Svinalängorna - Susanna Alakoski
"Var tog mamma och pappa vägen när de var fulla? De försvann, men var var de? Mamma mamma. Pappa pappa. Jag ritade teckningar till dem i skolan. Försökte göra samma saker som mina kompisar gjorde. Jag knäppte mina händer och jag sa inga dumma saker och jag var inte elak mot någon. Jag ville säga att deras kroppar också såg konstiga ut, att veckorna bara gick och gick ch jag ville berätta hur trött, ledsen och hungrig jag var. Men mamma och pappa hade ansikten på sina ansikten och det gick inte att prata med dem. Jag backade backade och backade, till slut gick jag genom väggen, upplöstes. Om jag lovade att jag aldrig mer skulle be om något eller klaga?
Ibland när mamma och pappa nyktrade till fick Sakari talsvårigheter fast han inte hade det och Markku började störa ännu mer på lektionerna fast man inte fick. Jag höll ordning på allt som låg snett fast magistern sa att jag inte behövde det. Mamma och pappa blev kallade till föräldrasamtal. För att orka detta tog mamma på sig massor med smink och pappa kostym. När jag såg dem halta iväg med stödkrage och kryckor förstod jag att det var lönlöst för mig att fortsätta. När de kom hem sprang pappa upp för trapporna till smugglaren. För nu var deras nerver dåliga igen.
Veckorna gick, månaderna, ingen verkade hinna anmäla oss. Tiden hade blivit längre. Och jag förändrades. Jag märkte att jag lärde mig ljud och sekunder utantill. Jag kunde minnas varje gest som gav ifrån sig en doft, varje öga som undvek min blick. Jag räknade de hundratals dagarna som låg i min skolväska om och om igen. Hur såg de ut? Terrie och jag gick med sänkt huvud och kropp. Jag klarade mig med mindre och mindre, men jag tyckte att det var märkligt att mammor och pappor fick dricka så mycket sprit när deras barn gick i skolan och skötte sina läxor.
Jag undrade vem som skulle leva länge till. Det kändes som att hela min längd fick plats i en gaständare, som kunde eldas upp i små små doser när mamma och pappa tände sina hemmarullade cigaretter.
Jag brann nog lika vackert som ett tomtebloss. Jag brann nog lika vackert som en glödlampa som just gått sönder. Poff!"
s. 177-178
