Kursen går mot sitt slut, och jag funderar över vad modern nordisk barn- och ungdomslitteratur egentligen är. Finns det några övergripande drag, något som gör att nordisk barn- och ungdomslitteratur bildar en gemenskap som skiljer sig från resten av världen?
Jag har haft som ambition att läsa igenom alla de böcker som nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, för att på så vis få en överblick av hur den nordiska barn- och ungdomslitteraturen ser ut i dag. Min uppfattning från tidigare var att nordisk barn- och ungdomslitteratur är experimentell, okonventionell och högkvalitativ. Till min förvåning upptäckte jag ändå att flera av de nominerade verken, som alltså i princip borde representera det bästa som utgivits i Norden under 2014, inte levde upp till mina förväntningar.
Mycket var tråkigt och konventionellt både estetiskt och innehållsmässigt, medan andra verk kanske var experimentella och spännande i layouten, men med en bristfällig berättelse. Vad säger detta om det litterära läget i Norden? Att det är så dåligt som dessa nomineringar ger sken av vägrar jag ändå tro. Och visst finns det ljusglimtar också bland de nominerade. Som finlandssvenska Maresi och danska Ud med Knud och Ella er mit navn - vil du købe det? Svenska Jagger, Jagger är inte heller fy skam, liksom isländska Man∂urinn sem hata∂i börn.
Jag vet ändå inte om jag tycker det finns något som knyter böckerna samman, något som gör dem till specifikt nordiska. Vi har diskuterat den nordiska synen på barnet under kursen, och visst finns det drag av detta självständiga barn i alla ovan nämnda böcker, jag har ändå svårt att ärligt påstå att jag hade känt igen någon av dessa böcker som nordisk om jag kommit över den i engelsk översättning utan att ha känt till den sedan tidigare.
Jeg ville kunne løfte en lastbil, hvis den lå oven på dig! Men sygedomen... Den kunne jeg jo ikke løfte væk
Ur Ud med Knud av Jesper Wung-Sung
Och jag må vara en lipsill, men då Williams mamma erkänner hur hjälplös hon känt sig under hans sjukdom börjar tårarna trilla. Vilket gör Ud med Knud till den enda av de nominerade för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris som rört mig till tårarna. Just for the record.
William tænker: Jeg er en dreng, der er meget syg af kræft, og som leger at kræften er en dreng på min egen alder. Er man så okay?
Äntligen! Tänker jag då jag läser Jesper Wung-Sungs Ud med Knud (2014) och upptäcker att jag gillar den.
Ud med Knud, som är nominerad från Danmark för Nordiska rådets barn och ungdomslitteraturpris, handlar om 13-årige William som har cancer. Isolerad från vännerna på grund av sin behandling skapar William låtsaskompisen Knud av cancern. William har ett komplicerat förhållande till Knud, som han å ena sidan hatar, men som å andra sidan utvecklas till att bli hans bästa vän. Utan Knud är William bara William, och det ambivalenta förhållandet till låtsaskompisen speglar hans relation till sjukdomen: Visst vill han bli frisk, men samtidigt har han varit sjuk så länge att han inte riktigt minns hur det är att vara vanlig.
Jag berörs starkt av den här boken. Av alla svåra känslor Wung-Sung lyckas baka in i berättelsen: Williams önskan att behandlas som en vanlig pojke, inte som en sjukling; Hans skuldkänslor över föräldrarnas trötthet; Paniken då han får ännu ett återfall; Illamåendet och smärtorna efter behandlingen; Lugnet då han är säker på att han kommer att dö; Föräldrarnas stoiska lugn som krackelerar; Mammans känsla av otillräcklighet som hon till slut kan erkänna för William.
Det finns ett tydligt samband mellan låtsaskompisen Knud och Astrid Lindgrens karaktär Karlsson på taket. Bägge två ställer till med otyg och upplevs av läsaren som både arroganta och obehagliga. De i övrigt många referenserna till andra litterära verk gör att likheten mellan Karlsson och Knud verkar medveten och genomtänkt. Att en 13-årig dansk pojke skulle ta modell av den kända svenska karaktären då han skapar sin egna låtsaskompis låter ju faktiskt ganska troligt, samtidigt som det känns helt rätt att jämföra cancer med Karlsson på taket (=svår att bli av med, tids- och kraftkrävande, otroligt jobbig och irriterande).
Förutom associationen till Karlsson på taket finns i Ud med Knud bl.a. direkta citat ur verk av H.C. Andersen, Daniel Defoe och Thomas Mann, liksom referenser till klassiska sagor som Hans och Greta. Mark Twains Huckleberry Finns äventyr (org.tit: Adventures of Huckleberry Finn, 1884) återspeglas i Ud med Knud, då William bygger en timmerflotte för att segla iväg från tvång som sjukdom och skola. Timmerflotten fungerar i Ud med Knud som en symbol för att släppa taget om något man kommit nära, som blivit en del av en själv, då William i bokens slut skickar iväg Knud på flotten.
Jag upplever alltså Wung-Sungs roman som en välgenomtänkt och gripande, men samtidigt väldigt saklig, bok om kanske de svåraste ämnena som kan behandlas i barnlitteraturen: ett svårt sjukt barn och döden. Men också om all glädje som finns också i det dödligt sjuka barnets liv, om en ung pojkes utvecklingsprocess och vikten av att få vara självständig, av att klara av att göra saker på egen hand.
Liksom Turtschaninoffs Maresi (2014) anser jag att Ud med Knud lämpar sig för läsare i alla åldrar. Samtidigt vill en del av mig begränsa romanen till läsare från 11 år och uppåt, men jag inser själv att det är för att skydda de yngre barnen från en verklighet som dessvärre kan drabba även dem och deras nära. Ger inga vitsord i dag heller, men ser Ud med Knud som Maresis enda likvärdiga bland de nominerade till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris.
Vi frågar oss vad isländsk barn- och ungdomslitteratur är. Eftersom befolkningsantalet på Island är ungefär detsammas som antalet finlandssvenskar och eftersom det publiceras motsvarande stort antal böcker i båda språkområden vill vi jämföra dessa två. Eftersom Island så länge hört till Danmark kanske islänningarnas förhållande till danskarna påminner om finlandssvenskarnas förhållande till svenskar (mindervärdeskomplex).
Den finlandssvenska barnboken är generellt mer experimentell än till exempel den finska. Det experimentella med finlandssvenska böcker syns i illustrationer av Linda Bondestam och genusmedvetna böcker så som Maresi och Allan och Udo. Anna Heiða Pálsdóttir och Hildur Ýr Ísberg menar att den isländska barnboken är mer konventionell än den finlandssvenska både angående tema och estetik. Det finns fler tabun och till exempel homosexuella karaktärer figurerar enbart som biperson. I dessa avseenden ser vi en större likhet mellan den finska och den isländska barnboken än mellan den finlandssvenska och den isländska. Intressant är att den vågade kannibalskildringen Leyndarmálið hans pabba översatts till finska men inte till svenska. Kanske den finska och isländska smaken/humorn liknar varandra.
Islänningar värnar om sin mytologi och naturen. 65% av islänningarna tror på älvor och resten förnekar inte älvornas existens. Även i litteraturen finns en närhet till natur och mytologi. Anna Heiða har tillsammans med andra författare gjort en samling noveller som skildrar nordisk mytologi. Samlingen heter Augá Oðins. Även Ormstunga - Þriggja heima saga (2015) är en bok med mytologiskt innehåll. Vi ser en bro mellan mytologi och fantasy. Fantasy är en populär genre såväl inom finlandssvensk som isländsk ungdomslitteratur.
Jag tittade in i en bokaffär vid Háskóli Íslands. Där hittade jag klassiska nordiska barnböcker av Astrid Lingdgren, Gunilla Bergström och Thorbjørn Egner. Det fanns färre ungdomsböcker än barnböcker i bokaffären. Bland ungdomsböckerna fanns represenanter från Europa och Amerika. Både fantasy och vardasrealism hittades.
Under kursen har jag funderat på hur den finlandssvenska ungdomsboken ser ut. Den finlandssvenska bokutgivningen är över lag begränsad speciellt efter 2012 då de två stora förlagen slogs ihop och blev Schildts & Söderströms. Det råder således en större risk än tidigare för att utgivningen blir liten och ensidig. Schildts & Söderström klassar 12 av sina böcker utgivna från 2012 fram till idag som ungdomsböcker. Bland dem finns till exempel inte Johanna Holmströms Asfaltsänglar (2013) som anses vara en crossover-roman.
11/12 böcker har en flicka som huvudperson.
8/12 böcker innehåller någon grad av fantasy.
9/12 böcker är finlandssvenska första utgåvor.
Alla 12 böcker är fiktiva romaner och i huvudroll finns en tonåring. Några ämnesord som i övrigt beskriver utgivningen: vardag, magi, miljöförstöring, blogg, död, skräck, sjukdom och kärlek. Jag kan konstatera att fantasy dominerar och vid sidan av fantasy finns några helt vardagsrealistiska berättelser där skolliv och kärlek men också sorg och förlust tas upp. Fantasyn placerar sig olika på skalan high-low fantasy, de flesta berättelserna äger rum i en realistisk värld med fantastiska inslag.
Nästan alla böckerna har flickor i huvudrollen vilket kan ses som en feministisk trend men också i linje med uppfattningen om att unga pojkar inte läser. Den finlandssvenska ungdomsboken visar många likheter med beskrivningen av ungdomsboken i Svenska barnboksinstitutets bokprovning. Något som inte är synligt i översikten av de finlandssvenska böckerna är mångkulturalitet.
Simon Strangers De som ikke finnes handlar om Samuel som tar sig till Norge från Senegal, för att söka hjälp av Emilie för att få ett bättre liv. De två är runt 18 år, och har träffats på Gran Canaria några år tidigare. Den då 15-åriga Emilie är där på semester då hon räddar ett gäng flyktingar, däribland Samuel, från en fiskebåt som seglat dit från Senegal. Emilie hjälper flyktingarna att gömma sig i ett övergivet hus och ger dem mat, tills polisen får fast dem. För Emilie betyder det en natt i fängelse, medan Samuel blir satt på flyktingläger och senare deporterad hem till Senegal.
Han skäms ändå såpass för sitt misslyckande att han inte vågar konfrontera sina föräldrar, utan tar sig istället till Amsterdam i en container. Där arbetar han svart på olika byggfirmor och börjar senare sälja droger och sig själv innan han bestämmer sig för att ta sig till Norge och Emilie med hjälp av en GPS han stulit. Jag glömde kanske nämna att Emilie gett honom sin adress då hon hälsat på i flyktinglägret och bett honom skriva till henne?
Samuel hittar alltså fram till Emilie, som dock inte alls blir särdeles glad av att se honom. Hon ger honom ändå mat och låter honom ta en dusch innan han försvinner. Just då allt ser som mörkast ut för Samuel träffar han den iranske flyktingen Muhammed, som ger honom mat och husrum och hjälper honom hitta ett jobb. Men så vänder lyckan än en gång, och Samuel blir fasttagen av polisen, som för honom till ett flyktingläger varifrån utvägarna är två: döden och deportering. Samuel väljer det förra, men inte innan han hunnit skriva ett brev till Emilie, i vilket han menar att hon inte ska ha dåligt samvete för sitt privilegium, men ta vara på det för att följa sina drömmar, eftersom all inte har den möjligheten.
Jag gillar budskapet i brevet, och de sista 30 sidorna av boken överlag. I slutet av boken funderar Emilie över vem alla de papperslösa i Norge är, och vad de flytt ifrån. “Er verden virkelig så enkel og ubarmhjertig at alt som betyr noe er hvor du blir født?” undrar Emilie och jag känner att jag hade velat se mer av de här frågorna genom hela romanen. Istället gnuggar Stranger läsarens västerländska privilegium i ansiktet på den, så ofta och klumpigt att det snarare känns tråkigt än obekvämt.
Då det framkommer att Emilie lidit av en ätstörning då hon var yngre tänker jag bara att det här är sååå typiskt, och att Stranger säkert kommer att använda hennes ätstörning som ett i-landsproblem (vilket han också gör), i kontrast mot de riktiga problemen här i världen, de Samuel upplevt. Berättelsen känns inte heller äkta - ta bara den semestrande 15-åringen från Norge som gömmer ett gäng afrikanska flyktingar i ett öde hus (tänk så lägligt att hon kände till det huset!) på Gran Canaria, eller Samuels resa i containern från Senegal till Nederländerna: visserligen är det mörkt, men han och vännen Amadou har en madrass att ligga på, mat och vatten för hela resan, och nån slags potta med lock att uträtta sina behov i. Pottan spills förvisso ut, men det är också först då containern lassas i hamn och pojkarna redan är i trygghet.
Jag känner kanske att det helt enkelt är lite för många trådar i den här romanen för att den ska hålla. Det är den oskyldiga lilla romansen mellan Emilie och Samuel på Gran Canaria, Emilies samhällsaktivism i Norge, faktum att Emilies och Samuels “tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-oldefœder” träffats någon gång på 1800-talet någonstans i Afrika (vilket romanens protagonister alltså inte känner till och aldrig får veta, så jag undrar ju vad syftet med anekdoten är..), Emilies ätstörning, med mera.
Boken känns alltså inte äkta, med undantag då kanske från de sista 30 sidorna, vilket är hemskt synd, för det är ju ett aktuellt ämne, och visst finns det ungdomar som behöver göras medvetna om det privilegium det innebär att vara född i Norden. Bara inte såhär.
Bläddrar igenom snarare än läser Marjatta Levantos (text) och Julia Vuoris (bild) Leonardo oikealta vasemmalle, som utgör Finlands andra nominering till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Jag gillar idén, en faktabok riktad till barn om universalgeniet (och min personliga idol) Leonardo da Vinci.
Frågan är ändå om inte boken är lite väl tungläst för att fungera för barn? Jag saknar något som bryter upp faktatexten - en guide i stil med Maestro i det pedagogiska underhållningsprogrammet för barn Il était une fois... (Barillé, 1978 - 2008) eller någon semifiktiv berättesle emellanåt, som i Inte så illa herr Engel (Björnberg, af Hällström, Luther, 2000), för att göra boken lättare att ta till sig.
Estetiskt är Leonardo oikealta vasemmalle ändå mycket tilltalande, åtminstone om man bortser från Vuoris heluppslagsillustrationer som förekommer med jämna mellanrum (intressant dessutom att man valt att inte nämna da Vinci själv som illustratör, då merparten av bildmaterialet ju faktiskt är producerat av honom...). För den da Vinci-intresserade är den här boken himmelriket, men jag undrar hur stort intresse boken väcker hos de barn som sedan tidigare är måttligt intresserade av universalgeniernas fader?
Vi har också kreativt skrivande under Mia Francks ledning här på resan. Första uppgiften vi fick var att leta efter sprickor i staden och i tillvaron som vid första anblick framstår som perfekt. Efter att vi diskuterat sprickor så som flagnad målarfärg, graffiti och stirrande djur så skrev var och en dystopisk text på 15 minuter. I texten skulle några eller många av de element vi diskuterat förekomma.
Det här skrev jag:
Dagen börjar på trappan till ett hus med flagnad färg. Dagen börjar utanför den blå dörren. Där står jag.
Jag står och stryker handen över den spruckna dörrkarmen. Det är klor som skapat sprickorna. Jag vaknade till ljudet av klor i sprickor. Jag borrar blicken i sprickorna.
Jag låser ytterdörren och vänder huset ryggen. Jag går ut i en stad som överraskar mig med sin renhet. Postlådorna är skinande rena och postkontoren är stängda. Trots graffitin av ugly boys. Bilder av ansiktslösa personer på husens avigsida.
I den här rena staden saknas den gröna färgen. Så ironiskt, tänker jag, att jag har gröna vantar och grön mössa. I den stad där också träden dött. Jag gör ett rektangulärt titthål med mina tummar och pekfingrar. Jag låter titthålet glida över den öppna arenan och stannar då jag ser rörelse. Långt borta ser jag något stort och vitt som rör sig. Som rör sig rytmiskt. Jag sänker händerna och närmar mig det stora vita.
Det är en isbjörn på bakbenen. En isbjörn som med stela rörelser gungar en stor fisk i tassarna. Fram och tillbaka gungas fisken. I mitt bakhuvud spelas ett bekant jazzsolo. Isbjörnen ser rakt igenom mig.
Children and young people are respected in Nordic countries as active citizens in a democratic society. They are encouraged to think independently, to be creative and to defend their inherent rights.
Broschyr om Nordiska rådets barn och ungdomslitteraturpris.
Vi besökte också Nordens hus där det finns ett bibliotek med böcker på alla nordiska språk förutom isländska: finska, svenska, danska, norska, färöiska, grönländska och samiska. Vi valde att titta på moderna bilderböcker från de språkområden som är mest obekanta för oss nämligen en grönländsk, en färöisk och en samisk bok. Vi förväntade oss att böckerna skulle vara naturnära och nedtonade alltså inte så värst experimentella.
Iversen & Horndals Mánugánda ja Heike (2011) representerar Sameland. Vårt första intryck var: “Ugh, another book about life in Sameland” men vi överraskades ändå positivt av ett IT-inspirerat händelseförlopp där den ensamma pojken hjälper en rymdvarelse att återvända hem. Fina illustrationer!
Lisbet Valgreens Andalaaraq - Lille Andala (2011) är skriven på danska och grönländska. Den framstår som en illustrerad kapitelbok med mycket text på varje uppslag. Fina illustrationer men en traditionell “livet på ett modernt Grönland”-story. Kontraster mellan att jaga ripor i skogen och att äta korv från grillkiosk. Magik och mystik blandas med moderna traditioner som skolgång och tomtedans kring jultid.
Färöarnas Flata kaninin (2011) av Oskarssons skiljer sig estetiskt från de två andra två i och med en avskalad estetik. Boken handlar om att lösa problemet med en kanin som blir platt. Vi funderar på våldskomiken (Tom&Jerry).
Våra förväntningar på böckerna uppfylldes bara delvis eftersom de tre böckerna ändå innehöll mer än skildringar av en naturnära livsstil.
Kannibalism och incest är universella tabun och en grundpelare för att upprätthålla mänsklig civilisation. Dagný Kristjánsdóttir lyfter fram boken Leyndarmálið hans pabba (2007) av isländska författaren Þórarinn Leifsson. Boken handlar om en pappa som är kannibal. Barnen älskar trots allt pappan tills han attackerar deras bästa vän. Då blir barnen rädda för sin egen säkerhet. Den kannibaliska lusten kan läsas som annan undertryckt lust. Då pappan i slutet av boken tas in på kliniken Cannibal Anonymous påminner kannibalismen om drogberoende.
Överlag är det intressant att undersöka mat i litteraturen eftersom tillgången till mat kan avslöja maktförhållanden och spänningar. “You are what you eat”, säger Dagný. Vi undrar hur hon ska knyta detta till kannibalism (om du äter människa blir du människa?). Dagný menar: om du äter människa kommer du för nära dig själv. Vi funderar vad hon egentligen menar, syftar hon på egoism? Egentligen är det ju bra att “vara du med sig själv”. I vilket fall som helst är kannibalism och mat spännande teman och vi blir båda sugna på att läsa Leyndarmálið hans pabba.
Professor Dagný Kristjánsdóttir träffade oss på Háskóli Íslands och pratade om författaren Þórarinn Leifsson (Tóti). Främst diskuterades hans tre barn/ungdomsböcker: Father’s Big Secret (2007), Grandmother’s Library (2009) och The Man Who Hated Children (2014).
Ett intressant tema som diskuterades var tabun. Vi har tidigare fått bilden av att tabun inom barnlitteraturen inte längre existerar men Dagný poängterade att så inte är fallet. Det finns en gräns för hur mycket till exempel sexualitet/erotik och tortyr får skildras.
Våld i barnlitteratur har ändå ökat på senare år och Dagný förklarar detta med att vår värld inte längre är trygg. Vuxna kan inte skydda barnen från vetskapen om världens ondska.
Ett annat intressant tema som diskuterades var hur populär genre horror har blivit inom barn- och ungdomslitteratur. Dagný menar att horror för ungdomar skiljer sig från horror för barn då man vanligvis presenterar horror för barn genom humor. Mer om Dagnýs föreläsning senare.
Barn- och ungdomslitteraturens motsvarighet till Nobelpriset heter ALMA och har delats ut varje år sedan 2002 för att hedra minnet av Astrid Lindgren. Prisets syfte är att öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen, eftersom barnlitteratur kan öka förståelsen mellan kulturer och människor. Tillgång till litteratur för barn och unga är också en förutsättning för demokrati och öppenhet, och som grund för utdelningen av priset står barns rättigheter på en global nivå.
Här om veckan tillkännagavs årets pristagare, nämligen den sydafrikanska organisationen PRAESA. PRAESA bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika sedan 1992. Organisationen arbetar för att lyfta fram litteraturens betydelse för individens och samhällets utveckling. Dessutom har PRAESA som mål att kunna erbjuda högkvalitativ litteratur på de olika sydafrikanska språken.
Som jag ser det går alltså PRAESAs verksamhet hand i hand ALMA-prisets syfte och även om det kan anses tråkigt att dela ut det åt en organisation i stället för en författare/illustratör tycker jag priset i år har hamnat helt rätt.
Detta är andra gången priset delas ut åt en organisation. År 2009 gick priset till Tamerinstitutet, som jobbar för pakistanska barn och ungas läslust och kreativitet.
