Jag Ă€r fortfarande sjukskriven pĂ„ heltid. Mer Ă€n ett helt Ă„r har gĂ„tt utan att gĂ„ till jobbet pĂ„ daglig basis. Inte för att jag vĂ€ljer det sjĂ€lv, men kroppen har satt ner foten och sagt: nu rĂ€cker det sĂ„ hĂ€r. SĂ„ medan jag Ă€r under behandling har livet tagit en lite annan riktning. Det gĂ„r lĂ„ngsammare â pĂ„ bĂ„de gott och ont.
Det Ă€r mĂ€rkligt vad man hinner mĂ€rka nĂ€r tempot skruvas ner. Som hur skönt det faktiskt Ă€r att bara sitta tyst en stund. Hur vilsamt det kan vara att stirra ut genom ett fönster utan att egentligen titta pĂ„ nĂ„got sĂ€rskilt. Ă
terhĂ€mtning, kallas det visst. NĂ„got jag inte lĂ€ngre bara âfĂ„r unna migâ pĂ„ helger eller efter att jag varit duktig.
Men nu har jag fĂ„tt lĂ€ra mig att vila Ă€r inte en belöning. Det Ă€r en nödvĂ€ndighet. Och det Ă€r inte alltid sĂ„ glamouröst heller â ibland Ă€r det att somna mitt pĂ„ dagen, eller att vĂ€lja gĂ„ i lĂ„ngkalsonger hela dagen bara för att den kĂ€nns tryggt. Det Ă€r att prioritera tystnad framför att ha tv-nyheter pĂ„ i bakgrunden, eller att sĂ€ga ânej tackâ till sociala saker som tidigare kĂ€nts sjĂ€lvklara. Det Ă€r att vara snĂ€ll mot sig sjĂ€lv, pĂ„ riktigt.
Jag har lĂ€rt mig att det inte Ă€r mitt jobb att hĂ„lla ihop allt. Ibland rĂ€cker det att bara finnas dĂ€r, och att lĂ„ta andra göra det ocksĂ„ â pĂ„ sitt sĂ€tt. Eller i Ă€rlighetens namn, jag jobbar pĂ„ detâŠ
Jag har ocksĂ„ insett att jag inte mĂ„ste vara glad hela tiden. Jag fĂ„r vara trött. Jag fĂ„r vara lugn. Jag fĂ„r sĂ€ga att idag Ă€r inte en sĂ„n dag. Och samtidigt â jag Ă€r faktiskt glad. Inte varje minut, men i stunderna. För nu finns det tid att se dem. SmĂ„ saker jag tidigare susade förbi: hur ljuset landar i hallen pĂ„ eftermiddagen, hur kaffet smakar bĂ€ttre nĂ€r man dricker det lĂ„ngsamt, hur tystnad kan kĂ€nnas som nĂ„got vackert.
Jag vet inte exakt hur lÀnge den hÀr perioden pÄgÄr, men jag vet att den lÀr mig saker jag inte vill vara utan. Om hur jag vill leva framöver. Om hur jag vill vila, ocksÄ sen. Och om att det Àr helt okej att ta hand om sig sjÀlv utan att först gÄ sönder.
SĂ„, om du ocksĂ„ ocksĂ„ behöver vila lite â gör det. Inte sen. Nu. Du behöver inte förklara varför. Ta livet i din egen takt , det som för tillfĂ€llet funkar. Din eget takt Ă€r faktiskt det enda rimliga tempot.
Source: Att vila i det som Àr
gummygunk
prguitarman
annaxmalina
kaledo-art
stormborns
