Spela samma lÄt 100 gÄnger pÄ raken, om inte mer pÄ grund av en enkel anledning som Àr sÄ lÀtt att nÀmna, men sÄ svÄr att förstÄ.
Helt oförstÄeligt varför det Àr som det Àr. Men trotts detta faktum, Àr det som det Àr, Àven om varken kropp eller huvud vill vara med pÄ det.
Vad Àr dÄ sjÀlvdestruktivt? Att inse att du Àr svagare Àn vad du trott, att rent av plÄga sig sjÀlv igenom nÄgot du vet att du inte vill? Eller anses det att vara nÄgot man gör, sÄ som att göra sig sjÀlv illa fysiskt?
Â
Allt som orsakats av ett enkelt smÄkryp sÄ som en mygga, har idag blivit en krater i mitt ben. Eller man kanske ska uttrycka sig som kratrar, dÄ detta gÀller mer Àn en av dem.
Ledsen att behöva medge detta, men jag kan inte lÄta bli att klia tills de blöder. I och för sig Àr detta omedvetet. NÀr jag tÀnker pÄ det som minst, sÄ Àr mina hÀnder dÀr och kliar, tills nÄgon sÀger till mig att sluta.
Skall jag kalla detta omedveten sjÀlvdestruktivitet eller en fÄnig fix-idé?
Den sjÀlvdestruktiva delen mentalt har jag i alla fall, och Àr nog ganska uppenbar. Med samma musik pÄ spel-listan i ituens pÄ replay, som skapar en tankestÀllning som Àr ganska oundviklig. Jag kan inte lÄta bli att lÄta huvudet gÄ i högvarv 20/7. Kan inte lÄta bli att slÀppa kontrollen över mina tankar, och lÄter dem dÀrför löpa amok inom ett visst omrÄde i huvudet, som i slutÀnden kommer att brÀnnas sönder, och skapa en kortslutning sÄ hÄrd att jag slocknar i nÀrmaste hörn.
Ventilerar mina tankar hÀr, för jag kan inte uttrycka dem med ord, eller försöka förstÄ mig pÄ dem sjÀlv. Det Àr sÄ sjukt irriterande att veta att det Àr sÄ mycket som behövs göras, men sÄ lite tid/energi eller kapacitet att fÄ det uttrÀtt. Jag Àr i ett stort behov av hjÀlp av nÄgon jag aldrig trÀffar, vilket Àr ett mÄste för att jag ska kunna göra nÄgot alls med mitt huvud som kommer ramla isÀr inom nÀrmaste veckor.
Jag vet inte hur jag ska fÄ saker och ting att gÄ ihop.
Ingen vÀgg att sparka in, eller slagpÄse att riva i bitar.
Folk vill inte höra/lÀsa om nÄgot som fÄr dem pÄ dÄligt humör, det Àr inget nytt. Men detta Àr den enda lösningen jag har pÄ precis allt.
Skriva tills fingrarna blöder.
Att veta att alla arkiv i huvudet ligger framför en flÀkt, som i sin tur omringar sekreteraren som lever pÄ kofeintablÀtter för att inte somna som sedan blandas ut med en energidricka för att fÄ en extra boost av tabletterna. TÀnk er nu denna sekreterare, i sin fina kostym med en fin, noggrann hÄrknut, med glasögonen pÄ sned och klackarna avsparkade.
Denna lilla sekreterare ska förestÀlla mig.
Hon Àr den som har koll pÄ huvudkontoret, medan alla andra arkiverar tagit semester för resten av Äret.
Precis sÄhÀr ser det ut i min hjÀrna, papper precis överallt. Post-it lappar uppsatta i frÀmre skall-loben med texterna "glöm inte detta" och "Du mÄste höra av dig till D." och inte tala om alla lappar "Glömmer du detta Àr du död."
Detta Àr min lilla hjÀrna dÀr uppe, allt Àr kaos, och pappers-malarna Àter upp all information som bör lagras, post-it lapparna faller ner en efter en.
Och nÀr min sekreterare vÀl somnar dÀr uppe, sÄ ringer min vÀckarklocka igen.
DÄ Àr det dags för en ny dag, ny Ängest och nya besvÀr.
SÄ vad Àr det jag försöker sÀga? Att ett kaos Àr ett kaos, eller att min hjÀrna skriker efter hjÀlp med tanke pÄ mina illamÄende smÄ irritationsmoment eller Àr det nÄgon typ av OCD jag utvecklar efter hand?
Eller rent av vad fan Àr det som pÄgÄr dÀr uppe?
Jag sover inte pÄ nÀtterna, jag sover bort förmiddagarna, och nÀr jag vÀl sover om nÀtterna kan inte ha en enda natt utan mardrömmar.
Vad Ă€r det för kaos, som jag inte ens vet över VARFĂR DET ĂR DĂR.
Kan detta vara ett tecken pÄ att sista skolÄret börjat nÀsta vecka?
Eller Àr det bara ett faktum att jag Àr ett mentalt-brak för stunden.
Jag vet inte, och sannerligen vet nog inte du heller, för den delen.
Men vad jag vet, Àr att sÄ lÀnge som jag inte stÄr och grÄter i ett hörn, Àr jag fortfarande funktionerande, till min högsta kapacitet. Detta Àr bara nÄgot som föregÄr dÀr uppe, i mitt kontor.
Efter stora tvivel, och mÄnga 'men', sÄ stÄr jag fortfarande stadigt.
SÄ lÀnge jag kan, kommer jag lÄta min hjÀrna gÄ i högvarv, fÄr jag inte lÄta tanken "det ordnar sig" passera för att sedan eka i min hjÀrna.
Underskatta mig inte, bara för att jag har snedvridna hjÀrnbalkar.
Jag vill inte prata om saker och ting.
Och som vanlig nÀr nÄgon frÄgar, kommer svaret alltid vara det samma.
"Jag Àr okej. Jag klarar mig alltid."
origamiaround
yousharknotpass
titsay
