare när T satt i bilen och pratade med M och jag valde att gå före nån annan gång också nyligen. Sen som sagt idag så gick jag på egen promenad själv. Framsteg. Plus att nu verkar jag få sova på nätterna /dagarna utan bekymmer igen <3 😊 vilket är fucking underbart. Nu märker jag när jag lägger mig att det inte är obehag och tjorv som gör att jag inte kan sova och får vakna med läbbig andnöd och bajs.
Jag älskar honom. Fan jag älskar honom till månen. Men samtidigt så märker jag att Jag får inte stå still. Jag får inte bara gå in och bli en svans till honom. Jag blir hella olycklig där och jag får ingen utveckling. Så jag måste fortsätta med korken och osäkerheten. Även om den gör att det känns sådär …vafan håller jag på med? Vad ger jag mig in i nu? Jag sa det imorse men han betryggade mig med att fortsätta och att det är asviktigt. Att jag Måste komma före. Det innebär att även om jag älskar honom till månen måste jag sätta mina behov före och välja.
Sjuuuuukt ovant att gå själv igen. Det kändes lite som att gå på en annan planet, som i...var Är jag liksom? Såhär kan man inte göra! Det är så snett för jag tror liksom att rätt har börjat kännas fel och fel börjat kännas rätt. Så jag vet liksom inte riktigt längre vad som ÄR rätt och fel. Jag går mest på känsla och hur jag mår. Jag mådde bra av att ta en promenad själv och kunna ägna tid åt stubbar så länge jag ville liksom. Det fanns ingen klocka eller någon som väntade, utan jag mest var där och fick vara där. Det kändes lite sådär…right path och slice of some kind of heaven.
Jag fick lite behov av att övningsköra igen men vet inte om kroppen är redo än. Det måste ju kännas bra liksom.
Jag fixar att ”jogga” till spelet nu varje morgon. Det känns också riktigt nice. Det märks att kroppen är lite mer i balans igen. Att kunna äta havregrynsgröt igen (!) är lite av att vinna högsta pris. Det märks att kroppen älskar det och jag blir lugn eftersom jag vet att om det blir sådär kaos igen så har jag mina gamla medicin som jag vet fungerar. Även om magnesiumtabletter är en skänk från ovan som bascially och förmodligen räddat mitt liv flera gånger så är de opålitliga. De funkar bara i vissa situationer och när det inte är så, så blir det jäävligt mysko och jag känner mig hög och obehaglig. Men gröt och spenat är aldrig sånna. De är sån hel medicin att kroppen aldrig får konstiga effekter.
Men ja… jag behöver fortsätta det här. Det känns lite off och ibland känns det helt åt helvette off men samtidigt så… vet jag inte om det är det. Det kanske också bara var så att jag liksom inte vågat gå här förut och acceptera saker i mig förut och sånt.
Det luktar helt divine gott efter regnet. ”Allt ordnar sig” hör jag honom säga och jag vet inte men det kanske gör det. Iaf om man väljer sig själv och det som verkar kärleksfullt mot en själv. Det är det jag hoppas på.
Jag tänkte faktiskt tona håret idag. Jag har inte gjort det på…åratal och kände sådär..nä fan det har ju gått förut! Lite mer in med mig igen här och där.
Vi har börjat kolla på star trek igen och det är riktigt mysigt. Det har blivit nattsagan och jag är fine med lite igen. Lite sånt på kanten är ok när det andra är min verklighet. Det blir då ett litet mysigt tillskott och sen är ju den serien helt underbar och den kändes väldigt passande nu. Lagom och …rätt perfekt.
Jag märker ändå att det är lite nya bra saker som börjar ploppa upp. Båten seglar framåt och jag försöker lära mig av vad som hände i förra stormen så jag klarar nästa storm bättre.
Jag jobbar fortfarande på att lära mig bara vara och att det ska vara ok att göra det som jag tycker om igen. Det puttrar lite framåt. 😊 Jag märker också hur många stormar och oväder jag tagit mig igenom. Hur jag gått från omg det här är baaaad mcbaaad till att börja funka igen. Jag märker att när jag drar i tåtarna så händer det grejer och jag påverkar. Det som verkade omöjligt för några veckor sedan är nu återigen en verklighet pga de valen jag gjort. Det är rätt …episkt att man får vara med om att klara sånna där stormar som man inte tror man fixar. Det får en ju att fundera på vilken styrka man faktiskt besitter liksom. Hur stark…Är jag? Vad är jag faktiskt kapabel till?
Nu står jag återigen inför en sån där nää dedär kommer inte att gå. Som att jag bestämt i förväg att det inte ens spelar någon roll HUR jag än gör så kommer resultatet vara detsamma. NIX det kommer inte funka. Som att det är förutbestämt att den vägen får jag inte gå. Den är ju egentligen ganska konstig. Som att HUR jag ens försöker att skruva i den där skruven så kommer det inte att gå. Nånstans så blir jag ju sådär…vad är det för himla specialskruv? Och om den nu mest är paj på nåt sätt, varför kan man inte bara byta ut den mot en ny? Men i den abstrakta världen där det inte finns skruvar så finns det heller inte några lösningar. Nästan som att man mest provar att skruva i med en skruvmejsel och när det inte går så tycker man att nepp det är helt klart omöjligt.
Det kanske faktiskt…på nåt jäkla vänster faktiskt KAN gå.
Ju viktigare det är desto svårare är det att greppa. Men att bara ge det liiiite luft och en millimeters plats så skiftar nånting. Berget står 1 millimeter till höger plötsligt. Och att känna att berget nu står 1 millimeter till höger är en såndär känsla inom en som märks. NÅT har liksom hänt. Det är en förändring. Man gav plats till att DEDÄR kunde bli verkligt. Det börjar ju så. Med det lilla när det är nåt stort. Jag tror inte man fattar alla gånger hur dedär lilla egentligen är så mycket mer. Jamen det vaju bara 1 millimeter...? Jamen det vaju ett BERG! Egentligen är det en jättebedrift. Som när de tektoniska plattorna rör sig och bildar jordbävningar.
Bekvämt…eller rätt? Rätt bekvämt men inte rätt. Det är massa trådar och saker som fortfarande saknas. Det gör att det blir lite läskigt hur jag samtidigt kan tycka att det är så bekvämt. Är det ett bekvämt säte på tåget som går åt fel håll? Lite så. Och när tåget verkar gå mer rätt blir det jävligt mycket mer obekvämt och det määäärks. Vad hände med allt fluff!? Det var värsta buffén här och…kudden som… Jag inser att det är inte lika bekvämt på den här tågresan. Det känns mer bootcamp än trivselresa. Muskler ska byggas, självständighet ska återinföras och egna val ska göras oavsett konsekvens.
Det är verkligen lustigt för man har ju knappt nån aning om vilket tåg man kommer hamna på. Man mest går på där det verkar bra och har ingen jävla aning om att man kommer bli kidnappad och dragen in i Ryssland och sedan slet i sitt anletes svett för att kunna åka mot Slovakien. Sen kan man ju tycka att det känns ännu mer bisarrt för man trodde att tågresan skulle leda till Indonesien. Det kanske den egentligen gör. Bara det att den åker en sjuhelvettes omväg. Kanske behövde jag igenom Ryssland för att bygga de där musklerna jag behövde. Kanske behövs de i Indonesien.
Hursomhaver… jag rör mig framåt, även om det absolut känns som klister ibland. Men jag märker skillnader så det innebär ju att det rör sig. That is hella good. Men ja… måste röra på mig, måste slå mig fri. Måste bli jag igen.
