”Nästan räckte aldrig för oss”
av Joséphine, juli 2025
Det här är allt jag aldrig fick säga högt. Två år. Tre försök. Och ändå blev det aldrig vi - bara nästan.
Du var alltid bäst på ”början”.
Den där första blicken.
En inandning innan något faller samman.
Du kunde få en känsla att kännas som en hel jävla film,
men aldrig skriva klart slutscenen.
Du sa att du saknat mig,
du klädde det i vin,
i ögonkontakt som fick tiden att stanna,
i en hand som smekte mitt lår med en brinnande längtan,
som viskade “jag är här nu.”
Och jag lät dig ta mig igen,
för jag är människa.
Och för att jag, någonstans,
fortfarande trodde på oss –
på idén om dig.
Ironiskt nog.
Du sa aldrig de stora orden.
Istället lät du mig läsa in dem
i dina tystnader,
i sättet du lutade dig nära
när du visste att jag redan lutade in.
Och varje gång du drog dig undan
gjorde du det som en skugga i motljus –
tyst, halvt vänd bort,
och alltid med en förklaring
så vacker att man nästan glömde att den sved.
Men jag var där.
Med hela mig.
Med hela mitt vansinnigt riktiga, stökiga, känsliga hjärta.
Du var aldrig där.
Inte riktigt.
Och ändå har jag sörjt dig som om du dog.
Du har alltid kunnat gömma dig
bakom fina ord och självrannsakan.
Men för varje gång du sa “det är mitt fel”
så var det jag som stod där och blödde.
Och ändå saknar jag dig.
Jag saknar hur du höll om mig
som om du verkligen visste vad det betydde.
Jag saknar ditt skratt,
dina filmögon,
dina händer,
hur du kallade mig för klok
samtidigt som du försökte göra mig liten.
Jag minns hur du doftade.
Jag minns att du alltid ville bli förstådd
men aldrig förstå.
Jag minns att du log när du ljög för oss båda,
och att jag ville tro på det ändå.
Så nej – jag hatar dig inte.
Men jag hatar
hur lätt du glider undan
och lämnar mig att bära tyngden
av din rädsla för verklig kärlek.
Du gömmer dig i idéer.
Jag stod mitt i stormen.
Och jag står kvar,
utan dig,
men med hjärtat fortfarande vänt åt ditt håll.
För det var aldrig jag som sprang.
Du gillade mig mest på avstånd.
När jag var okomplicerad, glänsande,
en slags spegling av det du längtade efter –
men inte ville hålla i när det blev för tungt.
Du kom tillbaka som om du visste.
Som om du förstod vad du förstört.
Men det var bara ännu ett kapitel
i din berättelse om hur du nästan älskar,
nästan stannar,
nästan är en riktig människa.
Och jag då?
Jag stod där.
Med ögonen öppna,
hjärtat i handen,
och du låtsades att det var ett pussel du inte bad om
snarare än en gåva du aldrig förtjänade.
Du ber om förlåtelse som om det gör dig ädlare.
Som om insikten är nog.
Som om det gör något mindre jävligt
att du krossade mig i efterhand
istället för i stunden.
Det var du som levde i idéerna.
Du som byggde upp en version av mig
som du kunde riva ner när det passade.
Samtidigt som du säger
att det är du som är omogen.
Du kunde prata i timmar om självrannsakan
men aldrig säga att du älskade mig.
Du kunde dra långa monologer
om att vilja ha något verkligt –
samtidigt som du själv försvann
varje gång något blev just det:
verkligt.
Du sa att jag inte var äventyrlig nog.
Att jag inte kände “det rätta” för estetiken.
Men vad visste du om min värld?
Du såg aldrig in i mig –
du projicerade din ensamhet på mig
och kallade det ”olikhet”.
Det var alltid något som saknades –
i mig.
Aldrig i dig.
Jag minns de kvällarna vi låg hud mot hud, tysta,
när du höll min hand och allt annat bleknade bort,
de stunderna när det nästan kändes som vi var hela.
När du inte behövde säga något,
och jag förstod att det fanns mer än orden du aldrig gav.
Och nu har du gått igen,
baklänges ur mitt liv
med ännu en poetiskt paketerad ursäkt,
som om språket kan rädda dig från ansvar.
Jag borde vara arg.
Och det är jag.
Men mest är jag trött.
Trött på att älska någon
som hela tiden gömmer sig bakom vitsar,
bakom skärmar,
bakom halvsanningar om vad han vill.
Du har alltid vetat vad du flyr från,
men aldrig vad du söker.
Och jag då?
Jag står kvar.
Med saknaden,
med fragmenten,
med kärlek som aldrig riktigt fick plats.
Du sa aldrig att du älskade mig –
men jag såg det ibland i ögonvrån,
de kvällar när du inte spelade någon annan.
Jag vet att du kanske läser detta en dag.
Kanske sent på kvällen, ensam,
scrollandes genom något som liknar minnet av oss.
Och jag hoppas det river till lite.
Inte för att såra dig.
Men för att du en gång sa:
“Du är den bästa tjejen jag dejtat.”
Och sen gick du ändå.
