It hurts to become

Poet; aching, growing, loving. I post pretty much everything I write here. Background on web: Mara Louceiro

[fearfulbud]

Det är som att jag måste ta sats från botten för att komma upp igen hålla andan, glida ner djupt, fyllas av total sorg och tyngd, tills det inte blir värre jag känner mark under mina fötter orkar ta sats och bryter vattenytan andas in solljuset igen   Och det är när mitt huvud skjuter igenom ytan när jag suger in luft djupt i lungorna som det kommer ut en dikt i nästa andetag   Här är den

Djupt vatten

22 oktober 2018

[fearfulbud]

Jag kan se det nu cirklarna vi ständigt går i jag ser dem nu hur jag alltid känner samma sak, hur du alltid svarar likadant, hur vi alltid ändå stannar kvar   Luften pyser ur mig   Jag kan inte andas   Ett kvävande dimma av kärlek, jag är så hemma här, det gör så ont för jag saknar dina händer men inte luften mellan dina fingrar, saknar dina ögon men inte tomheten i dem, saknar dig men inte känslan av dig   Det är dags att släppa taget igen   Kärleken finns kvar även när du inte gör det men när vi är tillsammans då finns ingen av oss kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig, lever med dig i ett ömt minne   Det är dags att släppa taget igen.

Det är dags att släppa taget igen

22 november 2017

[fearfulbud]

En nattlig stad från ett takfönster överallt ser jag samma mönster lampor som lyser i trygga rum stadens andning är dov och stum jag lämnar min oro i natten allt obehag rinner av mig som vatten kylan stryker varsamt min hud nu har även jag en nattlig skrud inga stjärnor syns men jag vet att de är där det känns som jag är en av dem fast här.

18 oktober 2016

[fearfulbud]

Jag vet att jag förtjänar något bättre än dig.   Jag förtjänar någon som lyssnar på mig, som uppskattar mig, som längtar efter mig för ofta är jag besviken efter att ha pratat med dig men ändå, när du skriver och säger hej är det något som drar i mig och jag kan inte annat än att gå tillbaka till dig.   Är det såhär min mamma kände sig?   Jag är rädd att livet går förbi mig om jag inte kan släppa dig och jag är rädd för att för alltid sakna dig om jag skulle lämna dig.   Du är bara nästan den rätta för mig, men herregud vad jag älskar dig.

15 oktober 2016

[fearfulbud]

Ibland måste en brygga kärlek i en kopp låta värmen skölja över ryggen hålla om sig själv när en vill gråta för det jag saknar men inte vet vad det är blänkte svagt i drömmar under natten men allt försvann när jag vaknade och jag har glömt hur glädjen smakade.

Augusti 2016

[fearfulbud]

De sa att saknaden kommer i vågor som långsamt ebbar ut kanske upphör de när jag har tänkt färdigt eller så skakas jag av efterskalv hela livet små rännilar som sipprar in, drömmar av ekon och ömhet och du, du, du mjuka drömmar utan smärta en längtan som drar svagt i mitt hjärta men där dina händer är långt, långt borta Jag drömmer ofta om dig låter mig sjunka ner en stund i all den värme och kärlek och trygghet vi delade blundar vilar i en sammetslen fåtölj av tankar undrar hur du har det och när jag har vilat klart är det dags att gå dags att släppa taget igen.

Efterskalv Maj 2017

[fearfulbud]

Jag ville prata konst med dig ville berätta om könsroller och pacifism ville veta vad du tycker men vi pratar inte längre och det är bäst så. För det går upp för mig nu hur jag saknar en kropp som aldrig kunde ta hand om mig och hur mina tankar går under i ett flöde av dina som aldrig tar slut du var aldrig riktigt intresserad jag var aldrig särskilt intressant du ville aldrig lyssna på någon annan än dig själv du hörde inte hur jag alltid lyssnade på dig Jag ville prata konst med dig så som vi pratade i början men vi pratar inte längre du pratar inte längre och det är bäst så.

Monolog

30 januari 2017

[fearfulbud]

I often see the faces of people I know watching life from down below in foreign trains with foreign names and I wonder if I’m lonely when I think I see friends and old classmates and acquaintances walking on pavements but whenever they turn to me the illusion falls to the ground because I went away and they are not around.

Abroad Autumn 2016 & Spring 2017

[fearfulbud]

Natten ger mig en kram av stjärnor och skickar kalla vindar igenom mig låter mina känslor lysa i mörkret så att jag kan syna dem ostört det är bara jag kvar nu mot mig själv det är här jag vill få stanna och blomma ut när morgonen kommer har jag vissnat väck mig inte då först när du har hört min inre sång om natten kan du säga att du känner mig och inte ens då har du luktat på alla mina blomblad för natten tar hela tiden nya vägar och jag vill följa med låt mig få tända lampan igen och väck mig inte imorgon.

Nattblomma

[fearfulbud]

Jag måste börja prata om döden och hur den slog till nära hur alla jag känner verkar känna honom hur jag inte vet vad de vet och håller tyst Jag vill ta upp kontakter som jag tappade bland studentkonfetti för fredagen den trettonde kom och gick utan att jag satt där och grät och ingen behövde mig där men jag behöver bekräftelse här, behöver få veta att min tankestorm är legitim att mina känslor blir sedda och blir äkta För det finns en gravsten någonstans nu alldeles för tidigt det fanns en annan väg ut men kanske var det den enda vägvisare han såg Jag har gått sönder så många nätter över det här och jag vill prata om det i all respekt för någon annans sorg för den är knappast min att bära och samtidigt i respekt för att jag känner den ändå och vill ha lättnad för tyngden i mitt hjärta för det som kommer in i ljuset är inte lika läskigt det som kommer in i ljuset är inte lika mörkt God natt.

Mörkaste död

7 februari 2017

[fearfulbud]

I cannot write you any more messages as your absence turned into a dream landscape whose beauty caught me because I’d rather dream about you for days on end than feel the rawness of your ears closing just closing and listening inwards again. I love to hear your thoughts, but I am here too and if you might as well talk to a tree I might as well write you poems and not unanswered messages.

What if I sent you this

August/September 2016

[fearfulbud]

Jag sträcker ut armarna i luften och snurrar runt som ett barn tar några modiga steg ut i världen och lämnar dig kvar   Jag trodde jag kunde ta avstånd från dig men avståndet bodde redan i oss i nedslagna blickar och ord på en skärm det är från dem jag måste ta mig loss   Du ville inte ens se mig ibland kanske var mörkret i vägen för det morgnar kommer och nätter går men vädret i dig kan jag inte se   Blåsten lättar min inre dimma hos dina tankar vill jag värma mig två vibrationer och du är tillbaka det märks knappt när du häller ord på mig   För jag har tålamodet du behöver kanske behövs inte just jag egentligen när du släckt lampan och gått tvivlar jag sen drar mitt hjärta i mig igen   Din tystnad får mig på knä av längtan en framtid utan dig skaver så jag tänder lampan själv i en ensam säng hoppas trots allt att du inte går   Jag vill aldrig lämna dig men jag stannar inte kvar för din skull jag glömde mitt hjärta i flytten på golvet i ditt rum.

Avstånd

5 november 2016

[fearfulbud]

Jag kan inte skriva om den här värken. Den sitter som ett betongblock i bröstet och det är så tungt att peta på den med en penna. Jag vet inte vad det är. Om hoppet har gömt sig i vintermörkret, om mina drömmar krossades när jag pratade med dig, om självföraktet fick grogrund igen. Jag vet inte vad det är. Det gör bara så ont.

Hur mår du?

20 november 2016

[fearfulbud]

Jag känner poesin växa i mitt bröst jag vill låta den flöda hålla den i handen och låta den leda, vill vattna och vårda den ömt, tills den växer sig så stor och vacker att jag får tårar i ögonen.

4 september 2016

[fearfulbud]

I’ll leave the thought of you by the tracks as tracks replace each other in my ears and we rush past the past is in the past but it keeps up with my step and rises bitterly in my throat and I have yet to swallow it so that I can sing again.

Train rides

October 4th 2016

[fearfulbud]

Du är som rooiboste det lät bra, det luktade gott och när värmen flöt ut i min kropp var det en lättnad en säng att falla ihop i tills svetten bryter ut, jag måste ställa ner koppen, teet är alldeles för sött förälskelse alldeles för rött.

Rooiboste

7 oktober 2016

[fearfulbud]

Som en fågel flyger skringras dimman och tanken har ett centrum igen   Mitt väsen har en tyngdlag   Vinden viskar historier jag vill låta dem storma i mitt inre och brodera med dem hela dagen.

Morgon

28 september 2016