Lånat online

Bilder, info och läsning från webben

[hiyaron01-blog]

This is awesome, but i found even neater images of MTB and tricks almost to cool to be real. I'll add a few more later today.

I don't care much. I mean if the images are photoshopped or if they actually are genuine MTB-tricks. I like the images, it looks spectacular and I'm bored at hell.

That is clearly not the right angle towards the rocky, hard ground.

In Sweden we have a more vertical aporoach to life in general, and MTB is no exception.

I wouldn't be the least surprised if I find this an outrage, i might just need a day or two. Mountainbikes and I.

[hiyaron01-blog]

Som om jag kan något alls om extremsporter så låtsas jag att denna bild kvalificerar sig, även om jag inte sett just den grenen när jag läst på om de olika extremsporter som finns. Ett par av dem, hur många det finns har jag ingen aning om, jag vet nog inte ens vad allt betyder. Skidåkning, mountainbike och fallskärmshoppning får vara med bland extremidrotterna och sedan är det ett par till grenar jag inte minns på rak arm. Jag har läst lite på ett forum för och om extremsporter, och jag har försökt läsa på Extremsporter.se men då var den inte riktigt färdig vad det verkade.

I övrigt är det faktiskt en tuff period på många vis, och det är ju väldigt typiskt när det är sommar och sol. Tanken är ju att det nu skall vara den gladaste perioden på året, inte att emotionell skuldsättning ger känslomässig ränta jag ej kan betala. Det ger mig just nu lite panik faktiskt, jag vet inte vad jag kan göra åt saken alls. Jag får försöka hitta något som kan ge mig glädje, men vad fan skulle det vara?

[hiyaron01-blog]

Jag vet inte om jag borde skriva alls idag, det är inga glada tankar som virvlar runt i mitt huvud alls. Inte ens om jag jämför med mitt första som även det skrevs då tankarna var låga i position och många i mängd.

Vad som ens skall sättas på pränt är oklart, vad som känns l8kaså. Jag vet ärligt inte vad jag känner, och det bättre sexliv jag haft en tid lär få svårt att upprätthållas. Det blev inte bättre av det som skedde på slutet, tvärtom var det för mycket stök för att det skulle vara ett bättre och bättre sexliv. Det kan man inte kräva, men när sexlivet börjar ta skada är det svårare att reparera skadan, det är ju så msn skall laga allt. Det är ju det man söker, känslan av att vara i nuet och att allt är som det är tänkt att vara. Utan ett sexliv som läker är det näst intill omöjligt att få något att fungera, allt blir svårare än nödvändigt. Det är lika stor chans som att något av dessa tips hade gett någon ett enda bra förslag alls. Helt omöjligt alltså, noll chans. Då är det betydligt troligare att hitta billig sportutrustning eller en äventyrsresa som lockar. Det kanske är tydligt att det inte lutar åt att sexlivet förbättras, tvärtom lär det bara försvinna och jag får klara mig utan ett fungerande sexliv en tid. Det är inget som lockar mig alls, men det är inget som lockar mig just nu.

[hiyaron01-blog]

Ränta på lånad tid

Det är något jag inte kände till. Det är förvisso inte något unikt vad gäller känslor, men jag trodde inte ens att det var lånad tid, jag trodde det var vår. Jag trodde på dig, jag tog dina ord för sanning och uttalat på mitt språk. Jag trodde jag förstod, jag trodde vi var två. Jag hade inga tankar på kostnaden, på priset eller på att det naturligtvis är ränta på lånet, och att den räntan är högre än för något verkligt lån. Jag trodde jag hade råd, jag såg bara nu, såg bara dig. Såg bara oss.

Nu är bilden som en bilruta som krossats men fortfarande sitter ihop. Ett myller av sprickor så tätt att sikten är lika med noll. Jag ser ett mjölkvitt skugglandskap utan tydliga siluetter eller möjlighet att navigera. Jag vet inte var jag är på väg, och jag vet absolut inte hur jag kommer dit. Jag är ohjälpligt vilse i en värld som inte känns som min. En värld som gör vad den kan för att förvilla och ge sken av annat än vad som faktiskt är. Min kompass snurrar pilen vägrar hitta väderstreck och kartan har förvandlats och är nu på ett språk jag inte behärskar. Som om jag vore på resande fot, men utan någon aning om var jag är. Ingen aning om hur jag hittar hem. Jag har inte ens ett hemma, det är vad som gick förlorat. Hemma.

Jag har planer på att skaffa ett aktiebolag, jag har en bostad, jag bor i en lägenhet som på inga vis är problemet. Men det är inte hemma, det är bara var jag bor. Hemma är något vi talat om en del. Jag är ditt hemma, du är mitt. Jag är dock utelåst. Jag är kall, ensam och ärligt lite rädd. Jag som trodde vi skulle köpa husbil, och slippa husbilslån helt och hållet. Vår plats, vår egen bubbla.

[hiyaron01-blog]

Lånat online

En lånad bild, ett trasigt hjärta och en krossad värld. Allt som skulle bli, allt som skulle vara, det försvann i tomma intet. Målet, sannin

Jag börjar med att ge er en bild av var jag befinner mig mentalt. På djupet, sjunkande och utan något syre. Det får mig att inte vilja jobba, att inte vilja gå ut alls.

[hiyaron01-blog]

Detta summerar den känsla jag burit på så länge jag kan minnas. Jag vet att jag gör fel, men jag vet inte vad. Hur man skall förändra det då är mer än jag klarar att förstå. De saker jag förstår, de är antingen sådant jag inte vill ändra, inte kan ändra eller saker som skulle påverka så mycket mer än det synbara fel som är sammanvävt med massor av små, små trådar som är omöjliga att nysta ut.

Så jag gör vad jag kan för att bli den bästa versionen av det jag som ej går att fly undan. Det jag som oundvikligen nöter ner det vackra, som ej förmår mer än just det. Men det bästa jag som finns, det kommer fram av kärleken när utrymme finns. Men det jaget är bland de skyggaste man kan föreställa sig, och det drar sig omedelbart tillbaka om det inte blir uppmärksammat och omhuldat. Det är på många vis det jag jobbar mest med, det som i allt väsentligt är mitt eget företag, men där inga försäkringar finns för framgång eller ens existens. Det är vare sig aktiebolag eller enskild firma. Det är vad jag är, det är min ständiga motspelare och det verkar vara det som fick vargen att markera revir och sedan försvinna in i den djupaste av skogar. Det är vad som krossar, förstör och omöjliggör den framtid som skulle bli. Jag läser om att köpa svarta fåtöljer och tilltalas av det svarta, men är likgiltig inför att det är fåtöljer. Svart känns rätt. Svart är jag.

[hiyaron01-blog]

Blir det bra innan julklappar?

Hur länge kommer detta finnas kvar? Hur länge kan kroppen minnas, sakna och längta? Kommer det vara kvar tills det är dags för glögg, julklappar och julklappsrim? Kommer det vara för alltid?

Det känns som om det är evigt, det känns som ett varande. Hade jag kunnat vaccinera mig mot det, då hade jag ändå inte gjort det. Som med allt annat finns ingen vaccination mot endast problemet, det påverkar mer än så. Allt hänger samman, allt påverkar något annat även om man inte alltid ser orsak och verkan. Hade jag kunnat smita undan denna känslan, då hade även kärleken försvunnit.

Det är inte ett pris jag är villig att betala. Jag väljer kärleken, trots att den gör ondare än jag trodde var möjligt. Men den är, den finns och den känns. Jag kommer aldrig glömma den, jag kommer alltid känna den. Den kommer slita mig i stycken, driva mig mot galenskap och den kommer för alltid vara vad allt annat jämförs med.

Jag väljer den ändå. Jag lurar mig själv, det är inget val alls. Det är bara. Jag vill detsamma, jag vill vara. Med dig.

[hiyaron01-blog]

En lånad bild, ett trasigt hjärta och en krossad värld. Allt som skulle bli, allt som skulle vara, det försvann i tomma intet. Målet, sanningen och kärleken så adjö och sedan blev det tyst. Allt är tyst, allt är dämpat. Det enda som hörs är det avgrundsdjupa skri som studsar i mitt inre. Det rop på hjälp som vägrar komma ut, vägrar eftersom det vet. Skriet vet att ingen lyssnar, att de öron som borde höra inte hör. Väljer att inte höra. De ögon som borde se, de väljer att titta åt ett annat håll. Det är allt min värld innehåller, ett bortvänt ansikte med döva öron.

Jag har varit på denna plats förr. Jag var starkare då, jag kunde finna en ro i smärtan och utforska det nya, det jag aldrig upplevt innan dess. En resa i mitt inre, en resa i min egen hjärna. Så är det inte nu. Nu finns ingen ro, inget hopp och smärtan lockar mig inte denna gång. Den är för stor, för stark och den tornar upp sig som Goliat där jag vare sig är David eller har en slunga till hjälp.

Den hjälp jag är i behov av finns inte. Den hjälp som finns är till ingen nytta. Om jag finns, om detta är existens, då har den i ett slag tappat all mening. Och det finns inga vaccinationer, det finns inget reseapotek som innehåller bot mot detta. Det finns ingen nåd, ingen pardon. Detta är motsatsen till min önskan, motsatsen till mitt syfte och mål. Jag är ensam när jag vill vara två. Jag står själv när jag behöver stöd. Jag fasar för en framtid med datingsidor och meningslös interaktion. Det lockar mig inte, jag vill inte ha den verkligheten.