jag är så arg på att jag inte kan komma i kontakt med mina känslor utan att någon annan är närvarande. Det är verkligen det där med spegling som Elias pratat om. Att man läser sina känslor genom hur andra reagerar på en. Det är så jag känner mina känslor också och det är för att jag inte fick dem bekräftade som barn. och så intelektualiserar jag. som nu när moa sa att jag skulle skriva av och vara arg så skriver jag om anledningen till att jag är so jag är.
men det går inte att ändra, man kan inte backa tiden. det jag kan bli är en person med fortsatta problem, eller en person som har haft problem. Det finns inget sätt att ta bort det inlärda.
jag vill veta hur man kontaktar känslor. hur övar man upp det? vilket är första steget i rätt riktning?
men kbtn sa att det fanns “mjuka känslor” bakom, men jag vet inte vad det betyder. troligtvis rädsla, så brukar det väl vara.
jag känner mig misslyckad för att jag inte gjort tillräckligt med konst, för att jag inte vågar sälja, för att jag inte vågar något alls, jag kan inget alls. jag kan rita en dum figur men det är som att den tagit slut.
det är som en infektion. först måste man ta bort allt som inte hör till kroppen (en sticka kanske) sen måste man det låta vara luftigt, och man måste tvätta regelbundet, och skydda, och peta ibland, men inte alltid. och det gör ont, mer ont än innan man försökte fixa. men det drar ur giftet. och man får offra blodkroppar som dör och blir var.
så
rensa ut främmande objekt/roten
rengör
skydda/förhindra
offra
jag försöker läka mig men första steget är inte tagit än. tror jag? jag har ingen aning.
jag säger att jag inte har abandonment issues, för det har jag inte. Men jag litar heller inte på någon. Ingen var egentligen där för mig ordentligt när jag mådde dåligt. Jag klandrar dem inte (iaf inte mina vänner) för de var inte tillräckligt starka för att hantera. Men det gör det inte okej att jag var ensam, utlämnad åt mig själv. Jag borde blivit inlagd, jag borde gått till kurator redan när jag gick i mellanstadiet. någon borde gjort något, någon borde sett. och folk såg. det är det äckliga
vem ska man vara arg på när det inte finns någon som är skyldig?
jag vet att folk såg och att jag visste och att de visste att jag visste och ändå. ändå så gjordes inget. var jag verkligen så trasig, tung och neddragen i gyttjan att inte en enda person orkade dra upp mig? var det så illa? hade det hjälpt med psykolog? jag vet inte. på något sätt känns det som det hade blivit värre. att jag inte var redo att hantera en infektion för jag var för svag, så de väntade tills jag blivit starkare
jag vill dra giftet ur mig, jag har försökt det innan, det har många. Man kan försöka döda det med sprit eller röka det ur kroppen. Jag valde att skära upp min hud för att låta de komma ut. det funkade, men att öppna sig släpper inte bara ut, det släpper in och det är inte bra i längden. risken för större och värre problem är för stor. det är i alla fall vad jag försöker intala mig för att inte skära nu.
för en halvtimme sen gick jag runt i lägenheten och kollade i taket
jag kollade för att se om det fanns något att hänga ett rep i, som också skulle klara min kroppsvikt. Jag tror inte något av lampfästena skulle hålla och om jag skulle misslyckas så skulle det vara uppenbart vad jag försökt göra. Eller inte. Troligtvis inte. En enkel lögn om att jag skulle byta glödlampa eller något hade dödat alla misstankar. varför? varför är folk så lättlurade? varför låter de sig luras när det VET vad det handlar om? är det så långt från deras verklighet att det inte fattar? eller är det så nära att de inte fattar?
jag tror fortfarande inte på att folk inte är självmordsbenägna.
jag hittade iaf inte något att hänga mig i. men jag har ett rep, fast det hade varit så mycket mer jag att typ virka ett rep, hade inte det varit hysteriskt roligt? jag kan göra en serie om det.
Men iaf så skulle jag nog kunna hänga mig mha en dörr, annars finns alltid min balkong, men det är så showy, så uppenbart, men då skulle inte min familj behöva hitta mig.
jag har också funderat flera gånger på om jag skulle ta all medicin jag kan hitta, lägga mig i badkaret och försöka skära så djupt som möjligt, så kanske kanske det skulle gå. men det är för osäkert och skulle ta för lång tid. och också så jävla pinsamt att skita på sig i ett badkar. fatta bajs och blod blandat sådär, väldigt oromantiskt.
men jag kan inte acceptera att jag tänker såhär, jag intalar mig så mycket att jag mår bra att jag antingen ser det som att alla mår som mig, eller att jag mår som alla andra. jag vill inte säga “jag mår dåligt” för det skulle vara att gräva ner sig. det öppnar för äckelgrejer att komma in tror jag, men jag vet också att det är så man måste göra för att få ut varet. men jag kan inte lita på det.
jag har gått så länge såhär på kanten. det är så farligt att testa något nytt, för jag vet att om jag gör som jag alltid har gjort så kommer jag i alla fall överleva. jag är rädd att jag kommer försöka må bättre och sen begå självmord typ. men jag kan ju också inte hålla på att leva såhär. det känns inte som det finns en utväg. fast jag vet att utvägen är att acceptera, men då vet jag inte vad som finns där ute då.
jag trodde verkligen jag skulle gråta eller något, men jag är helt kall bara. alla känslor är som bortblåsta, fast de borde ju vara här egentligen.
kanske om jag läser allt jag skrivit så känner jag sympati för mig själv?
