PUBLICERAT IDA THERÉN

SOME STUFF I WROTE THAT WAS PUBLISHED ELSEWHERE XO IDA THEREN contact: idatheren A gmail.com

[idatheren-blog]

NY HEMSIDA / NEW WEBSITE

Följ mina texter här

[idatheren-blog]

Bokrecension: Marguerite Duras – Kärleken – Dagens ETC 7 maj 2016

”Stegen återupptas.

Oregelbundna, osäkra, återupptas de.

De upphör igen.

De återupptas igen.”

Vi lär känna flera av figurerna i Marguerite Duras Kärleken genom deras steg, eller rörelser. Det är som en teater, film, eller rent av: en dans.

Kortromanen från 1971 kommer nu i översättning av poeterna Athena Farrokhzad och Olivia Iso.

Precis som i många andra Duras-verk befinner sig huvudpersonerna vid kusten. Havet är en kuliss, som lever och spelar in i handlingen. Vågorna och åtrån vävs ihop. En kvinna, som är utstött, verkar leva på gatan. Två män rör sig omkring henne, i en triangulär form som återkommer i Marguerite Duras böcker. Ett tidigare exempel är den voyeuristiska iakttagelsen i Lol V. Steins bekännelser (1964). Böckerna har för övrigt flera gemensamma knytpunkter, som platsen där de medverkande befinner sig: S. Thala.  

”Han träder in i hennes närvaros fält. Han stannar. Han tittar på henne.”

Kvinnan här antyds lida av någon form av psykisk sjukdom – faktisk, eller, vad vet jag, en sund människas reaktion på ett sjukt samhälle. Och hon är gravid, och mår illa.

”– Har hon försökt kräkas?

Resenären svarar honom.

– Det tjänar ingenting till, det börjar om.

– Det är sant.”

Meningarna är korta och stjärnklara, medan den övergripande konversationen är vag och doftar inte sällan av Samuel Beckett. Det kan uppfattas som absurt, men samtidigt: är det inte just såhär (konstigt) som människor talar?

”– Barn.

– Fortfarande?

– Ja.

– Vems?

Hon vet inte.

– Jag vet inte.”

Det finns ett tyst samspel mellan huvudpersonerna, där själva närvaron är det centrala. Som så ofta i Marguerite Duras böcker är mycket outtalat. Kommunikationen sker genom rörelsen, en vågrörelse till och från de andra människorna, lika mycket som i faktiska ord som byts dem emellan:

”Alltså stannar han för att låta henne komma ikapp honom. Hon kommer ikapp honom. / Alltså börjar han gå framför henne igen, mot floden. Hon kommer ikapp honom igen.”

Under samma period som Duras skrev den här boken skrev hon filmer och andra manus. Texten för ofta tankarna till just scenen.

”En kvinna går över gården, hon går mot vestibulen. Hon har sällskap av två barn. De bär sorgkläder.”

Precis som i andra Duras-verk finns en spänd förväntan, som varvas med en känsla av det oundvikliga.

I andra av hennes översättningar har det funnits förord av exempelvis Sara Stridsberg och Katarina Frostenson, och det har gett mig som läsare stor behållning. Samtidigt förstår jag poängen med att inte ha ett förord. Just för att själva romanen är så pass löst hopknuten lämnar den mycket ansvar – men också frihet – till läsaren att skapa sin egen tolkning. Nu tvingas läsaren anstränga sig fullt ut, och slipper inte undan med introduktionens genvägar.

Det här är en bok som kräver mycket av läsaren. Olika pronomen, han, hon, de, dyker upp och det är inte alltid enkelt att lista ut vem som är vem. Den läses bäst som en dikt, något man plockar upp och sugs in i utan att vara besatt av logiken.

Rytmen har en avighet som bråkar med läsaren – både i meningsbyggnaden, i styckenas uppbyggnad och i hela bokens struktur. Du, jag, hon, allt tycks flyta ihop, men är det så farligt? Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.

IDA THERÉN

DAGENS ETC

http://www.etc.se/kultur-noje/karlek-enligt-duras

[idatheren-blog]

http://www.jp.se/article/theren-i-deras-sverige-styr-hudfarg-och-kon/

[idatheren-blog]

http://www.svd.se/unga-slavar-under-asociala-medier/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Introtext till katalogen för utställningen Swedish Art: Now!

[idatheren-blog]

Bokrecension: Roxane Gay – I vilt tillstånd – Svenska Dagbladet 25 april 2016

I vilt tillstånd" inleds som en saga. Den handlar om Mireille, som kidnappats och hållits fången i den haitiska slummen i tretton dagar. Och utsatts för exakt det du kan tänka dig händer en kvinna som är kidnappad och inlåst med sju män. Fast värre ändå.Miri har lämnat det trygga livet som jurist i Miami för att hälsa på familjen i Haiti. I Port-au-Prince lever föräldrarna med teak, marmor och tjänstefolk, omgivna av vakter med automatvapen, en mur mot den utfattiga desperationen utanför. När hon kidnappas framför sin bebis och make vägrar fadern betala lösensumman på en miljon dollar, eftersom han inte vill uppmuntra kidnapparna att stjäla fler familjemedlemmar.För att överleva det brutala sexuella våldet hon utsätts för suddar Miri ut minnena av maken Michael, barnet Christophe och sig själv – tills hon är ”ingen”. Brösten, som värkt av mjölk, sinar slutligen.

I fångenskapens ”vilda tillstånd” blir såväl förövarna som Mireille och hennes make – maktlös i föräldrarnas palats – till vilda djur. De slåss, tuggar fradga i sin fångenskap, otämjda, precis som originaltiteln ”An untamed state” antyder.Alla sitter vi i vår bur, tycks författaren antyda, även om vissa av dem är förgyllda. Kan sann frihet existera, i ett hierarkiskt samhälle? Rasism, kön, ekonomi och samhällsstrukturer. Allt håller oss fångna, på sitt sätt.Roxane Gay undervisar i skönlitterärt skrivande och dyker ofta upp som kulturkritiker i prestigefyllda amerikanska tidningar. Hon har många hängivna följare på Twitter och har blivit en förgrundsgestalt i de senaste årens intersektionella debatt.

2014 utropades till Roxane Gays år i tidningen Time. Det gjorde mig lite skraj inför den här boken. Skulle politiken stå i vägen för kreativiteten? Redan efter första sidan släppte mina farhågor. Gays politiska analyser vässar snarare än trubbar av hennes roman. Den erbjuder inga enkla svar, vilket gör att den växer och blir, ja, enormt bra. Gång på gång kommer jag på mig själv med att ha läst flera sidor utan att andas.Skildringen av Haiti – Gays föräldrars hemland – är komplex och full av hatkärlek. Mötet mellan Miri och hennes värsta våldsverkare, ”Befälhavaren” – född in i rännstenen – är så komplicerat att jag tvingas använda varenda hjärncell för att ta in allt. Vilket ansvar har Miri och andra rika för fattigdomen som de inte försöker förändra?

Relationen mellan Miri och hennes far Sebastien är skarp, levande, och jobbig. Pappan har växt upp i slummen men lyckats arbeta sig upp i USA genom att (symboliskt nog) bygga skyskrapor, för att så småningom återvända till hemlandet och där leva som en kung. Miri förväntas vara tacksam för uppoffringarna som föräldrarna gjort för henne. Samtidigt är det just överflödet som gör att hon kidnappas.Även spänningarna – som handlar om kön såväl som ursprung – mellan Miri och hennes vita, helylle bondpojke till man är komplext gestaltade. Men här kommer en liten invändning – kanske min enda. Kärleksrelationen har schablonartade element, på ett sätt som sticker ut i den i övrigt så nyanserade berättelsen. Gay har flera gånger uttryckt sin faiblesse för romantiska komedier och tv-kanalen Lifetimes filmer, och det är exakt det jag kommer att tänka på i porträtteringen av relationen, som känns som tagen ur en Sidney Sheldon-roman. Han är muskulös med svallande blont hår, hon är mörk, vacker och nätt. Hon kastar saker, han är trogen och trägen.Med det sagt, är det fascinerande att följa Miris utveckling i relationen, från att hon växt upp i en familj där det är svårt att visa känslor, till att hon efter kidnappningen och ”döden” tvingas undersöka sina relationer, bryta tystnaden mot dem hon älskar och bli mer ärlig med sina känslor.

Boken rör sig gärna just där, i det outtalade. Det fina vågspelet i frågan: när behöver vi säga sanningen för att vara ärliga mot dem vi älskar?Bokens absoluta styrka ligger i hur det sexuella våldet inte behandlas sensationellt, som en kittlade detalj för läsaren, och sedan lämnas med antagandet att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det tar inte slut för att Miri släpps från kidnappningen och våldtäkterna upphör. Inte ens när hon är fri, är hon fri.Hon litar inte på prästen, inte på doktorn eller ens den egna sömnen. Eller sig själv, med sitt barn. Det sexuella våldet hon utsatts för ärrar henne, för alltid.Gays meddelande till läsaren är obarmhärtigt, och outhärdligt relevant. Som hon skriver i essäsamlingen "Bad feminist", som kom på svenska ifjol: ”Vi lurar oss själva att tro att man kan tvätta bort en våldtäkt lika snyggt och prydligt som på teve och i filmer, där offerskapets förlopp är prydligt definierat.”I essän ställer hon sig frågan hur man skriver om våld, utan att det blir spekulativt. I ”I vilt tillstånd” har vi svaret. Just såhär.

IDA THERÉN

SVD

http://www.svd.se/ett-obarmhartigt-budskap-om-valdtakt/av/ida-theren

[idatheren-blog]

http://www.svd.se/ett-obarmhartigt-budskap-om-valdtakt/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Bokrecension: Siri Hustvedt - Leva, tänka, titta – Dagens ETC 160427

”Jag tror fullt och fast på att använda ett vanligt språk när jag skriver”, säger Siri Hustvedt i förordet, och det lyckas hon bra med, även när ämnena är komplexa. Siri Hustvedt vill bli förstådd och hon söker kontakt med läsaren. En sådan där lärare, tänker jag, som man alltid drömt om.

Problemet är inte bristen på svar, idag, anser Siri Hustvedt. Det svåra är att göra informationen tillgänglig. Ofta sitter forskare i vårt expertsamhälle på en massa fakta – som inte når ut, från deras bubbla, till oss vanliga dödliga. Där kommer människor som Siri Hustvedt in, och tillgängliggör avancerad forskning inom neurovetenskap, medvetandefilosofi, psykoanalys och konstkritik även för alla som har fullt upp att ens hänga med i sitt Facebookfeed.

I mitt arbete som kultur­journalist märker jag hur få inom litteratur, konst eller teater som har koll på vad som pågår i angränsande konstarter. Att både besöka balett och poesiuppläsning får en att begripa likheter och paralleller, den sortens tankar som är ”i luften” men som den som skapar kanske inte ens är medveten om att den plockat upp.

Den sortens tvärvetenskaplighet Siri Hustvedt sysslar med i de här essäerna behövs i en värld där samtal mellan olika discipliner ofta saknas. Det är så här tankar på riktigt förs framåt.

Barnet är en återkommande variabel i essäerna, inte sällan i samband med anknytningspionjären John Bowlby eller med referat till Donald Winnicot – känd för att ha lanserat begreppet ”övergångsobjekt”, för att förstå hur småbarn hanterar separationer.

Andra återkommande ämnen är sömn och bristen därav, samt migrän – ämnen som har komplicerat livet för Siri Hustvedt själv. Hon skriver fascinerande om minnet, känsloreglering, och speglandet– både på praktisk och metaforisk nivå. Speglandet av andra människor kopplar hon både till barnets inlärning, men också som grunden till medkänslan – som ju knyter an till konstens själva grundvalar. Vad är väl konst – i dess breda mening –, om inte en inbjudan till empati.

Personligen besöker jag helst inte ett helt konstmuseum under en dag, utan fokuserar gärna på en utställning, eller rent av några bilder, i taget. Tar in, låter dem smälta. På samma vis vill jag läsa den här boken. Det finns så mycket klokt som jag vill citera att jag stryker under rader på nästan varje sida. Det är en bok att läsa långsamt, stötvis, för att låta insikterna sjunka in och landa i ens egna tankebanor. Idéer som att ”frånvaro från sinnet [kan] bli en katalysator för närvaro”, att konstnärer bara är vuxna som fortsätter vara barnsligt lekfulla eller frågor som ”har psykoanalysen förändrat romanen?”, tåls att fundera över lite extra.

”Att skapa ett skönlitterärt verk är att leka, leka på dödligt allvar kanske, men ändå leka.”

Det är något av det finaste jag läst om romanen.

Siri Hustvedt har skrivit om konst i tjugo år, och blivit insnöad på modern neurovetenskap på senare år. Det är symboliskt, med tanke på hur ofta konsten har legat steget före vetenskapen. Jag gillar verkligen kombinationen, kanske jävigt när jag själv delar samma intressen.

På ett nästan buddistiskt vis beskriver hon hur hon accepterat sin migrän, istället för att se det som fienden. Samma tema återkommer när hon skriver om andra ämnen, som småbarn: att se barnet för vad det är, istället för att förklara krig mot det som i den vuxnes ögon framstår som ett annorlundaskap. Radikala tankar i USA, detta emotionella u-land som inte klarar av uttryck för svaghet. Och vad är väl det lilla barnet, om inte en symbol för just det. Siri Hustvedt behövs i sitt hemland, besatt av att ”träna” spädbarn.

Texterna är skrivna under sex år, och flera av dem utgår från föredrag hon hållit på museum och institutioner under åren, andra har publicerats i tidningar, eller som katalogtexter till konstutställningar.

Hjärnforskning, tankar kring konst, spädbarn och medvetande glider söm(n)löst ihop, med Siri Hustvedts självklara berättarröst. Den har en särskild blandning av auktoritet och ödmjukhet som gör läsningen både utmanande och tillgänglig.

Ordet essä kommer, påpekar Siri Hustvedt från franskans ”essayer” – att försöka. Alla svar måste inte vara klara på förhand. Och det är väl helt underbart.

Svaren finns kanske, men inte sällan i själva resan i jakt på dem.

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/i-siri-hustvedts-huvud

[idatheren-blog]

Bokrecension: Hjältinnor – Kate Zambreno – Svd 160409

I sin dagboksliknande tankeresa söker Kate Zambreno efter sanningen om modernismens ”galna” kvinnor”. Fruar till kända författare som T S Eliot, F Scott Fitzgerald och D H Lawrence inspirerade sina makars verk, men hade svårt att göra sina egna röster hörda – och övergavs när de inte längre sågs som unga och spännande.

Jag har blivit tillsagd av min livskamrat att ”om jag hör dig prata om 20-talet en gång till gör jag slut”. Så när jag först läste “Hjältinnor” i original, efter att en god vän sagt ”det är din bok”, så kändes det nästan spöklikt. Boken där Kate Zambreno försöker ta reda på sanningen om modernismens ”galna” kvinnor” – som Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivienne Haigh-Wood Eliot – var nästan som att läsa en upputsad version av mina egna tankar och anteckningar, från nära på ett decenniums besatthet vid samma lilla nisch.

Ramen för “Hjältinnor”, som nu kommer ut i svensk översättning av Helena Fagertun, är Zambrenos egna erfarenheter av att bli en ”hustru” då hon flyttar med sin man för hans arbete. Han är expert på gamla böcker, hon är på jakt efter böckerna som aldrig skrevs. Han läser, tillknäppt. Hon skriver, ett öppet sår. Och hon blir som sagt besatt av modernist-geniernas fruar. De som levde förminskade, sjukförklarade, ofta utskrivna ur historieböckerna. För att sedan överges när de inte längre var unga och spännande: ”Mina femme fataler, mina dödliga kvinnor, så ofta lämnade att dö”.

Kate Zambreno är en ensam och udda figur – vegan, rakat huvud, feminist, bokmal – i Ohio, i det konservativa amerikanska innanmätet. Där läser och skriver hon som besatt. ”Jag inställer mig i släktledet av överskrivna kvinnor” som hon uttrycker det. Hon blandar kända namn med dem som halkat utanför, de som aldrig beretts plats i litteraturhistorien. Och hon skriver in sig själv i de galna fruarnas gemenskap.

“Hjältinnor” är resultatet, en dagboksliknande tankeresa, men också en del av den feministiska historieskrivningens ”herstory”-tradition. Boken klassificeras både som litteraturvetenskap och skönlitteratur. Kärleksfullt duar Zambreno sina hjältinnor: Vivienne, Zelda, Frieda medan männen hålls på avstånd med sina initialer och efternamn: TS Eliot, F Scott Fitzgerald, DH Lawrence och så vidare. Vi möter Virginia Woolf, Simone Weil, Alice B Toklas, June Miller.

Detaljer om hjältinnorna varvas med Zambrenos eget liv och bildar en konversation om vad det innebär att vara en skapande kvinna.

Detaljer om hjältinnorna varvas med Zambrenos eget liv och bildar en konversation om vad det innebär att vara en skapande kvinna, i ett samhälle som föredrar att männen talar. Hon diskuterar även vad som händer när kvinnornas liv blir råmaterial för männens verk.

”Dessa flickor som senare blev oattraktiva spektakel, smarta och arga haggor” skriver Zambreno. I dag står vi på marken de bröt, med sin besvärliga bråkighet, en egenskap som ofta karakteriserades som galenskap av ett postviktorianskt samhälle där kvinnor fortfarande sågs som mindre vetande. Och många har i dag, fortfarande, svårt att hantera kvinnors självbiografiska skrivande. De blir inte lästa som ”stora författare” för att de använder sitt eget liv som ämne. Med Zambrenos ord: ”Det som betraktas som ett tecken på stort Konstnärskap hos en man ses som en varningsklocka i en kvinnas beteende”.

De – ofta förlegade och inkorrekta – diagnoser som ställts på modernismens kvinnliga författare färgar vår läsning av deras verk, än i dag. Manliga huvudpersoner får vara antihjältar, medan antihjältinnor sällan syns till. Kvinnan ska stå för moral, medan mannen är fri att göra utsvävningar. Männens kriser är andliga, kvinnors kriser är personliga.

När jag nu åter igen konfronteras med “Hjältinnor” kan jag inte låta bli att undra: Varför lägger så många kvinnor – författare, forskare och andra – liksom jag själv så mycket tid och ansträngning på att bredda bilden av de här ”galna” kvinnorna? Kanske därför att de påminner oss om pelarna som vår kultur vilar på, även om vi sminkat samtiden med pappadagar och unisexmode. Vi har fortfarande inte bearbetat färdigt en lång historia då det som traditionellt setts som kvinnlighet sjukförklarats, medan det manliga ansetts ”normalt”.

Kan Zambrenos "Hjältinnor” tilltala även den som inte nördat ner sig i nischen ”galna författarfruar under modernismen”? Även den som inte har Elfriede Jelinek, Virginia Woolf, och Marguerite Duras som husgudar? Det tror jag, även om den lämnar ansvar till läsaren. Den som inte redan bekantat sig med hjältinnorna – bokens Vivienne, Jane och Frieda är relativt okända i Sverige – tjänar på att stämma träff med sin webbläsare och sökmotor innan de inleder läsningen. I “Hjältinnor” finns emellertid mer än undersökningar av enskilda författarskap och biografier. Hybriden mellan dagbok, roman och essä ger insikter om både historieskrivning och vad det innebär att vara kvinna.

Det är både intellektuellt och punkigt, avancerat och naivt.

De aforismlika styckena (”Vi är gifta. Ett bestämt ställningstagande. En förklaring.”) är dessutom skrivna med ett musikaliskt flyt, en förförisk språklig rytm som får en att sukta efter mer. Längre penseldrag av berättande kombineras med korta, intensiva stötar. Det är både intellektuellt och punkigt, avancerat och naivt. En kantig Picasso snarare än en suggestiv akvarell. Det förtjänar att avnjutas med en penna i handen, med pauser för att låta allt sjunka in. Och framför allt, att läsas om, gång på gång. Det kommer jag att göra.

http://www.svd.se/i-galna-fruars-sallskap/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Bokrecension: De oanständiga – Ulrika Nandra – SvD 1 april 2016

dien rankas som ett av de värsta länderna i världen att leva som kvinna i. Mer än hälften av befolkningen anser att kvinnan bör tolerera våld i hemmet om hon inte gör som hon blir tillsagd. Kvinnor ska vara ”anständiga” och minsta överskridelse, som att tala med en man på gatan, puttar den skyldiga över det anständigas gräns, med uteslutning eller våldsam bestraffning som möjlig följd.I boken ”De oanständiga” diskuterar den svenska journalisten Ulrika Nandra, med ett personligt tonfall, synen på sex och kön i Indien, och hur den är på väg att förändras. Boken kretsar kring den globalt uppmärksammade gruppvåldtäkten med dödlig utgång på Jyoti Singh Pandey 2012. Kvinnor som Jyoti Singh Pandey utmanar den traditionella kvinnliga passiva rollen. De studerar på universitet, klär sig i jeans och rör sig fritt på gatan – något som var otänkbart för bara tjugo år sedan. Det sticker i ögonen på fattiga och maktlösa män i ett samhälle där män inte får visa svaghet. De greppar desperat efter sin position som överordnade, enligt det patriarkala systemet.

Nandra anser att det inte går att prata om förtrycket mot kvinnor utan att prata om klass och den enorma ojämlikheten i landet och försöker visa att de indiska männen inte är de kvinnohatande monster de utmålas som i västerländsk media. I stället är de offer för en politik som leder till extrem ojämlikhet, där medelklassen får det allt bättre medan 800 miljoner indier lever i fattigdom. Stad och landsbygd separeras av en ekonomisk avgrund och korruptionen är omfattande. Den konservativa traditionen är landets livsnerv. När den förändras, blir det sexuella våldet ett sätt att upprätthålla den patriarkala ordningen.Nandra tar upp en del intressanta resonemang kring hedersrelaterat våld, som fenomenet att den som frammanar sexuell lust får skulden, när sexualdriften är tabubelagd. Och hon visar hur kvinnan blir slagpåse när en ny identitet ska mejslas ut mellan det gamla, konservativa Indien och det mer moderna samhälle som växer fram.Till viss del går hon också in på sexhandeln i Indien, som är den mest omfattande i Asien. Hundratusentals barn, och ännu fler vuxna, lever som sexslavar. Samtidigt som Nandra uttrycker sorg och medkänsla med de flickor som tvingats in i människohandel för sexuella ändamål väljer hon att konsekvent, utan motivering, använda det positivt laddade ordet ”sexarbetare” om dem. Det är ett begrepp som anti-traffickingorganisationer bestämt avråder ifrån, eftersom det antyder att de är frivilliga aktörer.Här hade en redaktör kunnat lyfta ett finger, men en sådan person lyser med sin frånvaro – ett problem som genomsyrar hela boken. Strukturen är obegriplig, meningarna är långa och dåligt korrlästa, ord och uttryck upprepas. 

Hela boken skulle ha kunnat sammanfattas på en tredjedel av sina 175 sidor.Det lyfter när Ulrika Nandra delar med sig av möten från sina egna resor i Indien, hon är bra på att beskriva miljöer och möten. Tyvärr gjordes många av dessa intervjuer för ganska länge sedan. Då Nandra som stringer för SvD under 2007 skrev artiklar om förändringar i könsroller och synen på sexualitet i landet så kränktes ”Mother Indias” heder. Hon har inte fått återvända till landet på snart ett decennium.Själva grundmaterialet är därför tunt och författaren har inte fördjupat resonemangen på egen hand. Mer forskning och fler källor hade kunnat ge tyngd till texten, men även här är det skralt. Det är synd att ett så viktigt ämne behandlas så slarvigt.

IDA THERÉN

http://www.svd.se/kvinnorna-i-klam-da-indien-gar-mot-modernitet/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Bokrecension: Nancy Jo Sales – American Girls – SvD 12 mars 2016

”Sociala medier förstör våra liv”, säger en av de intervjuade i ”American girls”. Men ändå, konstaterar hon, kan hon inte sluta använda dem. ”För då skulle jag inte ha något liv.” Paradoxen står i centrum för journalisten Nancy Jo Sales fascinerande nya verk, inför vilket hon under två och ett halvt år intervjuade tonårstjejer i hela USA. Boken låter dem berätta om sina liv, och ger en tydlig bild av hur radikalt de sociala medierna stöpt om samspelet mellan unga människor.Verkligheten tjejerna berättar om är intensiv. Allt socialt kretsar kring telefonen, som är en ständig källa till oro och stress, och där de är närvarande på sociala medier tolv timmar om dagen. Även de yngsta av dem möts av sexuella inviter och ombes skicka nakenbilder till killar de knappt känner. Nätmobbning är vanligt förekommande – uttalad sådan eller mer subtil, som när man utesluts från bildtaggningar eller sms-konversationer, blir avföljd eller plötsligt inte får likes.

Många av de populära sociala medierna bygger på samma principer som den utseendefixerade sajten ”Hot or not”. Vilket i praktiken blir: duger du utifrån en manlig blick? Sexualiserade selfies blir ett sätt för tjejer – även de som är så unga att bilderna tangerar barnporr – att vinna i den popularitetstävling som länge pågått för tonåringar, men nu blivit mer mätbar än någonsin. Sexualiseringen påverkar hur tjejer ser på sig själva, och hur de presenterar sig, konstaterar Sales, men får även andra konsekvenser. Bland annat visar studier att den som hela tiden ägnar all uppmärksamhet åt sitt utseende har mindre kognitiv förmåga tillgänglig för annat, och att sociala medier kan orsaka ångest. Amerikanska tonårstjejers stressnivåer har också ökat anmärkningsvärt de senaste fem åren, samma period som smartphones har blivit vanligare. En studie från 2014 visar en korrelation mellan den tid gymnasietjejer tillbringar på Facebook och hur stor risk de löper att drabbas av ätstörningar. Parallellt med hypersexualiseringen av tjejer pågår också en hypermaskulinisering av killar. 

Tjejerna Sales intervjuar berättar om killar som ”bara vill ha en sak”, så kallade ”fuckboys”, som kan härja fritt, tack vare internets snabbhet och täckmantlar. Tjejer däremot kallas för ”horor” om de beter sig på samma sätt.”American girls” handlar om USA, men problemen finns även i Sverige. I en ny svensk studie uppger nästan en fjärdedel av de tillfrågade ungdomarna att de kontaktats i sexuellt syfte av en minst fem år äldre person, innan de fyllt 15. Enligt en annan studie, som SCB släppte häromdagen, känner sig 70 procent av flickorna i åldern 16-18 år stressade för att de har för högra krav på sig vad gäller skolarbetet, medan siffran för pojkar är 44 procent. Stressen kommer alltså på många fronter samtidigt, unga tjejer verkar leva med känslan av att allt måste vara perfekt.Hur ska då vi vuxna förhålla oss till detta? 

”American girls” får mig stundvis att undra om internet-avvänjning skulle vara mer effektiv än antidepressiva läkemedel. Men sociala medier ett faktum, att förbjuda dem är ingen långsiktig lösning. Däremot är vuxnas okunskap om barnens liv på Kik, Instagram och Snapchat något som kan förändras. Och vi behövs, även där. I boken ”Screen-smart parenting” skriver psykiatrikern Judi Gold att föräldrar bör vara närvarande när barn introduceras för sociala medier. Särskilt som många unga utsätts för nätmobbning, men bara en liten del berättar om det för sina föräldrar. 

Enligt en Demoskopundersökning med 1 000 svenska föräldrar vet dessa också betydligt mindre om sina barns liv på nätet än de tror. Fyra av tio pratar aldrig eller sällan med sitt barn om livet online.Att läsa en tolvårings sms är okej, anser Gold. Hemligheter kan skrivas i en fysisk dagbok eller skötas muntligt mellan vänner. Hon förespråkar att föräldrar lär barn sociala medier-etikett, där den gyllene regeln lyder: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Skicka snälla sms, lägg inte upp bilder på fester dit inte alla är bjudna, och skriv inte saker på nätet som du inte skulle säga högt i verkligheten.Det verkar också vara vettigt att uppmuntra fysiska möten unga emellan. Vissa experter, skriver Sales, hävdar att ungdomar idag kommunicerar så mycket genom teknologi att de inte förstår kroppsspråk, röstlägen eller ansiktsuttryck. Även empatin påverkas av den ständiga uppkopplingen, något som knappast blir bättre av det minskade intresset för skönlitteratur. 

Vissa tjejer som intervjuas upplever en distans till sina egna kroppar, genom skärmar och en tillvaro där de inte riktigt är närvarande. Sann intimitet är en bristvara. Föräldrar behöver dessutom lägga upp en strategi för hur de ska hantera sociala medier tidigt, anser båda författarna. Sales förklarar att om vi ger barn beröm för att de poserar gulligt på bild när de är fyra, spelar det in när det kommer till sexualisering och objektifiering av den egna personen i tonåren. Hon skriver också att vi måste prata om hur pornografin påverkar unga, eftersom den numer finns överallt.Framför allt anser Nancy Jo Sales att flickor mer än någonsin behöver feminismen och dess kritiska verktyg, för att begripa vad de går igenom. Den som ser att något beror på sexistiska strukturer, snarare än att killar eller tjejer ”är” på ett visst sätt, kan även förändra mönstren. Där har vi i Sverige ett försprång, med mer utbredd förförståelse kring genus och kön än i USA. Vi har också existerande sexualundervisning, även om den skulle tjäna på att uppdateras.”American girls” är deprimerande läsning, som innehåller en viktig uppmaning. Vi låter inte barn gå på restaurang utan att först visa hur man beter sig bland folk. Samma sak borde gälla på nätet.

IDA THERÉN

SVD

http://www.svd.se/unga-slavar-under-asociala-medier/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Bokrecension: Yoko Ono- Woman power – SvD 1 mars 2016

”Vi har kommit till en punkt i mänsklighetens historia då vi måste vakna upp och inse att de enda som kan rädda världen är vi.”Så skriver Yoko Ono i manifestet på sin hemsida imaginepeace.com. På en interaktiv karta kan man se vilka andra som besöker sidan – och som ”tänker fred”. De små vita pluppar som fyller världen blir en mäktig påminnelse om hur även det jag gör spelar roll, i en förändring som måste ske globalt.I höstas förärades Yoko Ono en första, hyllad retrospektiv på Moma i New York. Det var ett stort steg för en ofta utskälld konstnär som regelbundet missförståtts under sin långa karriär. I intervjuer har Yoko Ono också konstaterat att hennes 80-årsdag inneburit ett inträde i ett andra liv. Äntligen börjar världen förstå det hon försökt göra under en karriär som varat i över ett halvt sekel.Förra året ställde hon även ut på Moderna Museet i Stockholm, och snart öppnar den första franska retrospektiven i Lyon. 

Den sena revanschen är inte så ovanlig vad gäller kvinnor, andra exempel är författaren Birgitta Stenberg, konstnären Louise Bourgeois och presidentkandidaten Hillary Clinton, som alla fann sin rätta plats i världen först omkring 70-årsdagen.När jag besökte utställningen på Moma möttes jag av texten ”A work to be stepped”, ett verk att trampa på, med en pil mot en tygbit på marken. Vanan att inte röra konsten satt så djupt att jag blev tvungen att samla mod en stund innan jag antog uppmaningen. Just den medvetna, lite besvärliga, handlingen är också ett centralt tema för hela Onos konstnärskap. I december 1969 spred hon och maken John Lennon budskapet “Kriget är över” via flygblad och affischtavlor över hela Manhattan. Inställningen att fred är möjlig, om vi bara vill, och att vårt agerande spelar roll för historien har följt med sedan dess.Den är viktig även i nya boken ”Woman power”, som svenska Bakhåll ger ut som första förlag i världen. Här finns de välkända bilderna från när Ono och Lennon stannade i sängen under sin smekmånad, omgivna av budskap som "Stay in bed / Grow your hair!"

Performanceverket provocerar än idag. För vad är egentligen mer radikalt 2016 än att bara skamlöst ligga i sängen, älska och låta håret växa, istället för att arbeta och konsumera i överflöd? Trots att det bästa för vår allt mer utarmade planet vore om fler gjorde just det. I ”Woman power” varvas korta textstycken med stillbilder från Onos performanceverk. Det naiva i texterna svävar på den där magiska gränsen mellan det banala och genialiska – precis som en djupt religiös persons tomma blick lika gärna kan uppfattas som ren dumhet.Jag berörs av de korta, insiktsfulla texterna och läser dem som jag läser buddhistiska koaner – även om de i Onos version bär med sig vägledning, eller svar, snarare än meditationens öppna frågor. Min väninna som inte har samma andliga preferenser kikade däremot på boken och utbrast ”Vad är det här för skit?”. Upplevelsen av Onos verk säger mycket om oss själva. Provoceras vi av enkla sanningar, eller tilltalar de oss – eller som vissa skulle uttrycka det: är vi redo för dem?Ono själv tror att en stor förändring är i vardande. Det hon naivistiskt kallar ”woman power”, kvinnlig styrka, är ett slags zen-feminism där hon söker en djup kvinnlighet, en styrka som hon tror är underutnyttjad. Ono räds inte det kontroversiella, som idén att kvinnlig frihet betalas med ensamhet, eftersom många kvinnor är beredda att vara slavar – vilket hon anser att de flesta män föredrar.Men det radikala vänds snabbt inåt, mot en andlig längtan efter att vi ska vakna upp och försöka hela vår planet, istället för att förstöra den ytterligare. Uttryck som ”Allt du gör i livet är ett evenemang” är en påminnelse om att det vi gör spelar roll. Inte bara för oss själva, utan för vår omvärld.Fredsbudskapet är också ett eko av zenbuddhismens. ”Hitta fred i ditt hjärta – och den kommer sprida sig över världen”, ”Stå upp för freden, i stället för att kriga för den”.På sista sidorna i boken finns tomma rader där läsaren själv kan skriva in vad hans eller hennes ”woman power” är. Jag tänker efter länge innan jag skriver ner mitt svar: ”I believe in woman power.”

IDA THERÉN

SVD

http://www.svd.se/revansch-for-onos-fredsbudskap/av/ida-theren

[idatheren-blog]

Bokrecension: Hjärnan darrar av Klara Wiksten – Dagens ETC 16-04-05

Klara Wiksten debuterade med serieboken Dagarna 2013. Sedan dess har hon publicerats i tidskrifter och gjort nätfanzinet Hjärnan darrar. Nu kommer serierna, som består av nitton hyllningar av människor som går utanför samhällets ramar, ut i bokform på Syster förlag. Att läsa boken gör en till en bättre människa, tycker Ida Therén.

När konst och litteratur är som bäst väcker den empati i människor. Det är i alla fall hur jag ser på saken.

Hjärnan darrar gör exakt det. Så till den grad att jag skulle vilja påstå att jag har blivit en bättre, mer empatisk människa, av att läsa den. På ett ömsint inkännande vis återger Klara Wiksten möten med människor, i de mest omänskliga miljöer: arbetsförmedlingens jobbtorg, arbetsträning, praktikplatser där det är omöjligt att få arbete. Serien är självbiografisk, och hudlöst öppnar hon sig för läsaren. Hennes egna försök att bearbeta social fobi och depressioner blandas med alla de normkrångliga, bråkiga, deppiga, alldeles, alldeles underbara människor hon möter i de kvävande miljöerna vars syfte är att räta in människor i vårt snäva samhällsled. Klara Wiksten ser det vackra och mänskliga i alla: I kvinnan som får ryckningar och till slut måste låsa in sig på toan när hon gör fel under arbetsträningen som går ut på att packa fruktkorgar. I mannen som skriker åt de idiotiska frågorna på arbetsförmedlingens dator. Tack, för att du sa ifrån, säger hon och ger läsare nya perspektiv på agerande som går emot hur vi lärt oss att bete oss.

De yxiga, grå teckningsstrecken passar perfekt ihop med det ångestladdade men också kärleksfulla och dämpat humoristiska berättandet. Med små medel lyckas hon skapa blickar och ansiktsuttryck som uttrycker själen innanför.

Klara Wiksten har en nästan synsk förmåga att se in i människors inre. Vi tvingas till det där skitjobbiga: att se medmänniskor som komplexa varelser. Klara Wiksten ställer frågan vem som är sjuk och vem som är frisk. Svaren inte är självklara.

Berättandet sker på ett självklart, ärligt sätt som aldrig känns ansträngt. Det finns inte en falsk ton i den här boken. Det är inte så lätt som det låter.

Klara Wiksten har en helt unik röst även språkligt. Den gnistrar ren och klar på sidorna, med lyhört språkligt gehör. Precis såhär pratar människor. Ofta gränsar det till poesi. Som i några rutor som beskriver en kollega på praktikplatsen på en second handaffär:

”Jag tyckte ärligt talat att du va skitjobbig. / Du sög ut min energi totalt. / Men jag vill bara säga att jag fattar nu. / Du har fått kriga dig igenom livet för att få vara som du är.”

I senaste numret av min svenska favorittidskrift Det Grymma Svärdet publicerade Klara Wiksten en rad dikter om Fittan Karlsson som är lysande i sin egensinniga, naivistiska enkelhet. På bara några rader lyckas de rymma både sorg, ilska och humor. Som i Fittan Karlsson firar fredag:

”Nu går mammorna och papporna hem med sina barn i händerna

Dom har köpt chips och dip och andra goda grejer

Jag såg det fast dom inte trodde att jag såg

Jag har ett magiskt öga av glas nämligen

Genom det kan jag se allt

Jag heter Fittan Karlsson och jag ska inte gå hem med någon i handen

Det är jättesorgligt”

Snälla, fortsätt att skriva! Jag vill läsa allt.

Hjärnan darrar är en påminnelse om det inre känslolivet hos den tystade massan av arbetslösa, sjukskrivna och de med neuropsykiatriska funktionshinder. Men också en utmaning för oss, som läsare. Att aldrig glömma att det finns komplexitet: kärlek, tårar och drömmar bakom maskerna på de som vandrar här på jorden med oss, under den korta tid vi kallar livet. Något så enkelt som: att alla är människor.

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/den-tysta-massans-bultande-hjartan

[idatheren-blog]

Bokrecension: Erica Jong – Rädd att dö, Dagens ETC 16-04-05

”Kan en kvinna skriva om sex och ändå bli tagen på allvar som författare?” Det undrade jag under frågestunden, när jag såg När Erica Jong på ett bibliotek i USA förra året i samband med släppet av hennes nya roman Rädd att dö. Det var en referens till diskussionen hon själv hade med Anaïs Nin i ett liknande samtal, för 50 år sedan. Svaret löd: ”Nej, men jag ville förändra det.”

Erica Jongs debut Rädd att flyga väckte sensation med sina explicita beskrivningar av kvinnlig sexualitet och snack om ”det knapplösa knullet” – sex med främlingar. Nu återkommer debutens huvudperson Isadora Wing som väninna – och källa till roliga kvickheter – i Jongs nionde roman Rädd att dö. Där skriver huvudpersonen Vanessa Wonderman om Isadora:

”Trots hennes tidiga kändisskap och kritiken det förde med sig fortsatte hon att skriva. Och att fortsätta är det slutgiltiga testet.”

Ett Erica Jong-alter ego berömmer ett annat. Jag gillar det.

Vanessa är en 60-årig skådespelerska som slutade spela för att slippa förnedra sig genom rollerna som fanns att tillgå: endimensionella mormödrar och haggor. Hon har gift sig stenrikt och mycket av boken utspelar sig bland New Yorks superrika, en intressant miljö men inte direkt en källa till igenkänning för de flesta av oss.

Boken handlar om att hantera döden, om åldrandet och att sorgen över förlorad sexuell attraktion. Men även om så kallad ”mogen” sexualitet:

”Kvinnor är inte tillåtna passion vid sextio. Det är meningen att vi ska bli mor– och farföräldrar och dra oss tillbaka.”

Den skildrar också effektivt de olika roller som många kvinnor går genom under livet: som dotter, fru, mor och mormor. Här finns flera identitetskriser, många ”bildungs”-moment. Vanessas liv – som är väldigt likt Erica Jongs eget – känns stundvis som en ursäkt för att föra vidare författarens egna resonemang och idéer. Jag hänförs av insiktsfullheten och humorn, men det lyfter inte riktigt rent skönlitterärt. Men det gör inget, boken funkar i sin egen form.

Resonemangen är väldigt intressanta och rör sig mellan jordens kommande utplåning och Vanessas döende föräldrar, mellan hennes erotiska längtan och barnbarnets förlossning. Över huvud taget är relationen mellan Vanessa och dottern Glinda väldigt bra tecknad, full av insikter: vikten av att ha tålamod (som mamma), och kunna hålla käften (som mormor). Det finns en känslosam och stark nerv i den komplexa mor-dotter-relationen där Erica Jong vågar syna sin egen feministiska skola:

”Jag hör till generationen som trodde att barn kan överleva vad som helst. [...] Men sanningen är att barn inte överlever vad som helst. Glinda tog allting personligt, kände allting. Jag borde ha lyssnat, men jag jobbade hela tiden.”

Där finns både ömhet, sorg och mod – att våga rannsaka, men också förlåta sig själv.

Erica Jong är ofta riktigt rolig, som när Vanessa i längtan efter hårda kukar (ja, hon skriver så) testar nätdejting på knapplost.com, men inser att hennes längtan inte bara är efter sex, utan något annat:

”Vi vill alla få kontakt, och snabbheten i vår värld gör det svårare och svårare att uppnå.”

Romanens riktiga styrka ligger just där, i berg– och dalbanan där den absurda humorn i nästa stund kan störtdyka till djupaste allvar. Gubbar i gummidräkter ställs mot filosoferande om döden och tidigare liv. Hur ska man stå ut med världen om man inte kan skratta åt den? Eller som Erica Jong uttrycker det:

”När man blir gammal inser man att allting är ett skämt. Ingenting av det man brann så för betydde egentligen någonting. Man gjorde bara de sakerna för att ha något att göra.”

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/insiktsfullt-om-radslan-att-do

[idatheren-blog]

Nu kan man följa mig här!

[idatheren-blog]

Intervju: Silvana Imam – Dagens ETC 18 mars 2016

Vi träffas i Jakobsbergs centrum. ”Jakan” är hemma för Silvana Imam. Det var hit hon flyttade när hon var fem år gammal, här hon gick i skolan, spelade basket, växte upp. Upptäckte hiphopen.

Jag har tjuvlyssnat på låten Ta av dig från hennes nya skiva Naturkraft hela vägen från Stockholms central. Det är en skildring av lesbisk sex som inte låter som något jag hört förut. Jag berättar att den gjorde mig generad, men att jag gillade det. Jag är den första som frågar henne om den låten, berättar hon. Trots att hon gjort 42 intervjuer den här pressveckan.

– Det är så nytt, så annorlunda, så det skrämmer nog många.

Killar fattar ju inte ens vad lesbisk kärlek handlar om.

– Män är inte intresserade av kvinnlig sexualitet om den inte är för dem. Men jag tänker mig att en man kan lyssna på den och kanske inte relatera 100 procent, men någonstans känna att shit, det här är en fett sexig låt.

Okej, nu har samhället accepterat att det finns lesbiska, par får gifta sig, skaffa barn. Kan vi prata om det riktiga, vad det handlar om i grund och botten. Begär. Sex. Inte bara ett politiskt statement.

– Exakt. Det var det jag ville utveckla i Jag dör för dig. Att jag har begär, precis som snubbar.

Hon pratar långsamt, artikulerat, med rullande r. Det låter som en långsam rap.

Du har hyllat Ayn Rand i intervjuer, men du är vänster.

– Jag hyllar inte Ayn Rands ideologi. Den är vriden. Men jag har alltid plockat det jag tycker är fett utifrån allting. Just i boken Urkällan gillade jag arkitekten som byggde hus för sin egen skull, inte för samhället. Han har en inneboende kraft, fast samhället trycker ner honom.

– Det var så många som blev besvikna över att jag tyckte om den boken. Men människor är komplexa. Vi kvinnor måste hela tiden vara förebilder, säga rätt saker. Det sätts såna orimliga krav på oss.

Sedan de både debuterade i offentligheten för något år sedan – med nya skivor, men också nykära och poserande på QX omslag – har Silvana Imam och sambon, artisten Beatrice Eli, fått stort inflytande i samhället, men också i populärkulturen.

Jag har sett citat från Beas låtar kladdade på en gymnasietoa, och referenser till er i flera nya serieböcker. Hur känns det?

– Det känns så fett. Jag hade ingen att se upp till när jag var liten på samma sätt. Hade du det?

Jag vet inte, typ Fucking Åmål?

– Beatrice har snackat mycket om den också, att den påverkade. Men jag gick i blatteskola, det var inte samma sak.

Hon tillägger att hon redan sagt det i ”tusen intervjuer”, men att det hade varit en enorm upplevelse om hon hade se någon som sig själv när hon var liten.

– Visst, hela samhället har ändrats. Men jag vill verkligen vara den första och sista artisten som man frågar om sexualitet utifrån perspektivet ”men berätta hur det är”.

Hon berättar att det är något hon tröttnade på under uppståndelsen i somras: hela tiden ställdes det samma sorts frågor i intervjuer. Nivån blev ytlig. Det var i samband med det som hon upplevde ”en crash”.

Allt gick väldigt snabbt, och hon fick inte chansen att landa i kändisskapet. Hon gick in i ett nytt förhållande och släppte skiva, samtidigt. Hon och Beatrice Eli klumpades nästan ihop till en artist, upplever hon.

Hur känns det i efterhand?

Silvana Imam tänker efter länge.

– Vi skulle gjort på ett annat sätt. Vi var nykära, allt kändes lätt.  

Blev det onödig stress för relationen?

Hon tvekar:

– Vi skulle gjort på ett annat sätt.

Hon tänker lite till.

– Men samtidigt, om man är 15 och ser två artister som man kan relatera till, och de är ihop. Om vi hjälpte någon kanske det var värt det ändå. Det kanske inte var bäst för en själv, men för någon annan.

Jag vet inte hur många tjejer jag träffat, även straighta, som verkar vara tända på dig.

– Jag tror många ser mig som en kille. Som ”mannen i förhållandet”. Om de ser mig som en man blir det enklare, begäret blir enklare att handskas med. Det är ju också lite kvinnohat.

– Jag märker ju skillnaden hur det är för mig och hur det är för Beatrice. Vår värld är så skev. Jag är ju en liten mjukis.

Silvana Imam frågar om jag minns när jag intervjuade henne för tre år sedan. Då gjorde hon sitt första släpp, Rekviem. Vi var bekanta, träffades på Kungliga biblioteket och kom överens om att jag borde skriva om hennes släpp i min blogg. På frågan om framtiden svarade hon då: ”Inom tre år har alla mina kompisar tagit över och ägt ut alla”. Jag läser upp citatet och hon blir uppspelt.

– Va, shit! Men sluta. Det här är för känsligt. Det här är för bra. Behöver du veta något om din framtid, jag kan sia, jag kan blessa dig!

Vi skrattar. Hon tystnar.

– Alltså WHAT. Vad sjukt.

Har det snabba kändisskapet påverkat vänskapsrelationerna? Hon har alltid hållit sig ganska mycket för sig själv, berättar hon. De närmaste vännerna har hängt med, men förra året upplevde hon att hon varken var en bra vän, flickvän eller dotter.

– Jag blev inte utbränd, det gick aldrig så långt. Men jag kände att jag inte orkade, bara jobbade och fick aldrig vila. Jag var uppe i varv hela tiden.

I dag tackar hon sitt management som stöttade henne att stänga av allt. Att ta en dag i taget.

– Istället umgicks jag med min familj, spelade basket, gick in i studion.

– Jag är fortfarande försiktig. Jag kan se varningssignaler. Jag mår mycket bättre av att inte vara uppkopplad hela tiden.

När hon började jobba med Babak sa hon att hon ville satsa på USA. Inom ett år hade hon blivit intervjuad av den kända hiphopjournalisten Sway i amerikansk radio och gjort en låt med raplegenden Pusha T genom skivbolaget Refune, där Swedish House Mafia-stjärnan Sebastian Ingrosso håller i trådarna. Några dagar efter vårt samtal ska hon åka till Texas och spela på festivalen South by Southwest. Ändå är planen inte att rappa på engelska, eftersom hon inte känner att hon behärskar språket tillräckligt bra.

– Jag har så stor respekt för textförfattare, och rap, att jag vill att det ska vara perfekt.

Vad är då planen framöver?

Silvana Imam ler hemlighetsfullt, och säger lite vagt att hon vill ”utvidga sitt konstnärskap”. Mer vill hon inte avslöja. Bara:

– Jag är intresserad av lite andra saker också.

IDA THERÉN

http://www.etc.se/kultur-noje/man-ar-inte-intresserade-av-kvinnlig-sexualitet

[idatheren-blog]

Bokrecension: 179 år av ensamhet och Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria – Jönköpingsposten 11 mars 2016

Therén: I deras Sverige styr hudfärg och kön

Ida Therén har läst två nya antologier som släpps i vår. Den ena handlar om Handelshögskolan, den andra om landet Sverige. Båda handlar om strukturer vi inte kan blunda för.

Publicerad 11 mar 2016 14:02

Jag klampar jag in på Handelshögskolan i Stockholm. När jag går in genom dörrarna mot innergården tycks alla blickar vändas mot mig. Jag passar inte in, trots att jag precis som den överväldigande majoriteten av alla tjejer där inne är spinkig och har blond tofs. Kanske är det att jag är ett par år äldre, men också: lite slitna jeans, en urtvättad brun ryggsäck. Det räcker för att man ska sticka ut här. Aldrig har jag varit så glad att jag tackade nej till min plats på Handelshögskolan efter Per Brahegymnasiet (varför sökte jag ens? Jag skyller på min pappa) som när jag står där och känner mig utstirrad av ett gäng tjugoåringar i ljusblå skjorta.

I min hand har jag den nya antologin "179 år av ensamhet", en sammanfattning av de åren de tio medverkande kvinnorna har genomlidit i mansväldet på Handels. Mitt intresse för boken är initialt ganska svalt, när jag sätter mig ner vid ett av borden för att läsa. Att borgerlighetens högborg drivs av vita gubbar var knappast någon nyhet. Och att en skola som upphöjer marknadsekonomins principer till religion är motvilliga mot att prata om strukturer, hellre än ”individens frihet” är ju knappast förvånande.

Men, i takt med att jag sugs in i den fascinerande boken inser jag, att vad som pågår i de här igenmurade strukturerna spelar roll. Handels, skolan som säger sig vilja fostra framtida ledare. Vad som händer där påverkar hela samhället.

Boken lyckas med balansgången att vara både saklig och lättläst – även för den som inte har koll på alla begrepp inom feministisk teori och management-snack. Omslaget är dessutom väldigt stiligt, med en behaglig grön ton och guldig relief, där vi ser skolan och en liten kvinna på trappan, nästan drunknande bland tomma fyrkanter. Perfekt symbolik.

Mitt bland de väl valda orden bubblar ett trauma. De kvinnliga forskarna, med numera KTH-professorn Anna Wahl i spetsen, arbetade för att få till en förändring på skolan med avstamp i Wahls avhandling om hur kön spelar roll i organisationer. Den följdes av en medial smutskastning för tio år sedan, där skolan fegade ur och struntade i att backa upp Wahl, trots att de tidigare godkänt hennes avhandling och vetenskapliga metod. Upplevelsen har satt djupa spår i de som var med om häxjakten. Någonstans finns en gnista av en hämndbok mellan sidorna, och det säger jag i ordets allra bästa bemärkelse. Här finns ett försök till att förklara strukturerna på skolan, och därigenom även en möjlighet till välförtjänt upprättelse. Medan männen på skolan ser sig själva som ”neutrum” och utgår från sig själva, vill de flesta inte se en förändring i maktstruktur. Om den vita mansdominansen slutar existera, kommer statusen finnas kvar? Det finns en rädsla för att förlora kontroll, men också för att behöva dela med sig av sin egen makt.

Skribenterna går genom oändliga exempel av icke lyssnande monolog-farbröder, sexistiska kommentarer om deras utseende, ett osynliggörandet och nedvärderandet av kvinnor som är så genomgående, att männen inte alls märker att det pågår. ”Groupthink”, där folk slutar tänka själva och bara följer strömmen, är en fara för alla grupper. Handels är som upplagt för den sortens missar, där homogeniteten gör att en massa perspektiv helt försvinner. Det här är en stor brist, inte bara av demokratiska skäl men också då många studenter kommer arbeta utomlands.

Att kvinnor inte känner sig välkomna på skolan leder också till så kallad ”braindrain”, alltså att man missar kompetent personal, som försvinner till annat håll. Allt ska vara mätbart, med en besatthet vid antal publicerade artiklar, något som inte alltid passar för den sortens ämnen kvinnor tenderar att välja, där längre format är bättre anpassat. Men utan – och i många fall, trots – artiklar inget avancemang, och många kvinnor hoppar av den akademiska karriären på Handels eftersom den känns omöjlig att avancera inom. Män hyllar andra män, och kvinnorna tvingas hitta på utmattande strategier för att ta sig fram. Just nu är det möjligt att ta examen från Handels utan att ha haft en enda kvinna som kursansvarig. Kvinnorna – där åtta av tio på bilden har blont hår, vilket säger en hel del om mångfalden på skolan – bryter alla ny mark i sin forskning. Det här är en tillgång till Handels, men få av dem verkar känna att de blir uppskattade.

Det handlar inte om att förneka skillnader mellan könen, konstaterar Pia Höök, utan om att förstå olikheter utifrån olika villkor. Det är inte nödvändigtvis förebilder hon saknar, skriver redaktören Jenny Lantz, utan något så självklart som ”det stöd och den uppmärksamhet som mina manliga kollegor fick”. Hur hanterar man en sån här frustrerande situation? Sammanhållning och skratt, verkar vara nyckeln. Hur ska man annars stå ut.

I bokens sista text beskriver Lin Lerpold, tf. professor och chef för skolans hållbarhetscentrum, att det alltid känts svårare att ha asiatiskt ursprung än att vara kvinna på Handels, och i Sverige generellt. Hon tar upp en viktig poäng: hur det är lättare att ta upp diskriminering mot kvinnor eftersom det finns ett mer utvecklat språk för att beskriva könsmaktsordningen.

Just bristen på ord att förklara erfarenheten av utanförskap som hänger ihop med ursprung, är återkommande i en annan aktuell antologi: "Sverige, en (o)besvarad kärlekshistoria" (W&W). Där får vi möta sexton kvinnor, ofta med hög utbildning och inte sällan med ansvarsfyllda arbeten, som är första generationens svenskor – ett uttryck som jag tycker är hundra gånger bättre än det enformiga räkneövningarna med andra, eller tredje generationens invandrare.

Den trötta schablonen om ”invandrarkvinnan” får här en fräsch uppdatering, med insiktsfulla röster som delar med sig av vad det gör med en när man aldrig får höra hemma någonstans, när man ständigt får frågan var du kommer ifrån – men aldrig vilka de är – eller vart de är på väg. De flesta medverkande har flytt sina hemländer, och fått skydd i Sverige. Flera tar upp tacksamheten, som man känner, och förväntas känna. Men när är skulden bortamorterad? När får man bara vara svensk, trots att man är född i ett annat land.

I de korta kapitlen får vi läsa om hur det känns att bli exotiserad och sexualiserad på grund av ens ursprung, om frustrationen för människor med intellektuellt kapital att plötsligt dumförklaras. Om det kvävande ansvaret att överprestera, eftersom du som invandrare måste vara dubbelt så bra som alla andra för att tas på allvar. Om ironin i att man gör allt man kan för att passa in i det svenska samhället, men ändå inte få vara som alla andra. Om att ligga vaken på natten och oroa sig för hur man ska hantera det när ens barn får rasistiska ord slängda mot sig.

Boken är en del av en ny våg av böcker på liknande ”mellanförskaps”-tema, där tidigare exempel är fjolårets bok av Rummet-gänget, och antologin "Svart kvinna" som handlar om att vara svart och kvinna i Sverige i dag. Det är uppfriskande och intressant att läsa, och igenkänningen det sannolikt innebär för en stor del av Sveriges befolkning är otroligt viktig. När vi sätter ord på känslor och erfarenheter kan vi lättare hitta vägar att förändra samhället till det bättre för alla.

Du som läser det här, hur ofta funderar du över hur ditt kön eller ursprung påverkar ditt arbete? Om svaret är sällan, innehåller de här böckerna ett viktigt meddelande till dig. Våga ställa frågan hur det ser ut för andra, i din omgivning. Känner de sig begränsade av fördomar om deras kön eller bakgrund? Kan de utvecklas som de vill på sin arbetsplats, fritt från begränsande strukturer? Hur kan du vara en stöttande och peppande person för dem vars ursprung och kön är ständigt närvarande bromsklossar?

Majoritetssamhället, som inte redan är utmattat av frustration, har ett ansvar att livet blir bättre för alla. Det handlar om demokrati.

IDA THERÉN

http://www.jp.se/article/theren-i-deras-sverige-styr-hudfarg-och-kon/