Ett försök att fly söndagsångesten
Det var egentligen för halt för att kunna springa, men jag kände i kroppen att den ville ut. Eftersom sådana ögonblick är ungefär lika ovanliga som chansen att stöta på en Mew i Pokémon Go måste det tas tillvara till varje pris. Jag fick tassa försiktig fram längs asfalten, skutta bredvid trottoaren om där fanns litet gräs. För varje steg kändes det som om risken för att trampa i hundbajs ökade. Men mina ben var pigga vilket gladde mig, så jag beslutade att det var en risk värd att ta.
På grund av det hala väglaget bestämde jag mig för att springa bort till havet, i hopp om att hitta terräng med bättre fotfäste. Vid havet finns nämligen både stora gräsytor och en sandstrand. För att ta sig dit är man tvungen att antingen följa cykelbanan runt eller korsa genom ett villaområde. Det kändes bäst att korsa villaområdet först, för att sedan ta sig hem via cykelbanan. Jag har alltid tyckt bäst om att springa i slingor, framför att springa samma sträcka fram och tillbaka.
Trottoaren genom villaområdet var täckt av is. Jag tog mig fram på gräset vid sidan av. I en uppförsbacke var det så halt, att jag förvånades över att en människa jag nyss passerat hade lyckats gå nedför den utan att slira. Efter uppförsbacken var det plant ett par hundra meter. Jag korsade en gräsmatta och kom på att det här gräset kanske tillhörde någon, som nu fick leriga hål i den som mina skor lämnade efter sig. Förlåt.
Sedan stod jag öga mot öga med en asfalterad, isbeklädd nedförsbacke. Som tur var växte det snåriga buskar och småträd som jag kunde hålla mig i. Det var tur, för jag halkade både en och två gånger. Väl nere insåg jag att utmaningen fortsatte i form av en asfalterad gångväg som ledde bort mot havet. Ett par med en hund kom gående. De hade kängor och fick bra fotfäste. Själv höll jag mig i vägkanten. Jag tyckte de tittade undrande på mig. Förståeligt, eftersom jag snarare skuttade än sprang.
Äntligen var jag framme vid havet. Det var vindstilla och mörkt. Flera lyktstolpar var trasiga. Jag hade hoppats att de skulle lysa upp gräset eller sanden åt mig. Nu såg jag bara fläckvis var jag satte fötterna. Jag lossade den lilla gröna lampan som hängde från min jacka som ett komplement till reflexerna och försökte lysa upp marken framför mig. Ljuset var för svagt. Jag gjorde ändå ett försök, sprang med lampan utsträckt som en bit kryptonit. Men till ingen nytta.
Jag tog några varv i sanden där skenet från en lyktstolpe lös upp nästan tillräckligt för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Det ömmade på insidan smalbenen, jag kände hur steget blev vingligt och hållningen dålig då jag tog mig över den ojämna marken. Det var otillfredsställande att tvingas lunka så sakteliga. Jag ville spurta fram och tillbaka, så det sved i halsen och brände av syra i benen. Jag fick nöja mig med ömma ben och håll på höger sida.
På vägen hem längs cykelbanan mötte jag en löpare med pannlampa. Han sprang snabbt och jag tänkte att han måste ha dubbar på sina skor. Men när jag vände mig om då han passerade mig och tittade efter honom, såg skosulorna alldeles platta ut, som converse. Han hade sprungit mitt i cykelbanan, och jag upptäckte att där var det inte halt som på gångbanan. Jag sprang en bit, men vågade inte spurta trots att jag gärna ville.
Hemma i bostadsområdet sprang jag åter längs gräset. Jag sprang förbi några av de lägenheter som ligger i bottenplan med uteplatser som vetter åt buskage intill. Jo, där hade det inte varit fel att bo, tänkte jag.
När jag kom in sparkade jag av mig skorna och drog fram den rosa yogamattan. Jag gjorde några burpees och körde litet kroppsvikt, men var fortfarande inte tillfreds. Inte ens när jag lade mig ner på mattan, flämtande, kände jag mig nöjd. Jag gick och duschade. Det var i alla fall skönt att bli ren.
Efter duschen åt vi middag. Jag kände mig trött i kroppen, men ångesten gnagde likt förbaskat. Söndagsångest – går det någonsin att springa ifrån den? Kanske vid bättre väglag. Får väl försöka igen nästa vecka.
