Jag känner en sån uppbyggd frustration, irritation, rädsla eller stress eller allt på samma gång.
Jag vet inte vad känslan grundar sig i eller vart ifrån den kommer.
Jag vet heller inte hur jag kan få utlopp för känslorna för att kunna bearbeta dom.
Jag vill gömma mig i skogen bland träd, rosenbuskar och blåbärssnår.
Jag vill känna blodet pumpa i mina muskler bland metaller och stänger.
Jag vill sjunga framför en jublande publik när regnet öser.
Och jag vill skrika tills mina lungor spricker ute på ett vetefält bland martorn och humlor.
Jag tror jag känner mig instängd och låst. Låst i mitt jobb. Ett jobb jag tycker om som mer och mer förknippas till stress.
Låst i min kropp. En kropp som gör sitt bästa för att jag ska leva men som jag konstant kritiserar för dess yttre.
Låst i mina tankar. För jag kan aldrig få dom att sluta, om än ens för en sekund.
