Detta är del ett av en ny följetång där jag skriver om ett olöst mord per län i Sverige.
Thomas Karlsson beskrivs som en pigg, gullig och impulsiv person men som kunde bli bråkig när han förtärde alkohol. Då småtjafsade han gärna men enligt sambon inte mer än vilken annan tjugofemåring som helst. Den 9:e juli är Thomas hemma med sin nyfödda dotter medans hans sambo är tillsammans med sin lillebror och moster på Karön, ett populärt utflyktsmål under sommartid.
När den första polispatrullen anländer så är Thomas fortfarande vid medvetande. Han uppger att han hade legat i sovrummet och hört ljud från köksdörren. När han gick för att undersöka detta så blev han skjuten med ett skott från en hagelbössa. Skottet färdades genom ett glasparti i dörren men Thomas avslöjar inte vem det var som avlossade geväret. Polisen ställer frågan men får inget svar. Lite senare avlider Thomas i ambulansen på väg till sjukhuset.
Det är första gången som Anna är ute och roar sig efter att hon födde dottern. Över högtalarsystemet sökes en Anna Gustafsson men eftersom det är ett så pass vanligt namn så tror hon inte att det är just henne som de menar. När efterlysningen upprepas så går hon ändå till receptionen i fall att och möts där utav poliser. Annas första tanke är att Thomas har varit med om en bilolycka. Eftersom han är impulsiv så undrar hon om han har satt sig bakom ratten efter att ha druckit alkohol. Det skulle ändå inte förvåna henne. Poliserna säger att hon kan själv prata med Thomas när de ses på sjukhuset men när hon anländer så är det för sent. Thomas är död.
En man i tjugoåtta års åldern misstänkts snart ligga bakom mordet. Teorin är att han har en koppling till Anna – Thomas sambo – och att motivet ska vara svartsjuka. Medan den misstänkte förhörs så genomförs en husrannsakan i hans bostad. Den skjorta som hittas skickas till SKL – Statens kriminaltekniska laboratorium – och enligt analysen så finns det blydamm och glasfragment på tyget.
Den misstänkte förnekar all inblandning och blir aldrig åtalad då bevisen är för svaga.
Det finns en till person som nämns i utredningen som intressant och det är ingen mindre än Annas far. Hans hagelgevär ska ha saknats och det ska ha hittats nedgrävda hagelpatroner på hans tomt. Fadern ska även ha varit väldigt nervös under polisens förhör. Efter att polisen har draggat sjöar och gölar samt sökt av stränderna med metalldetektor så måste de acceptera att mordvapnet förblir borta.
Två månader senare så tar fadern sitt eget liv. Dock måste det noteras att han aldrig anhölls eller åtalades för mordet.
Fallet är ännu idag olöst.
Polisen behöver hjälp med att lösa mordet på Thomas Karlsson.
E-post: [email protected]
Tipsformulär: Polisen i polisregion Syd
Telefon: 114 14, be om att få prata med Polisens Kontaktcenter (PKC) om kalla fall i polisregion Syd.
Källor: Sveriges Radio, Blekinge Läns Tidning, Sydöstran
Det är på kvällen den 16:e maj år 1900 som Johan Filip Nordlund stiger på mälarbåten Prins Carl i Arboga med en biljett som ska ta honom mot Stockholm. Med sig i bagaget har han pistol, kniv och hänglås – allt är planerat in i minsta detalj.
Planen är att rånmörda alla passagerare och sedan sätta båten i eld för att undanröja alla bevis. Till en början verkar det gå precis som han har tänkt sig. Efter att klockan har passerat midnatt anfaller Nordlund sitt första offer. Kapten Anselm Olof Lorentz Rönngren dödas med ett knivhugg och sedan låser mördaren dörren till rökkupén där fyra män är upptagna med att spela kort samt aktersalongen där tre andra personer befinner sig. Nästa person som blir anfallen är drängen Julius Åkerlind som blir skjuten när han sover. Motivet till dådet är ekonomiskt – Nordlund vill ha pengar och makt. Det är uppenbart i och med att hans plan går ut på att råna samtliga passagerare.
Någonstans på båten stöter Lovisa Karlsson på mördaren och går ett dystert öde till mötes. Framför ögonen på sina två söner får hon kniven i sig så hårt att den går av och knivbladet blir kvar i hennes kropp. Sönerna Gottfrid och Oscar Karlsson blir båda två sårade under attacken. Nordlund har dock pistolen kvar och använder nu den för att göra sig av med så många personer som möjligt. En som träffas av en kula är Lars Erik Falk och även om skottsåret i huvudet inte tar hans liv på en gång så dör han en vecka senare på sjukhus. Vid samma tillfälle träffas Carl-Henrik Holmér av en kula i bröstet och hans liv går inte att rädda då hjälpen inte är snabb nog.
En annan båt – Köping – avbryter Nordlund och på så sätt hindrar honom att fullfölja sin plan. Innan han hinner döda resten av passagerarna och tända eld på Prins Carl så inser han att det nog är dags att ge sig av. Med kaptenens plånbok i sin ägo innehållandes ungefär 800 kronor sjösätter Nordlund en livbåt och med hjälp av mörkret tar han sig i land, sedan bär det av till Eskilstuna där han köper nya kläder och skor. När han befinner sig i Eskilstuna har nyheten om morden på mälarbåten nått ut till allmänheten och polisen lyckas spåra honom till Skogstorps station där personalen får order om att fördröja tågens avgångar så länge som möjligt. Tre poliser stiger in i vänthallen under förklädnad av att vara resenärer och gemensamt lyckas de brotta ned den storväxta Nordlund.
Johan Filip Nordlund börjar dock sin kriminella bana långt tidigare och redan som barn rymmer han hemifrån för att driva runt tillsammans med en kamrat. Han återvänder dock hem efter ett tag men stannar inte hos familjen särskilt länge innan det bär av igen. År 1891 döms han till ett tre års långt fängelsestraff som avtjänas på länsfängelset i Malmö och tidigare har han även avtjänat fyra månader för kreatursstöld. Fyra år senare är det dags igen då han döms till tre års frihetsberövande på grund av ett antal brott. Han förs till Långholmen i början av år 1896 och friges i april år 1900, knappt en månad innan dåden på Prins Carl.
I förhör om natten på Prins Carl visar mördaren ingen ånger utan uttrycker istället sin besvikelse över att han inte lyckades döda fler människor. Han försöker att fly genom att hugga två vakter med en hasp från ett rör som tillhör järnsängen i cellen och som han har slipat vass med hjälp av stenar från fängelsegården men flyktförsöket misslyckas och Nordlund säger att han bestämde sig för att försöka eftersom han ändå inte hade något att förlora. I september år 1900 döms Nordlund till döden och verkställning av straffet sker den tionde december. Johan Filip Nordlund förs ut på gården vid Västerås länsfängelse efter att länsnotarien har läst upp domen och med förbundna ögon förs han till stupstocken med fängelsedirektören och fängelsepredikanten på var sida av sig. Mördaren ber en bön och sjunger en psalm innan handbilan faller och skiljer hans huvud från kroppen. Han var således den sista som avrättades med handbila.
Nordlund, 1896.
Kapten Anselm Olof Lorentz Rönngren.
1895.
1900.
Haspen som Nordlund överföll vakterna med.
Källor: Stockholmskällan, Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Paragraf, Polismuseet, Wikimedia Commons, Bispbergs Byförening, Hur jag blifvit den jag är – Mälarmördaren: historien om ett brott
Publicerat för första gången med 2019/07/06 kl. 12:22
Det är tidigt på morgonen den 8 maj 1922 och en trädgårdsarbetare vid namn Jeppe Jepsen är på väg till sitt arbete i Danmark. Jepsen jobbar i ett trädgårdsmästeri beläget i närheten av Damhussjön och det är dit han färdas på sin cykel när han upptäcker en bil som står ute på ängen.
Bilens strålkastare är fortfarande tända vilket är mycket underligt då det är ljust ute. Jepsen bestämmer sig för att undersöka det hela och ställer ifrån sig cykeln innan han går fram till bilen. Vid ratten sitter en man framåtböjd och vid första anblick verkar han sova men han reagerar inte när Jepsen tilltalar honom. Trädgårdsarbetaren upptäcker då att mannens huvud är täckt av blod.
Polisen tillkallas så snabbt som möjligt och man konstaterar att bilen är en droskbil, en taxi. Chaufförens identitet fastställs ganska så snart att vara den 27-åriga Christian Marius Jensen. Dödsorsaken är en kula som har trängt in i hjärnan. Totalt tre skott har avfyrats genom skyddsrutan från baksätet i bilen och sedan även ett skott mot bilens motor. Inne i taxin hittar man en cigarettstump samt en del av en cigarrcigarett och cigarraska. Man hittar även ett paket i baksätet som är inslaget i grått omslagspapper och ombundet med segelgarn, och innehållet är en ljusgrå sixpencecap med gult foder och ett par blå cheviotbyxor samt en svart läderrem med metallspänne. Mössan är insmord i röd blymönja och i den finner man några röda hårstrån som kommer från en ko eller en häst. Chauffören Jensen har en plånbok innehållandes 155 kronor i en av sina västfickor men man hittar inte någon portmonnä som är så vanligt bland just taxichaufförer. Jensens flickvän upplyser polisen om att dagen innan så hade han visat henne en plånbok innehållandes 3,100 kronor. Portmonnän som saknas hittas så småningom inte långt ifrån mordplatsen men den är tom.
En fru Pedersen hör av sig till polisen fyra dagar senare och informerar dem om att en man vid namn Hansen hade hyrt ett rum hos henne. Hansen har enligt henne nyligen börjat att måla ett lusthus rött och äger en liten röd hund. Hansens hustru berättar att Hansen har en vän som är taxichaufför och som brukar köra hem honom om nätterna. Man tar in Hansen på förhör där han säger att på självaste mordnatten så jobbade han på Café Bauer fram tills klockan två på natten och när han återvände hem så var inte hans hustru där utan hon kom hem först på förmiddagen. Han ändrar sedan sin historia och säger att han spelade tärning hela natten med en musiker men det blir aldrig fastställt om det verkligen var så. Man kommer inte längre än så och tvingas därför att lägga ner utredningen.
Det dröjer två år innan något mer händer. En man hör av sig år 1924 och berättar att han har varit tillsammans med en prostituerad vid namn Gudrun Olesen. Gudrun hade anförtrott honom att hon hade varit i taxin den 8 maj 1922 och att hon vet vem som mördade chauffören. Enligt henne så hade det varit två män och två kvinnor i bilen men hon avslöjade aldrig vilka de andra var. Polisen tar in Olesen till förhör där hon förnekar att hon känner till Damhusmordet. Polisen ger dock inte upp och fortsätter sitt spanande. En annan prostituerad berättar att på mordnatten så hade Olesen varit tillsammans med en annan kvinna och en sjöman på ett värdshus. Sjömannen var förbannad på chaufför Jensen för att han hade tagit en flickvän från honom och de ringde till Jensen för att få skjuts hem. Man tar in Olesen igen för förhör och hon erkänner den här gången att hon vet vem mördaren är men hon vägrar att berätta vem det är. Polisen tar in en annan prostituerad vid namn Karen Andersen, mer känd som Musse Gadedreng, men Olesen påstår att hon aldrig har sett kvinnan förut. Polisens teori är dock att Musse Gadedreng var den andra kvinnan i taxin.
I februari 1925 tar man in Musse till stationen igen och hon erkänner att hon har varit i taxin men att hon inte har skjutit någon. Den man som sköt chauffören är någon som hon inte känner. Nästa steg som polisen tar är att hänga upp affischer runt om i Köpenhamn av den bunt kläder man fann i bilen. Ett nytt spår dyker upp tack vare just affischerna då en tulltjänsteman hör av sig och enligt hans uppgifter tillhör kläderna en sjöman vid namn Svend Aage Matell. När en bild visas för Musse på Matell uppger hon att det är han som sköt chauffören. I mars 1925 utvisas Matell till Danmark, han hade befunnit sig i New York, och han erkänner att kläderna som hittades på brottsplatsen är hans men han vet inte hur de hamnade där. Runt dagarna på mordet hade han varit i Köpenhamn där han spenderade 300 kronor på att supa och någon kväll hade han följt med en kvinna hem. Vid tidpunkten för mordet påstår han sig ha varit i Fredrikshamn där han besökte några familjemedlemmar och hans alibi kunde styrkas med hjälp av några brev som hans moster hade skrivit. Man går återigen tillbaka till Musse och undersöker hennes förflutna. Man upptäcker då att hon har haft ett kärleksförhållande med en man vid namn Mouritz Andersen och att de båda har varit inblandade med polisen förut.
Först verkar polisen ha hittat den dom har letat efter – mördaren – för Andersen erkänner mordet nästan på direkten när han anhålls. Dock varar inte lyckan särskilt länge för han tar tillbaka erkännandet redan nästa dag med ursäkten att han hade varit berusad vid anhållandet. Inte vet han något om mordet, påstår han. Musse säger vid ett tillfälle att det till och med var Andersens idé att råna någon. På kvällen för mordet träffade de på Olesen och de bestämde sig för att kontakta chauffören Jensen för Musse visste att han alltid hade gott om pengar på sig. Under kvällen stannar de till vid huset där Musse då hyrde ett rum och hon plockade då med sig kläderna som Matell hade glömt för att använda dem som falskt spår. Det var Andersen som tog med pistolen.
I domstolen år 1926 döms Andersen till sexton års straffarbete, Musse blir dömd till samma straff fast i tio år och i Gudrun Olesens fall anses den tid som hon spenderade i polisförvar straff nog. Det tar inte slut där utan Andersen ansöker flera gånger om att få saken omprövad men får avslag eftersom hans skäl är alltför svaga. Han skriver två böcker om fallet, den första utkommer år 1937 i vilken han försöker bevisa sin oskuld och den andra utkommer år 1945. Musse dör år 1938 och Andersen förmodligen någon gång på 60-talet. Olesens öde är dock inte känt och många anser fortfarande att fallet är ouppklarat.
Den 24:e oktober år 1961 börjar precis som vanligt hos familjen Risch. Martin som är mannen i huset lämnar hemmet tidigt på morgonen för att ta sig till flygplatsen. Där tar han flyget till New York för jobbets skull och planerar att stanna där över natten. Hans fru Joan ligger kvar i sängen när han ger sig av.
Vid halv tio så lämnar hon sonen David och dottern Lillian hos grannfrun Barbara som ser efter dem medans Joan är hos tandläkaren. Ungefär 80 minuter senare återvänder Joan och tar med sig sina barn hem igen. Grannpojken Douglas kommer senare över för att leka med Lillian och barnen turas om att vara hos dem båda familjerna.
Runt klockan halv tre vittnar Barbara att Joan springer runt bredvid sin bil och det verkar som att hon jagar något med utsträckta armar. Något rött skymtar och Barbara tror att det är ett av barnen som bär en röd jacka. Hon tänker inte mer på det och lite senare följer hon grannbarnet Lillian hem. Sedan åker Barbara för att handla och när hon kommer tillbaka återvänder flickan Lillian till grannhuset. Hon säger då att hon inte kan hitta sin mamma men att hennes lillebror David sover och att det är massor av röd färg i köket.
Barbara Barker går över till familjen Rischs hus och finner att köket är alldeles nedblodad. Hon ringer till polisen och säger att hon är rädd att något har hänt hennes granne. När polisen Michael McHugh anländer upptäcker han att ett bord är omkulltippad och att en del av telefonen är avsliten från väggen. Han tror först att ett självmord har begåtts och att han antagligen kommer att hitta Joan Risch i badrummet men han hittar ingen när han söker igenom huset.
Några vittnen hör av sig och säger att de har sett Joan vandra omkring på vägarna runt omkring i Lincoln där familjen Risch bor. En kvinna som passar in på beskrivningen av Joan ses vandra planlöst längs en av gatorna och hon hasar framåt med överkroppen något hukad som om hon vore frusen. Något detta vittne lägger märke till är att hon ser ovårdad ut. Lite senare ser en annan person en kvinna som även hon passar in på beskrivningen. Kvinnan verkar omtöcknad och promenerar något trögt med huvudet böjt nedåt. Hennes händer är pressade mot hennes mage som om hon håller i något och återigen så lägger man märket till hennes ovårdade yttre. Något annat man uppmärksammar är att det rinner blod nedför kvinnans båda ben. Ett tredje vittne lägger märket till en kvinna ungefär en timme senare. Vittnet ser något som ser ut som brun lera på kvinnans ben och lägger på minnet att kvinnan går med huvudet böjt framåt med händerna i fickorna.
I köket i familjen Rischs hus hittar man ölflaskor i soptunnan och Martin Risch säger att han inte har en aning var de kommer ifrån. Man hittar även ett par fingeravtryck men ledtrådarna ger inga resultat. En journalist beger sig till biblioteket för att forska om fall med liknande bakgrund och finner att Joan Risch har lånat en bok om en försvunnen person. När man senare söker igenom fler böcker upptäcker man att Joan har lånat över 25 böcker sommaren 1961, de flesta om mord och försvunna personer. Det är då man börjar spekulera om hon har iscensatt sitt eget försvinnande.
Det finns inte många misstänkta i detta fall. Martin Risch har ett alibi för tidpunkten för försvinnandet och det har även brevbäraren samt mjölkbudet. En man som dock sticker ut är en inköpsagent vid namn Robert Foster som jobbar för National Park Service – en federal myndighet som hanterar alla nationalparker i USA. Foster besöker grannskapet där familjen Risch bor för att diskutera ett projekt och endast en månad innan Joan försvinner hälsar han på hos henne. Många av kvinnorna som han besöker känner att han stannar längre än nödvändigt vilket gör dem ganska så obekväma men även hans alibi kan styrkas för tidpunkten.
Ett flertal teorier har lagts fram under åren. Förutom att hon ska ha iscensatt sitt eget försvinnande så finns det även de som tror att hon kanske drabbades av minnesförlust eller ett mentalt sammanbrott och att hon helt enkelt inte hittade hem igen. Joan Risch saknas fortfarande och man är idag inte närmare en lösning på det hela än vad man var då hon försvann.
Joan Risch.
Foto taget 24 oktober 1961.
Foto taget 24 oktober 1961 – köket och blodspåren.
Foto taget 24 oktober 1961 – köket med det omkulltippade bordet och blodspåren.
Foto taget 24 oktober 1961 – köket och blodspåren.
Foto taget 24 oktober 1961 – köket.
Foto taget 25 oktober 1961 – huset där familjen Risch bodde.
Foto taget 25 oktober 1961 – utanför där familjen bodde.
Detta inlägg innehåller foton som kan uppfattas som känsliga.
En dag hittas en såsslev på en av gatorna i Atlasområdet i Stockholm. Den ligger i närheten av en restaurant och bär spår av något som antas vara blod. Om det verkligen är blod går inte att avgöra och det blir aldrig fastställt men det blir en väldigt populär teori. Av någon anledning så kopplas sleven ihop med ett mord som begicks i huset som är beläget precis på gatan där den hittas.
Sex veckor tidigare väntar Lilly Lindeström besök av en väninna. Det är valborgsmässoafton och de ska lyssna på radio tillsammans – väninnan har precis köpt en ny sådan. Under kvällen tittar Lilly ner till portvaktsfrun för att betala hyran och lite senare besöker hon en familj som hon är bekant med i huset där hon bor. När väninnan med radion kommer förbi vid tio-tiden på kvällen så verkar Lilly ha lämnat sin bostad. Det är i alla fall vad väninnan tror när hon inte öppnar dörren. Kanske är hon med en kund eftersom hon försörjer sig som prostituerad. Några dagar senare börjar en av hennes manliga bekanta att bli orolig då Lilly inte svarar i telefonen och han bestämmer sig då för att besöka hennes bostad. Det är mycket ovanligt att äga en telefon vid den här tiden och ännu ovanligare är det att en prostituerad kvinna har en i sin lägenhet – Lilly fungerar som en sorts sambandscentral åt sina väninnor och kollegor.
När hovmästaren, Lillys manliga bekantskap, knackar på dörren till hennes lägenhet så öppnar hon inte. Han uppsöker då portvaktsfrun som även hon tycker det hela är märkligt eftersom hon inte har sett till Lilly på flera dagar. Polisen kontaktas och dörren bryts så småningom upp.
Dräpt över ottomanen ligger Lilly död. Man upptäcker att hon har blivit slagen i huvudet men kan inte specificera med exakt vad. Lägenheten är mycket väl städad vilket innebär att gärningsmannen har förmodligen stannat där under en ganska lång tid för att pedantiskt städa upp efter sig. Mellan Lillys ben ligger en använd kondom men det tillför inget i utredningen eftersom man inte har tillgång till DNA analys vid den här tiden. Det dröjer inte länge förrän en berusad kvinna ringer till polisen och påstår att det är hennes man som är mördaren. Mannen har blodfläckar på bland annat sin kavaj och väst men dom är delvis urtvättade. Denna man som heter Petersson är polisen redan ganska familjär med. De beskriver honom som kåkfarare, hallick och tvålnasare. När han presenterar sitt alibi så är det inte alls särskilt trovärdigt eftersom han hänvisar till personer med samma bakgrund och yrke. Efter tio dagar släpper man ut Petersson eftersom han fortsätter att förneka.
Om såssleven som hittas har någonting med mordet att göra vet man inte. Man spekulerar att den har använts för att dricka offrets blod men det hela låter väldigt långsökt. Fallet är dock fortfarande olöst och kommer förmodligen att förbli så.
Lilly Lindeström.
Bostadshuset där mordet begicks.
Prover från Atlasmordet och en del av en planritning över lägenheten utställda på Polismuseet.
Den fjärde april år 1922 bestämmer sig ett antal män för att besöka egendomen Hinterkaifeck. De boende på gården har inte synts till på ett tag vilket är ganska så märkligt eftersom den vuxna dottern Viktoria är vanligtvis väldigt aktiv i kyrkan och flickan Cäzilia nästan aldrig missar skolan. Även brevbäraren märker att något inte står rätt till eftersom posten ligger kvar där han lämnar den i flera dagar.
När männen anländer så verkar egendomen övergiven, familjen verkar ha gått upp i rök. Det är inte förrän de stiger in i ladugården som de upptäcker vad som egentligen har skett. Under ett täcke av hö och någon sorts planka, kanske en dörr, finner man Andreas Gruber, hans fru Cäzilia den äldre, deras dotter Viktoria och barnbarnet Cäzilia den yngre. Någon har tagit sig tid att stapla kropparna på hög efter att ha mördat familjen med en korphacka. Men vart är yngsta barnbarnet Joseph? Efter ladan så söks bostadshuset igenom. Det är då man hittar den tvååriga pojken i sin korgvagn, även han är död. Tjänstekvinnan Maria hittas i sitt sovrum, lika livlös som dem andra.
Redan innan morden så börjar konstiga saker att hända på gården. Det går så långt att den förra tjänsteflickan slutar på grund av att hon tror att det spökar i fastigheten. Det finns ingen annan förklaring till fotstegen som hörs från vinden för när Andreas söker igenom huset så hittar han inget som kan ge ifrån sig dom ljuden på just den platsen. En dag hittas en tidning på ägorna och det visar sig att den inte tillhör någon i familjen. Andreas tror dock att brevbäraren kanske har tappat tidningen men så är inte fallet. Inte nog med det men inte långt innan morden begås så berättar Andreas Gruber för sina grannar att han har hittat fotspår i snön som leder fram till gården från skogen men att det inte finns några fotspår som leder därifrån. Även fast mystiska saker händer så anmäls de inte till polisen. Inte ens när en av husnycklarna försvinner gör man något för att bringa klarhet i händelserna.
Det är antagligen på kvällen som familjen luras ut till ladan en och en eftersom de flesta av dem har på sig sina nattkläder. Andreas mottar flera slag mot huvudet och i ansiktet får han flera stora sår. Cäzilia den yngre som bara är klädd i en stickad skjorta blir också attackerad mot huvudet och ett stort gapande sår öppnas upp över kinden och halsen. Hon är den enda som överlever den omedelbara attacken och när hon väl hittas så finner man att hon har slitit av tussar av sitt eget hår. Någon av kvinnorna, antingen Viktoria eller hennes mor Cäzilia den äldre, stryps – det framgår inte vem i utredningen. Cäzilia den äldre får sju slag mot huvudet som är så pass att hennes skalle splittras och även Viktorias kranium krossas tillsammans med den högra halvan av hennes ansikte. Man finner senare även nio stycken stjärnformiga sår på Viktorias huvud. Skriken kan inte höras in till bostadshuset och när dåden är utförda så rör sig mördaren genom stallet, och sätter sikte på bostaden. Där inne dödar han först tjänstekvinnan Maria och sedan lilla Joseph med samma vapen som han använde för att döda resten av familjen.
Utredarna finner några enstaka bloddroppar på köksgolvet men det finns inga fotavtryck. Tjänstekvinnan Maria hittas på golvet i sitt sovrum och hon ligger på sidan med huvudet instucket en bit under sängen, vilandes i en blodpöl. Joseph hittas i sin vagn där han har dödats med ett välriktat slag. Inga värdesaker har dock stulits. Men gärningsmannen stannar kvar efter att dåden utförts. Boskapen matas, mat i köket äts upp och grannar vittnar om att de har sett rök från skorstenen. När gården sedan rivs ett år senare hittar man mordvapnet. Med hjälp av ett mycket speciellt skruvfäste och blodspår kan man fastställa att hackan som har hittats är just det vapen som familjen har mördats med. De mördades kranium sänds iväg för vidare utredning men det ger inga resultat. De förloras sedan och är idag försvunna, antagligen förstörda.
Den som misstänks först för morden är en Lorenz Schlittenbauer. Han står skriven som Josephs biologiska fader men det ryktas om att den verkliga fadern är Andreas. Rykten om det påstådda incestuösa förhållandet mellan Andreas och hans dotter Viktoria har florerat i bygden länge. Lorenz är en av dem som anländer först till gården och när de flesta i familjen hittas i ladan så flyttar han på kropparna med förklaringen att han letar efter sin son. När han sedan tar sig till bostadshuset så har han en nyckel att låsa upp ytterdörren med vilket kan verka misstänksamt eftersom en av husnycklarna hade försvunnit tidigare men Lorenz kan ju ha fått tag i den på andra sätt. Hundratals personer har förhörts men den skyldige hittades aldrig. Även om man har haft sina misstänkta så har aldrig någon gripits.
Gården finns inte kvar idag, det enda som finns i närheten är ett minnesmärke.
Gården.
Mordscenen i ladan.
En rekonstruktion av mordscenen.
Tjänstekvinnan Maria.
Rummet och korgvagnen där Joseph mördades.
Källor: https://www.hinterkaifeck.net/ , Wikipedia
På morgonen den sjunde november år 1980 får Johan frukost på sängen av sin mamma precis som vilken annan dag som helst. Eftersom det inte är någon gymnastik på schemat i skolan så bestämmer mamma Anna-Clara att Johan ska ha skjorta på sig. Kläderna läggs fram på sängen, kläder som passar bra när Johan senare samma dag ska åka hem till sin pappa.
Klockan 07:45 är det dags för mamma Anna-Clara att bege sig iväg till jobbet tillsammans med en arbetskamrat som har sovit över och Johan ligger kvar i sängen för att läsa lite innan han går till skolan. Runt samma tid ska en taxichaufför åka hemåt efter att ha lämnat av ett par passagerare men en vit Amazon blockerar vägen för honom. Den vita bilen står felparkerad med motorn fortfarande igång och det är en bil som taxichauffören känner igen. Han har sett den förut. Samma bil har även setts tidigare av en elektriker – då stod den precis utanför huset där Johan bor.
Några minuter senare ser ett vittne Johan stå i dörröppningen och tycker att han ser förbryllad ut. Det är en annan pojke som springer nedför trappen i porten för att inte missa bussen och han hälsar snabbt på Johan. Det är det enda som han lägger märket till – att Johan ser lite förvirrad ut. Bara tio minuter senare ringer två grannflickor på hos Asplund för att lämna tillbaka deras katt som dom har haft hos sig men ingen öppnar dörren och dom hör inga ljud från lägenheten. Senare den dagen när Anna-Clara kommer hem runt 12.30-tiden så är Johan borta. Det är inte så konstigt tycker hon och tror att han fortfarande är kvar i skolan. Men skjortan ligger kvar på sängen. Sedan ringer telefonen och det är en av Johans kompisar som vill höra om resan till pappan blir av då Johan inte har varit i skolan på hela dagen. Kompisen ska få följa med till Johans pappa och det är något dom har sett fram emot. När klockan närmar sig tre så börjar oron att smyga sig på. Det är då man börjar leta. Föräldrarna och några kompisar söker av området men hittar ingen Johan. Man bestämmer sig för att anmäla honom saknad runt klockan 15.40-tiden. Skallgångskedjorna som anordnas ger inget.
En man som familjen känner misstänkts tidigt att ha något att göra med försvinnandet. Det är ett av Anna-Claras ex. Exet har varit väldigt svartsjuk sedan förhållandet med Anna-Clara tog slut ungefär ett och ett halv år tidigare, och han ska ha hotat henne med att skada Johan. Denna man misstänks inte bara av polisen utan även av nära vänner och Johans pappa. Anna-Clara var dock lite skeptisk i början men exets historia går inte ihop med vittnesmålen. Han har konstant förnekat att han har varit i Bosvedjan trots att flera personer har sett honom i området både dagarna före Johans försvinnande och just den sjunde november. Ett stort misstag görs då det dröjer innan exets bil undersöks av polisen så när den väl söks igenom märker man att den nyligen har blivit mycket väl städad. Ett annat vittne uppger att den sjunde november hade han sett exet där man kastar riskavfall på sjukhuset där dom båda jobbar. Efter att riskavfallet har kastats så transporteras det iväg för förbränning, men vad hade exet där att göra när han var ledig den dagen?
En kväll när Anna-Clara lägger sig i sin säng efter att hon har kommit hem från jobbet märker hon att Johans leksakssoldater står uppradade på hennes nattduksbord med gevären riktade mot henne. Polisen tar det inte på allvar när hon ringer dom och hon bestämmer sig för att byta lås på dörren, och efter det händer det inget mer av den naturen. En sak som håller i sig dock är dom anonyma samtal som Anna-Clara får ta emot. Dom började redan innan Johan försvann.
När det kommer fram att det inte finns tillräckligt med bevis för att väcka åtal enligt åklagaren så bestämmer sig föräldrarna att väcka enskilt åtal mot exet. Det är en liten seger när den anklagade döms för olaga frihetsberövande. Men både advokat Pelle Svensson och pappan Björn tycker att exet kommer för lindrigt undan och bestämmer sig för att försöka få honom dömd för mord. Det slutar med att hovrätten friar honom för mord, människorov och olaga frihetsberövande.
Sedan dröjer det till år 1992 innan något mer händer. Då har Björn flyttat till Köpenhamn med sina döttrar och när han besöker en jazzklubb med sin flickvän träffar dom på en läkare som börjar skryta om sitt yrke. Han säger att han har en patient som har erkänt mordet på Johan Asplund men Björn tror inte alls på det som patienten påstår. Thomas Quick tar inte bara på sig detta försvinnande utan flera andra också. År 2001 fälls han för mordet på Johan men drar tillbaka sina erkännanden sju år senare. Idag går han under namnet Sture Bergwall och enligt hans familj så har han alltid varit väldigt manipulativ och provocerande. Quick har dock en historia av sexuellt utnyttjande av barn och under sitt liv har han tilldelats ett flertal diagnoser som alla har grundat sig i ett sexuellt avvikande beteende.
För några år sedan sade sig någon ha ett morderkännande inspelat på film men när telefonen som filmen ska finnas på undersöks hittas ingenting och personen kommer till slut ut med att han har ljugit om det hela. Idag är fallet preskriberat och Johan saknas fortfarande.
Lizzie Borden: Kallblodig mörderska eller fullständigt oskyldig?
Publicerat för första gången 2019/04/27 kl. 22:45
Andrew Borden är en väldigt sparsam man. Pengar är det inte ont om, han är faktiskt väldigt förmögen – tidningarna pekar senare ivrigt ut hans miljonärstatus efter hans död men kanske är det på grund av hans ekonomiska kamp som ung som gör att han till slut blir så snål. Trots ett överflöd av pengar och fastigheter så saknar Bordens hem elektricitet och inomhus VVS även fast sådan lyx är vanlig bland dom mer förmögna hemmen.
Andrews första fru Sara dör år 1863 och tre år senare gifter han om sig med en Abby Durfree Gray, mest på grund av att hans barn behöver en mor. Borden familjen verkar ha nästan allt men det är inget lyckligt hem – Andrews döttrar misstänker att Abby har gift sig med deras far bara för pengarna. Lizzie och Emma vägrar till och med att äta middag tillsammans med föräldrarna. Medans Andrew styr hemmet har de andra inte mycket att säga till om och kvinnornas värld är ganska så snäv. Döttrarna och frun får veckopeng, och Andrew börjar snart att låsa dörren till sitt rum då han misstänker att hans döttrar stjäl från honom och Abby. Det är inte första gången Lizzie blir anklagad för att stöld – en lokal köpman beskyllde nämligen henne för snatteri någon gång i historien. Minst sagt så verkar lycka och glädje inte särskilt närvarande hos familjen.
Systrarna Borden bor hemma långt upp i åldern trots att dom inte kommer överens med föräldrarna. Lizzie deltar i aktiviteter som kyrkan ordnar, hon undervisar söndagsskola för invandrarbarn och donerar tid för att tjäna som sekreterare och kassör för organisationen ”Christian Endeavor Society” som jobbar för att främja ett uppriktigt kristet liv. Det är inte den enda organisationen som hon är involverad i men det verkar inte som att hon finner dom kyrkliga aktiviteterna uppriktigt tillfredsställande. Lizzie kommer från vad som ses vara en god bakgrund, hon är av adlig börd och tillhör överklassen så därför är hon alldeles för fin för att arbeta som ’vanligt folk’.
Något som upprör systrarna Borden är att deras far ger bort egendom till Abbys familj. Det är något som de själva förtjänar, inte styvmodern. Så de kräver att de ska bli behandlade som jämställda och Andrew bestämmer sig för att sälja huset som han har ärvt av sin far. Han säljer det till sina döttrar för en dollar. Lizzie är förbittrad på sin far för att de inte bor i området där de mer förmögna bor, ”The Hill”. Andrew har bestämt sig för att bo i närheten av sina företag och Lizzie hatar det. Hon klandrar sin far för faktumet att hon inte är gift. Om de hade bott på ”The Hill” så hade hon träffat en lämplig man.
Den fjärde augusti 1892 så går Abby upp på övervåningen för att bädda rent i gästrummet där systrarna Bordens morbror hade sovit under natten. Medans morbrodern är ute på en morgonpromenad för att ta hand om några ärenden så ska rummet bli städat. Någon gång mellan nio och halv tio så möter Abby sin mördare. När en mindre yxa träffar henne precis ovanför örat så vänder hon sig om och faller till golvet med ansiktet nedåt. Sjutton slag till utdelas mot hennes bakhuvud. Medans detta pågår så påstår Lizzie att hon är ute och tvättar fönster. Andrew återvänder hem runt klockan halv elva efter att ha varit inne i stan. Hembiträdet släpper in honom och medans hon försöker öppna dörren då hon har lite problem med nyckeln så säger hon sig ha hört Lizzie fnittra på övervåningen. Lizzie kommer ner för att hälsa på fadern och när han frågar var Abby är så säger hon att styvmodern tog emot ett meddelande från en sjuk vän, och har då gått för att besöka denna vän. Efter det så säger Lizzie sig ha gått ut till ladan för att leta efter fiskeutrustning. Hembiträdet Bridget Sullivan går upp till sitt rum på tredje våningen för att vila efter att ha tvättat fönster och runt klockan 11 hör hon hur Lizzie skriker till på nedervåningen.
”Maggie, kom fort! Far är död. Någon kom in och dödade honom.”
Andrew Borden sov på soffan i vardagsrummet på nedervåningen när någon attackerar honom med något som liknar en yxa. Hans kropp är fortfarande varm när utredarna anländer till scenen. När polisen frågar var styvmodern är så upprepar Lizzie det hon hade berättat för fadern – att Abby har gått för att besöka en sjuk vän och frågar sedan om någon kan gå upp på övervåningen för att se om hon har återvänt. Hembiträdet och en granne vid namn Adelaide Churchill kommer halvvägs upp i trappen innan de upptäcker Abby liggandes på golvet när de lyfter på blicken och tittar rakt in i gästrummet. Hon har blivit tilldelad nitton slag totalt medans Andrew har tilldelats elva i ansiktet och huvudet. Baserat på Abbys svalare kroppstemperatur och faktumet att hennes blod redan har börjat koagulera så verkar det som att hon har blivit mördad först.
Polisen är inte tillfredsställda med intrycket Lizzie ger. Hon svarar väldigt underligt på deras frågor och svaren är motsägande. Hon hävdar till exempel att hon har hört ett stön runt tiden då fadern dog till att senare hävda att hon inte har hört ett endaste ljud. Hon påstår att när fadern anlände hem så hjälpte hon honom ur sina skor innan hon hjälpte honom på med tofflorna men fotografier av mordscenen visar att Andrew fortfarande har sina skor på sig när han dör. Familjens doktor, Dr. Seabury Bowen, intygar att morfinet som han har ordinerat åt Lizzie kan ha något att göra med hennes förvirrande påståenden. Några polismän tycker att Lizzie är alldeles för lugn under förhören, alldeles för lugn för någon som har gått igenom det hon har gått igenom.
En vän till systrarna Borden, Alice Russell, stannar med dem dagarna efter morden. Under hennes vistelse så ser hon när Lizzie bränner upp en blå klänning med förklaringen att det finns färgfläckar på den och enligt hembiträdet så bär Lizzie just en blå klänning på morgonen då morden begås.
Rättegången mot Lizzie startar den femte juni år 1893. När åklagaren Thomas Moody kastar fram en blå klänning som tillhör Lizzie på bordet så trillar Andrew och Abbys kranium ut, och när Lizzie ser deras skallar så svimmar hon. Hon är avsvimmad i flera minuter enligt tidningarna. Hembiträdet, Bridget Sullivan, vittnar om att dagarna innan morden så hade Mr. och Mrs. Borden haft magont. Abby hade gått till familjens doktor och till honom sa hon att dom hade blivit förgiftade. Men hon sa inte av vem. Ett butiksbiträde på apoteket berättar för polisen att Lizzie Borden besökte apoteket dagen innan morden och försökte köpa ett väldigt dödligt gift – blåsyra. Men domarna bestämmer sig för att utesluta detta vittnesmål. Natten innan morddagen så berättar Lizzie för sin vän Alice Russell att hon ska snart åka på semester och att hon har en väldigt dålig känsla av att något ska hända. Hon är rädd att någon ska bränna ner deras hur eller att någon ska skada hennes far.
När polisen kollar igenom ladan som Lizzie påstår sig ha varit i när Andrew mördades så hittar de inga fotspår på det dammiga golvet. En rörmokare och gas montör säger sig ha varit i ladan några dagar tidigare vilket kastar tvivel över polisens påstående att Lizzie inte kan ha varit där. Det dammiga golvet håller inte som bevis.
Det tar juryn en och en halv timme att nå en slutgiltig dom. När Lizzie hör dem förkunna att hon inte är skyldig så skriker hon till samtidigt som hon sjunker ner i sin stol och vilar armarna på räcket framför henne. Sedan så begraver hon ansiktet i sina händer och skriker till av lycka återigen.
När rättegången är över så köper systrarna Borden ett hus i området ”The Hill” där Lizzie alltid har velat bo. Dom döper huset till ”Maplecroft” men trots att hon blir funnen oskyldig så utesluts Lizzie ur samhället. År 1905 flyttar Emma ut ur huset efter ett gräl och de ses aldrig mer igen. År 1927 insjuknar Lizzie efter att ha fått gallblåsan bortopererad och hon går bort den förste juni. Emma dör bara nio dagar senare.
Källor: Famous Trials, Female Killers (youtube)
Huset där Borden familjen bodde och där morden skedde.
Lizzie Borden, 1890.
Lizzie Borden, 1890.
Abby Bordens kropp.
Andrew Bordens kropp.
Lizzie Borden under rättegången - av Benjamin West Clinedinst.
Det är en hemsk upptäckt som arbetarna gör när de gräver under huset. Egendomen ska renoveras och medans en källare skapas så grävs skelettdelar upp vilket är ganska så chockerande. Upptäckten är en ren slump då männen har hittat en dold fallucka och på så vis klättrat ner till det öppna utrymmet under byggnaden.
När en läkare blir tillkallad så upptäcker man ännu fler benrester men inga kläder eller annat som kan identifiera kropparna hittas. Skeletten analyseras och man finner att det är endast män, män som alla dog när deras huvuden krossades. Två av dem har även fått sina ben brutna. Den yngsta har varit mellan 15 och 18 år gammal, men trots att flera mord uppdagas så kan inte mördaren gripas. Varför? För att mördaren är redan borta sedan länge.
Eugene Butler föds någon gång runt 1849 och härstammar från England. Som vuxen flyttar han till North Dakota där han köper en farm och lever ensam utan att gifta sig. Inga barn finns i bilden. Han beblandar sig inte med grannarna och föredrar sitt eget sällskap. Det är endast när det är affärsrelaterat som han lämnar gården. Pengar är aldrig ett problem, hans egendom är ganska så värdefull. Men under åren som passerar så blir det allt tydligare att något förändras – Eugene har alltid ansetts vara underlig men nu blir hans tillstånd mycket värre. Hans psykiska ohälsa blir allt mer kritisk. Han hävdar att alla änkor och äldre jungfrur i hela landet vill gifta sig med honom, och han lider av hallucinationer som får honom att tro att osynliga människor jagar honom. På nätterna brukar han rida sina hästar och skrika så högt som han bara kan. Tillslut blir han inlagd på mentalsjukhuset i Jamestown. Under hans sju år långa vistelse på vårdanstalten så är det ingen som märker att han ska vara mordisk. Ibland frågar han sköterskorna och doktorerna om de kan höra personerna som talar om honom – han är även rädd för kameror då han tror att han dör om någon lyckas fånga honom på bild. Enligt honom så är kameran skapad för att ta livet av honom.
Mördaren gillar att delta i danserna som sjukhuset anordnar och han är ganska så förtjust i en av dem kvinnliga sköterskorna. Han hävdar även att fienderna som han hade när han levde på farmen har följt med honom till vårdanstalten. Butler blir diagnostiserad med en kronisk form av vansinne och paranoia. Han dör under sin vistelse på sjukhuset och skeletten upptäcks inte förrän två år senare, vilket är anledningen till varför mördaren aldrig kan häktas.
Det föreslås att kropparna kan tillhöra luffare som anställts som drängar och det är därför deras försvinnanden inte har noterats. En teori är att Butler dödade männen då han trodde att de skulle stjäla de pengar han hade liggandes i huset. En man vid namn Leo Urbanski träder fram genom sin advokat och hävdar att ett av offren kan vara hans bror. Brodern John försvann i närheten av Niagara år 1902 och innan försvinnandet sände han ett brev till Leo där han förklarade att han jobbade för en ungkarl inne i staden. Genom att granska brevets frimärke kan man spåra det till Larimore, en stad som Butler hade kopplingar till. Offren har fortfarande inte blivit identifierade och de kommer att fortsätta vara oidentifierade tills dess att någon träder fram med skelettdelar då dessa stals som souvenirer av stadsborna.
LONG PRAIRIE MAN FRUKTAR ATT HANS BROR DÖDADES I NORTH DAKOTA
SEX SKELETT I HANS KÄLLARE
Man dog på mentalsjukhus och nämnde aldrig hur dom kom dit.
TROR BUTLER MÖRDADE FAMILJ
Undersökning av skeletten tyder på att fem brott begicks samtidigt.
KROPPARNA HADE BLIVIT AVKLÄDDA.
Ingen i grannskapet kan kasta ljus på den hemska tragedin.
HEMSK UPPTÄCKT AV ARBETARE I GAMMAL KÄLLARE
Kropparna tillhör män som jobbade för Butler på hans farm.
ANKLAGAD MAN DÖD I JAMESTOWN 1913.
Offren fällda till källare genom skicklig gjord fallucka.
NIAGARA EREMIT MÖRDADE SEX
Familj på fem och ett ensamt offer funna under bostad tillhörande Eugene Butler som dog på mentalsjukhus 1911.
OBS! Fel år angivet, han dog 1913.
”Någon var ute efter honom,” trodde Butler på mentalsjukhuset, säger föreståndare – begravd i New York.
SEX SKELETT UPPGRÄVDA
Funna under hus tillhörande död galning.
Jonathan J. Moore har lyckats fånga den blodiga historia som utgör avrättningar på ett sätt som är målande, underhållande och lärande. Författaren har på ett kreativt sätt fått dåtiden och gärningarna att leva upp med hur detaljerad boken är skriven.
Avrättningarnas blodiga historia är en av fyra där Jonathan J. Moore fängslande går igenom några av tidens mest fascinerande och fasansfulla episoder i form av inte bara avrättningar utan även sjukdomar, lönnmord och sekter. Dock är denna bok den enda som jag har haft nöjet att läsa då dom andra tre inte är utgivna här i Sverige men om dom släpps så kommer jag definitivt inhandla ett par exemplar.
För dom som är intresserade av just historia är Avrättningarnas blodiga historia en perfekt bok att grotta ner sig i men även dom som är intresserade av true crime och kriminologi kan finna den spännande.
Boken är skriven av en person som man märker har lagt ner mycket tid på att forska och att lära sig om ämnet som den fokuserar på. Man kan väl inte förvänta sig annat av någon som har jobbat som historielärare i över tjugo år och som har en kandidatexamen där huvudämnena är historia och engelska.
För den som är lite mer känslig så är det nog bäst att vara beredd på att det finns grafiska illustrationer och bilder genom hela verket. Detaljerna som gör boken så levande kan också vara en anledning till varför vissa inte ska eller kan läsa den, men blodet som genomsyrar publikationen är dock riktad till dom som har mage att tåla just den ofina sidan av människan.
Ibland avslutas en paragraf med en något humoristisk kommentar från författaren som vissa kanske finner opassande men personligen skrockade jag nöjt till ett par gånger.
Just avrättningar är inget som jag har lagt ner särskilt mycket tid på att studera och har alltså inte läst särskilt många böcker som är inriktade på det området – jag kan inte komma på en enda – så denna bok var för mig en frisk fläkt.
Det är inte bara metoderna som tas upp utan även misslyckade avrättningar och korta biografier om bödlarna. Avrättningarnas blodiga historia är mycket bra som den är men nu efter att jag har slukat den så önskar jag dock att det hade funnits lite mer fakta kring lite fler specifika fall och även ett par sidor extra om dom sista ord som yttrades innan döden kom och tog dom olyckliga varelserna.
Jag skulle gärna, och kommer nog att, läsa den igen någon gång i framtiden. Den är ändå skriven på ett sätt som gör att man bara vill ha mer och mer, man blir inte uttråkad och upplägget är nästintill perfekt. Avrättningarnas blodiga historia är en bok som jag definitivt rekommenderar till dom som både vill lära sig mer om ämnet men även till dom som är allmänt historieintresserade.
Denna recension är gjord helt på egen hand och det ligger inget samarbete bakom.
OBS: När detta inlägg skrevs och publicerades år 2019 så var denna pojke fortfarande oidentifierad.
Detta inlägg innehåller bilder som kan uppfattas som känsliga.
En låda av kartong skymtade bland träden. Det är inte ovanligt att folk kastar skräp omkring sig men något med just denna låda stämde inte. Det var inte förrän Frederick Benosis gick fram till den och tog en titt som han insåg att detta var något som definitivt inte tillhörde det normala.
Han bestämde sig för inte att kontakta polisen direkt för han ville helt enkelt inte förklara vad han gjorde i dom krokarna. Sanningen var den att Frederick var där för att spionera på dom problematiska och tvivelaktiga flickor som gick i skolan i närheten. Det var inte första gången han var där, det var ett ställe han ofta besökte och han ville helt enkelt inte att polisen skulle få reda på det. Men Frederick var inte den första personen som upptäckte kartongen. En jägare hade besökt området några dagar innan för att lägga ut sina fällor och hade då hittat lådan, men han hade inte heller anmält det han hittade då han var rädd att hans fällor skulle konfiskeras. När fyndet väl anmäldes så var det inledningen till en gåta som inte har lösts än idag. Genom åren har ett antal teorier presenterats men dom har inte lett någonstans. Pojken är fortfarande utan namn.
I kartongen låg en död pojke. Han kunde inte vara äldre än sex år och han var liten för sin ålder. Han var naken och insvept i en flanellfilt. Eftersom pojken var så pass ung så trodde polisen att det inte skulle dröja särskilt länge att identifiera honom men dom hade fel. Ingen hade rapporterat ett försvunnet barn som passade in på pojkens beskrivning, inte ens när foton av det döda barnet delades ut i området. På dessa foton hade man klätt upp pojken och satt honom upp så att det skulle se ut som att han levde. Pojkens hår hade nyligen blivit klippt, kanske precis innan han dog eller efteråt. Tussar av håret fanns på kroppen och han var väldigt undernärd. På kroppen fanns även två ärr från operationer och ett antal blåmärken. Det var uppenbart att pojken hade blivit misshandlad. Kanske var det anledningen till varför ingen gjorde anspråk på honom för att dom var rädda att bli arresterade. I närheten där han hade blivit lämnad i lådan hittade polisen en blå keps, en barnscarf och en näsduk men dessa fynd gav ingen klarhet i fallet.
Eftersom fingeravtryck och foton inte ledde någonvart så bestämde man sig för att fokusera på lådan som pojken hittades i. Innan lådan blev en provisorisk kista så hade den innehållit en barnkorg och man kunde spåra den till en affär i Pennsylvania. Totalt tolv identiska lådor hade fraktats till just denna affär och det fanns tyvärr inga uppgifter om vem som hade köpt dom. Kepsen som man hade hittat spårades genom en fastsydd etikett och ägaren av ’Bald Eagle Hat and Cap Company’ mindes just denna keps väldigt väl. Varje keps såldes med en läderrem och personen som hade köpt kepsen hade återvänt senare för att få en annan rem påsydd. Denna person var en man i tjugoårsåldern med blont hår och när ägaren blev visad en bild av pojken så sa hon att det fanns en viss likhet till mannen som hade köpt kepsen. Men återigen, inga uppgifter om köpet hade sparats och mannen hittades aldrig.
Filten som pojken hade varit insvept i skickades in för analys och det enda man kunde säga med säkerhet var att den var massproducerad i antingen Quebec eller North Carolina. Det var inte mycket att gå på. Pojken blev sedan begravd på ett potterfält men blev år 1998 ombegravd på kyrkogården Ivy Hill i Cedarbrook, Philadelphia, efter att DNA hade extraherats från en tand.
År 1960 så tog en anställd vid namn Remington Bristow på det medicinska kontoret kontakt med en synsk person i New Jersey. Denna synska person sa åt honom att leta efter ett fosterhem och senare ledde han Bristow till platsen för just detta fosterhem. Bristow deltog sedan i en fastighetsförsäljning för detta hus och upptäckte en vagga som kunde passa ihop med lådan. Han upptäckte även flera filtar som liknade den som pojken hade varit insvept i. En teori växte fram. Kanske hade pojken tillhört mannen som ägde huset, och att han tillsammans med sin styvdotter hade gjort sig av med pojken för att styvdottern inte skulle avslöjas att vara en ogift mamma. Inga andra kopplingar till fosterhemmet fanns dock och denna teori uteslöts snart. År 1998 så tog man upp denna teori igen och både mannen och hans styvdotter – som nu var hans fru – blev förhörda. Men dom förnekade att dom var involverade och DNA bevisade att styvdottern inte var pojkens biologiska mamma.
En annan teori presenterades år 2002 när en kvinna hävdade att hennes mamma hade köpt pojken av hans föräldrar år 1954. Kvinnan hävdade att hennes mamma hade misshandlat pojken både fysiskt och sexuellt i över två år men en kväll när barnet spydde upp sin middag så misshandlades han så svårt att när han sedan badades dog. Detaljerna stämde överens med den ursprungliga utredningen – middagen som pojken hade ätit innan han dog enligt kvinnan var den middag man hade hittat spår av i hans mage. Dessutom hade hans händer och fötter varit vattenrynkiga . Mamman hade sedan klippt av pojkens hår för att försöka dölja hans identitet och sedan hade hon tvingat sin dotter att hjälpa till med att dumpa kroppen. Efter att dom hade hittat en plats där dom kunde lämna barnet blev dom avbrutna av en passerande bilist. Han frågade om dom behövde hjälp med något innan han fortsatte därifrån när det blev klart för honom att han inte var önskad på platsen. Denna del av berättelsen stämde överens med ett anonymt vittnesmål som hade kommit in år 1957 när en man berättade att lådan hade redan funnits på plats innan pojken hade placerats i den. Enligt kvinnan som trädde fram med denna berättelse var pojkens namn Jonathan och han hade varit handikappad, och stum. Först så verkade alla bitar falla på plats och man trodde att man kanske äntligen hade lösningen på gåtan. Men inget av det hon berättade kunde verifieras. Grannar till kvinnan avfärdade henne totalt och kallade berättelsen för ’löjlig’ och kvinnans historik av psykisk sjukdom kastade skuggor över hennes vittnesmål.
Den forensiska konstnären Frank Bender föreslog att pojken kanske hade uppfostrats som flicka. Denna teori var baserad på hur pojkens hår hade klippts och att hans ögonbryn tydligen hade blivit formgivna. År 2016 så trodde två författare från Los Angeles och New Jersey att dom hade löst fallet. Dom jämförde pojkens DNA med en man i Tennessee men det avslöjades senare att det inte var någon match.
Pojkens identitet är fortfarande ett mysterium men förra året, 2018, så sa Barbara Rae-Venter att hon skulle använda en teknik som hon hade använt innan för att hitta Golden State Killer. Hon ska använda samma teknik där hon laddar upp pojkens DNA profil till den personliga genomiksidan GEDmatch för att se om det finns några släktingar där ute. Det var så Golden State Killer hittades och kanske kan den tekniken även bringa klarhet i detta fall.
Vy över pojken och lådan.
Lådan.
Pojken uppklädd.
Kapten David H. Roberts visar upp lådan som pojken hittades i.
Kepsen som hittades i närheten av pojken.
Botten av kartongen med fraktetikett.
En närmare titt på fraktetiketten.
Mordutredaren Edmund Repsch visar upp flanellfilten som pojkens kropp var insvept i.
Det är en någorlunda klar söndagskväll och en ung tjej stiger på bussen för att ta sig hemåt. Dagen därpå ska hon återuppta sitt vikariat på Garnisonssjukhuset och hon är irriterad på att behöva spendera den enda dag i veckan som hon är helt fri från åtaganden på att åka den långa vägen till föräldrahemmet.
Men fadern hade varit arg när han ringde upp henne tidigare och han hade krävt att hon skulle komma hem. Hade de missförstått varandra när hon ringde föregående dag och berättade att hennes vikariat hade förlängts? Fadern tyckte ju att hon hade ljugit för honom. Kanske hade hon det men i så fall var det endast en liten vit lögn för hon kanske ville hinna köpa julklappar. Föräldrarna hade godkänt vikariatet men tydligen bara för att de trodde att det började på en gång och inte på måndagen. För över helgen skulle hon komma hem precis som vanligt när hon var ledig. Efter samtalet blev hon tyst och ledsen. Hon vägrade att äta och dricka. Hon ville inte ens resa sig ut sängen. Men nu var hon på väg. När bussen stannar på landsvägen utanför gården sitter grannen Harley Rillegard Rundén hemma på andra sidan vägen och iakttar hur en person kliver av och går in till Widegren. Det kan vara Viola men han är inte helt säker då det är mörkt. På bussen sitter en av Violas lärare kvar och kan sedan vittna om att det verkligen var Viola som steg av.
När Viola väl har stigit in i huset dröjer det inte länge förrän det uppstår en ordväxling mellan henne och fadern. Hon är irriterad och han är arg. ”Vad menas med detta? Jag vill först och främst veta vad ni vill för något,” säger Viola utan att hälsa på föräldrarna. Styvmodern sitter på kökssoffan och fadern ligger på ottomanen i sovalkoven. Karl Widegren vill att hon ska stanna hemma över vintern för att avsluta sina studier men Viola vill fortsätta att jobba, hon vill bo inne i Sollefteå för att hon trivs där. Bråket urartar när hon uppfattas som stöddig och minst en örfil delas ut. Kanske är det inte första gången fadern tar till aga för att disciplinera sin dotter men i så fall är det ingen runtomkring som har märkt något. Viola lägger sig ned på en ottoman för att stilla blodflödet ur näsan. Vad tänker hon på just då? Snurrar tankarna omkring eller är det helt tomt? Det kommer aldrig att avslöjas. Plötsligt reser hon på sig. ”Ja, jag ska stanna,” säger hon och tvärtemot orden så går hon därifrån. Hon går ut genom ytterdörren utan sin hatt eller väska och försvinner. För alltid.
Det går rykten om att Karl Widegren är en man med humör. Det viskas om att han tillsammans med en annan man en gång i tiden släppte lös några hundar som bet ihjäl en katt. Det är sant. Viss information säger att han inte var aktivt delaktig i själva händelsen men han dömdes för att inte ha stoppat djurplågeriet. I häradsprotokollet står det att han gick upp på ett tak för att mota ner en katt till hundarna och därefter blev Karl stämplad som ’kattgreven’ – dels för just den händelsen med katten och dels för att hans släkt troligen härstammar från en adlig släkt i Livland. Han har en gång tidigare blivit dömd, den gången för gäldenärsbrott då han tillsammans med Violas biologiska moder drev en speceriaffär. Den affären gick sedan i konkurs. Men Karl är en god granne, han gör det han ska och det är som sagt ingen som kan vittna om att han någonsin brukat våld mot sina döttrar. Både han och styvmodern förnekar i förhör att aga förekommer i hemmet. Fadern är sträng men from som ett lamm, säger Viola själv. Viola får hjälpa till mycket på gården och hon får själv fodra hästen samt hönsen. Modern är död sedan flera år tillbaka. Hon hade länge varit dålig och sjuk i både diabetes och TBC. Efter hennes död fick Viola bo hos två mostrar – en i Sollefteå och en i Uppsala. Fadern reste runt och fick tillfälliga arbeten både i Sverige och Norge.
Karl ses inte med blida ögon i socken. Alla rykten gör honom en måltavla för skvaller och kanske sågs hans bakgrund som ett bevis på att han inte hörde hemma bland vanligt folk. Kanske ser Karl sig själv som lite förmer eller så kanske han är en helt vanligt hårt arbetande familjefar. Pengar har hans familj haft, hans egen far fick ärva en skapligt stor förmögenhet men de pengarna var redan slut innan Karl ens var född. Viola fick också ärva pengar men eftersom hon inte var myndig så fick hon inte ta del av dom. Hennes fader lånade dock utav arvet – dels för inteckningar av gården och samt för renoveringar.
Karl köper en Hermodskurs åt henne – även detta med pengar från Violas arv – och hoppas på att hon ska bli postkassörska. Han vill att hon ska bli postkassörska. Hösten år 1947 blir Viola dock inspirerad att jobba med sjukvård när hon själv blir inlagd för brusten blindtarm. I hela två månader måste hon stanna på lasarettet och den följande våren återvänder hon igen på grund av komplikationer. När hon vistas på lasarettet är det särskilt en doktor som fångar hennes intresse. Kanske blir hon förälskad eller så kanske hon endast dyrkar honom som idol. Vad hon än har för känslor för honom så är han i alla fall en inspiration. Till sin bästa väninna berättar Viola sedan att när hon låg inlagd för sista gången så höll hon andan när hon skulle sövas och sedan på grund av det fick i sig för mycket eter så att hon hade svårt att kvickna till. Allt för att göra doktor Appelgren nervös.
Viola söker till Garnisonssjukhuset och blir anställd som vikarierande sjukvårdsbiträde år 1948. Hon har föräldrarnas godkännande på villkoret att hon fortsätter sina studier och kommer hem när hon är ledig. Så hon bosätter sig på elevhemmet som tillhör sjukhuset och trivs väldigt bra där. Hon brevväxlar med människor världen över efter att ha anmält sig till en brevklubb för att öva upp sin engelska och tillvaron verkar att vara helt okej. Dock blir hennes studier lidande, hon läser alldeles för lite och det vet hon om. Det är något som hennes föräldrar inte skulle godkänna.
Män eller romantiska intressen är inget Viola verkar prioritera, hon verkar inte alls särskilt intresserad. Hon verkar rent av lite skygg. Några gånger i veckan besöker hon en väninna som jobbar på ett konditori men hon vill aldrig följa med ut på bio eller dans. Aldrig berättar hon fräcka historier eller vitsar. Väninnan Inga-Maj berättar att det en gång bodde en manlig journalist på andra sidan korridoren i huset där dom bodde. Ibland hälsade han på tjejerna, han var trevlig och Inga-Maj besökte honom en gång. Då blev Viola upprörd. En annan gång undrade journalisten hur Viola mådde och hon snäste av honom. Det hade han minsann inte med att göra. Mannen försökte bjuda ut Viola till dans men ännu en gång fick han kängan. Hon dansar minsann inte med honom. På sjukhuset där hon jobbar finns en patient som är förtjust i henne och när hon ska titta till honom brukar hennes arbetskamrater retas. ”Ska du till din kille nu?” undrar dom roat. En ung man skjutsar Viola från Sollefteå hösten innan hon försvinner och berättar senare att hon inte sa någonting alls under hela bilturen. Hon var extremt blyg. Han trodde även att hon var yngre än vad hon egentligen var, högst 13 eller 14.
Kanske har det att göra med en händelse som utspelar sig på hösten året 1946 då Viola är på väg hem på cykeln. Någon visslar till men eftersom det börjar bli ganska mörkt så kan hon endast urskilja en gestalt bland träden. Sedan går det snabbt. När Viola har saknat ner farten så springer en man fram till henne och tar tag i hennes arm. Sedan försöker han att kyssa henne och smeker henne hårdhänt. Viola stelnar till. Men när hon kommer till sans och förstår innebörden av vad som pågår så händer något inom henne, hon blir alldeles vild. Faktumet att han är någon som hon känner väl gör det hela bara värre.
Dagen efter Viola försvann berättar hennes lillasyster för sin lärare om vad som utspelade sig i hemmet. Föräldrarna tiger dock om det och utför sina egna efterspaningar. Efter att Viola har lämnat huset och inte har kommit tillbaka ger sig styvmodern ut för att kolla om hon befinner sig på klosetten. Kanske hade hon sökt sig dit för att lugna ner sig? När hon inte hittas där söker fadern och styvmodern av gården samt omgivningarna. Kanske stod hon någonstans och tjurade? Sedan tar fadern cykeln och åker till Västerbränna poststation för att se om Viola har tagit sig dit för att invänta postbussen. Han vänder för att söka av ytterligare ett område. När hon fortfarande inte hittas så antar han att hon tagit sig tillbaka till Sollefteå på fots. Under natten står ytterdörren olåst i fall hon kommer tillbaka. Styvmodern stiger upp ur sängen flera gånger för att kolla om hon har återvänt. Dagen därpå ringer hon sjukhuset för att söka efter Viola där och hon hör även med Violas bekanta om dom vet något. Fadern stannar hemma från arbetet både måndag och tisdag för att söka vidare. Dom håller försvinnandet hemligt till att börja med för att dom tycker att det är ganska så generande. Inte vill dom utsätta Viola för vännernas mer närgångna frågor. Älven, skogen, i lador och hus söker fadern efter henne men hittar ingenting. Till slut börjar släktingar i Sollefteå att trycka på då de tycker det är dags att efterlysa henne och att familjen ska anmäla Viola saknad.
När landsfiskalen kontaktas så tycker denna att de ska vänta lite till. Det är nog ingen fara. Karl är upprörd och orolig – han kräver efterlysning. Det hålls förhör och det grävs lite i gödselstacken på gården. Förråd och lador söks igenom. Nyligen hade fadern lagt nytt golv i ladugården vilket ansågs misstänksamt. Han gick med på att det bröts upp om han fick ersättning för det. Det fick han inte men så småningom bröts det upp i alla fall utan att man hittade något. Systern berättar i förhör att ”Vivi bara gick” och att hon hade blött näsblod – något föräldrarna försökte att dölja. De var inte så pigga på att erkänna att det förekommit handgripligheter.
En fru Gidlund som hyr bostad av Karl Widegren var vaken med sitt syarbete till framåt midnatt söndagen då Viola försvann och hörde inget misstänksamt den kvällen. Hon varken såg eller hörde Viola. Inte hade någon heller gått förbi hennes bostad som låg granne med Widegrens gård. En månad tidigare hade Viola besökt henne för att beställa två sjuksköterskeklänningar och fyra vita förkläden. Viola kom själv med tyget på morgonen och senare på kvällen fick hon prova plaggen. Hon hade varit glad och inget hade verkat fel. Tidigare det året, i juni, hade fru Gidlund suttit hemma hos Widegren och sytt kläder – hon hade inte märkt några missförhållanden i familjen.
Det kommer sedan in ett vittnesmål från en Harry Nylund där han berättar att på tisdagen var han och en annan ung man på väg från Holmsta skolan, och gick då förbi Widegrens gård. Det var runt 21:30-tiden och dom fick syn på en man som gick över en bro vid bäcken som flyter förbi gården. Mannen lyste med en ficklampa och fortsatte in på gårdsplanen. Nylund tror dock att det var Karl Widegren som var ute och betraktade inte personen något närmare. Vid den tidpunkten var ju inte Violas försvinnande allmänt känt.
Det finns inte ett spår av Viola. Vart tog hon vägen? Hon var en skötsam och stillsam flicka, hon var mycket mörkrädd och kvar på elevhemmet låg julklapparna som hon hade förberett åt familjen. Docksängen som hon gjort åt systern står kvar. Inga pengar hade hon på sig när hon försvann då handväskan låg kvar i hemmet. Hennes arbetskamrater berättar att Viola hade sagt att om hon får stryk när hon kommer hem så kommer hon inte tillbaka till klockan 11. Det gör hon inte heller.
Man börjar spekulera i om hon har gått ner sig i älven. Den är täckt av is men inte långt från gården finns en naturlig vak. Man lägger fram en teori om att hon kanske tog sitt egna liv om hon var så pass upprörd eller kanske halkade hon och föll i. En annan teori är att hon har rymt och befinner sig i Kanada. Speciellt på femtiotalet verkar det locka extra mycket med just denna förklaring. En reporter vid namn Rune Moberg beskriver i tidningen SE där han även är chefredaktör att han begav sig till Kanada för att följa upp ryktena om att Viola befann sig där. När Moberg en dag återvände till hotellet i Vancouver fanns där ett meddelande. En Mrs. Mounier hade ringt honom så han ringde upp henne. Denna Mrs. Mounier hade legat inlagd på S:t Josephs sjukhus i Bellingham år 1953 och där fanns tydligen ett sköterskebiträde som talade engelska med en underlig accent. Denna kvinna tjänstgjorde som nattsköterska och stannade ofta hos Mrs. Mounier då det var ett enskilt rum. Dom talade i timmar med varandra. Hon sa att hon var från Sverige och hette Rose men en kväll då dom lärt känna och lita på varandra lite mer så berättade hon att hon inte alls hette Rose utan Viola. Sköterskan berättade även sitt efternamn och det efternamnet kände Mrs. Mounier sedan igen i tidningarna. Rose eller Viola som hon sa att hon egentligen hette ska även ha sagt att så fort hon var ledig for hon upp till Vancouver. Även en svensk sjöman sa att han träffat på Viola i Kanada.
Rune Moberg kollade igenom vilka som var och hade varit anställda vid S:t Josephs sjukhus men det fanns ingen med namnet Widegren. Inte heller någon Rose. Då tog han kontakt med en äldre sköterska som sett många komma och gå, och visade henne en bild på Viola. Jo, visst kände hon igen henne lite grann i alla fall. Nästa moment var att kolla Mrs. Mouniers journal för den tidpunkt då hon låg inne. Ja, det hade funnits en sköterska och hon var inte amerikanska. Kunde Viola ha tagit sig ut ur Sverige och in i både USA och Kanada utan pass eller med falska papper? Skulle sjukhuset anställa någon utan pass eller som hade falska papper? Hur skulle det kunna gå till? Denna äldre sköterska sa att just hösten 1953 så hade dom en svår polioepidemi och hade ont om personal så dom tog emot all den hjälp som erbjöds.
Vad fanns det då för andra teorier? Viola hade en släkting i USA, hennes morfars syster Agnes Adler. Kanske har denna släkting hjälp Viola att rymma? Dom hade träffats en gång tidigare när Agnes Adler besökte Sverige under tiden Viola låg inlagd på sjukhus. Hon tittade förbi på ett besök och återvände sedan till USA.
Det kommer även fram att vid fyratiden på morgonen då Viola försvann hörde arbetskamraterna på sjukhuset ett förtvivlat kvinnoskrik på hjälp följt av smällen av en bildörr och en motor som startas.
I mitten av december beslutar statspolisen att ge sig ner i älven och med hjälp av militären sågar man upp ytterligare en vak i isen. Det blir inte en lätt dykning, botten är gropig och full av rötter. Dessutom har labyrinter bildads av issörjan. På hösten året därpå – 1949 – sker dykningar igen. Inget hittas. Men år 1950 är två stationskarlar ute och fiskar då dom får upp ett minskt sagt mystiskt föremål. En tuss med hår. Tyvärr slänger dom tillbaka den i vattnet innan dom kom att tänka på Viola. Fyndet anmäldes sedan till polisen och dykningar pågick i en hel vecka utan resultat. Det gicks skallgång på onsdagen efter att Viola försvann och i början av januari söktes området av med hjälp av militärhundar.
En person vid namn Peter Hurkos ansåg sig ha mediala förmågor och befann sig i Sverige – han härstammade från Holland. Först sade han att han ville träffa familjen innan han uttalade sig om Viola och åkte därefter till ett hotell i Sollefteå där han drack sig berusad. När han var på väg till Widegren så beslöt han sig att stanna vid en Konsumbutik och gå den sista kilometern till gården. I huset pekade han tydligen ut var Viola hade sovit, åt vilket håll hon låg med huvudet och att hon hade ett ärr på magen. Men dom uppgifterna hade han fått ur en pamflettbok. Då Hurkos ville spendera tid med Widegrens utan pressen så protesterade Karl mot det. Sedan slog dom sig ner i kammaren och mannen som sade sig vara medial bad om att få en kniv att hålla i som en slags antenn. Enligt honom besökte Viola en präst nyligen och han nämnde namnet på doktorn som hade opererat Viola för brusten blindtarm året innan. Hurkos sade sig få upp ett spår av att Viola inte befann sig i Helgum där dom bodde. På vägen tillbaka till hotellet var Hurkos utmattad och hade svårt att andas så bilen han åkte i stannade till. Då kollapsade han och kissade på sig. När han väl kom till hotellet så kollapsade han igen. Han påstod att han hade känt stryptag runt halsen och visste var Viola låg begravd. Sedan sa han att hon visst befann sig i Helgum där hon enligt honom hade blivit mördad. Men några dagar senare sa han att hon inte finns i älven eller skogen och OM hon hade blivit mördad så var det INTE i Helgum. Hon kunde ju fortfarande vara vid liv.. Som om inte det vore nog så sade sig kommunalrådet George Sandberg att han hade en tupp som kunde hjälpa till att lösa mysteriet. Ja, varför inte? Så på en spark åkte han runt på isen med tuppen som skulle gala när dom passerade kroppen. Det fungerade inte. Lillasystern berättar i ett förhör då hon får frågan om hon har dockor att leka med att hon bara har sin valp och att dom från början hade åtta hundvalpar. Har ni gett bort dom andra är nästa fråga och Eva Marie säger då att pappa har slagit ihjäl dom.
I februari år 1949 hölls ett förhör men det framgår inte med vem. Förhöret handlar om den mystiska man som har setts smyga runt vid Widegrens. Personen i förhör säger att den mystiska mannen inte har något med Violas försvinnande att göra och att man inte skulle sysselsätta sig med den mannen. Karl Widegren går sedan ut i pressen och avsäger sig bestämmanderätten över Viola om det nu var det som hade drivit iväg henne. Hon får bo vart hon vill, arbeta med vad hon vill. Bara hon hörde av sig. En belöning utfästs också till den som kommer med tips som kan leda till att hon återfinns.
Innan fadern går bort år 1981 talar han med en präst på sin dödsbädd. Denna präst är idag också död men en pensionerad kollega till honom kontaktade länspolismästaren Sten-Olof Hellberg. Den pensionerade prästen ville tala med någon som var insatt i fallet om Viola Widegren. Så blir det och en man åker upp till Sollefteå för att tala med honom. På grund av tystnadsplikten fick han inte berätta vad som hade sagts på dödsbädden men han tyckte att det var dags att lägga ner fallet.
Ingen vet idag vad som hände den dagen då Viola återvände hem. Egentligen vet vi inte vad som hände efter det att hon steg av bussen. När hon steg in i huset är det bara familjens vittnesmål som kan berätta vad som hände och ingen vet om dom talar sanning eller inte. Det finns många spekulationer och teorier men ingen lösning. Familjen gjorde i alla fall allt det dom kunde – dom stod inte i vägen för polisens arbete, dom förhördes, dom gick ut i pressen, dom letade efter Viola och även fast dom dröjde med att anmäla henne saknad och även fast dom i första början höll näsblodet hemligt så verkar dom ha varit väldigt angelägna att hitta sin dotter. Familjen fick utstå så mycket. Inte nog med att deras älskade Viola försvann, dom var tvungna att ta emot hot och utstå elakt skvaller. Det viskades extra mycket om Karl för det fanns – och still finns – personer som trodde att han dödade sin egna dotter. Ingen vet dock vad som hände den kvällen.
Vad vi dock vet är att Viola inte har hittats ännu. Denna 17-åriga tjej försvann spårlöst. Denna tjej med grop i hakan, fylliga läppar och blåa ögon återvände aldrig till sitt arbete. Denna tjej som hade en något stor mun och rak hållning fick aldrig ge sina familjemedlemmar deras julklappar. Denna tjej som talade kanske något fort men vackert fick aldrig träffa sina syskonbarn. Hon som gick med händerna i fickorna och hade ärr på magen efter en operation fick aldrig se sin lillasyster växa upp.
Flickan som försvann har blivit en legend och förhoppningsvis blir detta mysterium löst en dag… Men tills dess lever Viola Widegren vidare genom alla som fascineras av hennes öde.
Från födelseboken.
Bild från Google Maps av huset och gården där Viola bodde med sin familj.
Fadern Karl Widegren.
Fadern och styvmodern.
Violas styvmoder låg inlagd samtidigt som henne år 1947 och födde då en son som sorgligt nog dog en dag efter födelsen.
Viola Widegren.
Elevhemmet ‘Vita Villan’ där Viola bodde under tiden hon jobbade på Garnisonssjukhuset.
Viola.
Fadern och styvmodern.
Julklapparna låg kvar på elevhemmet.
Garnisonssjukhuset och elevhemmet ‘Vita Villan’.
Sökandet efter Viola (1).
Sökandet efter Viola (2).
Peter Hurkos.
George Sandberg med sin tupp.
Widegrens hus och gård.
Viola i första klass år 1938.
Viola i årskurs fem år 1943.
Källor: Brott vi minns, Brottets Krönika, Nordisk Kriminalkrönika, Året Runt, SE, Smulans Blog, Cleolin @ flashback (skolbilderna), Spöktimmen (podcast), officiella utredningen
År 1803 föds en liten pojke i Brålanda som döps till Anders. Ännu en mun att mätta i den redan fattiga familjen. Vad ingen vet då är att just denna pojke kommer att betraktas som den första kända svenska seriemördaren. Men redan innan han föds är döden närvarande.
Systern Maria dör år 1801 endast två år gammal och även systern Stina avlider ung. Barndomen är tuff och när Anders Lindbäck endast är i 6-årsåldern vallar han boskap i Åsmule fjäll. Det märks dock att Lindbäck har läshuvud och år 1819 tar sig morbrodern an honom i Nössemark. Morbrodern är komminister och har då alltså ordinarie prästtjänst i församlingen. När Lindbäck vistas där börjar han studera. Från Vänersborgs läroverk bär det sedan vidare till Skara läroverk. Som ung förlorar han båda sina föräldrar. Lungsoten tar hans mor år 1821. Kanske känns sjukdomen igen under namnet tuberkulos eller TBC och det är en infektionssjukdom som oftast drabbar lungorna. Dock kan den även angripa andra organ. Hosta med blodigt slem samt feber och viktförlust är klassiska symptom.
Bara ett år efter att modern avlidit knackar döden på igen. Fadern Sven går bort i giktvärk som är en reumatisk sjukdom. Ledinflammationen kommer i attacker och uppstår mycket snabbt, vanligast är gikt i stortån men hälarna, armbågarna, handlederna och fotlederna kan också påverkas. Det gör ofta väldigt ont och det inflammerade området är ömt. Minsta beröring och tryck ökar smärtan. Feber är vanligt men inflammationen läker oftast inom ett par veckor eller högst inom ett år. Då Lindbäck är föräldralös vid en ålder av inte ens nitton måste släktingar och sockenbor gå in med stöd som till exempel matgåvor. Livet är hårt och Lindbäck lever på svältgränsen. Inte nog med det men studiekamraterna gör det inte lättare då dom mobbar honom. Anledningen är att Lindbäcks far en gång i tiden stal en skinka och fick därefter smeknamnet ’Skinke-Sven’. Det är något dom inte låter honom glömma.
Anders Lindbäck prästvigs år 1830. Han är en karismatisk predikant och framgången gäller inte endast arbetet. Han verkar även kunna få kvinnor på fall relativt lätt. Efter att han har prästvigs får han omedelbart jobb som sockenadjunkt i Skålleruds församling och det är där han träffar en viss Johanna Ågren. Johanna fattar snabbt tycke för Lindbäck och när farbrodern dör hos vilken han är inackorderad så erbjuder hon honom att köpa gården billigt. Även fast Lindbäck då är gift med en annan. År 1834 gifter han sig med Fredrika Charlotta Bergman och dom kommer att få två söner. Men Johanna ställer ett krav mot att gården ska få köpas av Lindbäck. Hon måste få bo kvar där under hela sitt liv. Det kravet accepteras och genom gårdens inkomster kan han sedan bekosta sina söners utbildning.
Lindbäck är dock inte bara sockenadjunkt utan även skolmästare vid Upperuds bruks egen skola. Där stannar han till år 1861 då han istället får tjänst som kyrkoherde i Silbodals församling. Ända sedan medeltiden har kyrkoherden varit den mest respektgivande personen i socken och Lindbäck verkar vara som klippt och skuren för just den tjänsten. Inte är han bara karismatisk men också välutbildad. Kanske är det hans klassresa från fattig som gör honom så besatt av pengar. För pengar är just motivationen bakom varför människor börjar dö vid hans hand. Eftersom Lindbäck är en maktmänniska dröjer det inte länge innan han börjar ändra reglerna för att dom ska passa just honom. Ett niomannaråd upprättas och hans egna uppgifter omfattar att hantera sockens sjuka och fattiga. Men eftersom det är en fattig skogsbygd blir det uppenbart att det kommer att gå åt mycket pengar för att inrätta fattigunderstöd åt dom fyrtio personer som behöver hjälp och Lindbäck vill desperat minska utgifterna. Pengar är dock inte det enda han brinner för. Redan i Skållerud startar han en kamp mot alkoholmissbruk bland församlingsborna vilket inte uppskattas av alla. Speciellt då Lindbäck är en typisk hycklare och själv tar en sup då och då. Att leva som han lär verkar inte vara något som respekteras. Det ryktas även vagt om ett utomäktenskapligt barn med en tjänsteflicka.
Många tycker att han är en högmodig översittare även fast han vill förbättra församlingsbornas skriv- och läskunnigheter. Han inrättar till och med ett bibliotek som även innehåller skönlitterära verk bland de andliga. Men pengaproblemen hänger som ett mörkt moln över honom. På något sätt måste han få ner kostnaderna. Det hjälper inte att ta betalt för kyrkliga tjänster som annars brukar vara gratis. Något radikalt måste göras. Det är hans arbete, hans kallelse, som ger honom den bästa täckmanteln. Det tror han i alla fall. År 1864 börjar saker och ting hända i bygden. Anders Lindbäck besöker sina församlingsbor för att välsigna dom och ge dom nattvarden. Vilket inte alls är ovanligt för någon i hans position. Det tillhör hans ansvar. Efter hans besök insjuknar människorna plötsligt. Den nittonde oktober kontaktas prästen av Daniel Andersson som är sjuk och sängliggandes. Han vill få nattvarden tillsammans med sin mor. Medans dom väntar på modern Karin så pratar prästen om döden. När Daniel och Karin dricker av nattvardsvinet blir dom båda allvarligt sjuka. Dom drabbas av hemska plågor och Karin dör. Daniel kommer att överleva hela fem mordförsök av den anledningen att han helt enkelt inte gillar vin. Det dröjer inte länge innan nästa person möter samma öde. I slutet av november dör en Nils Pettersson. Att blanda arsenik i vinet verkar fungera.
Det sista offret är en inneboende i prästgården och det är kammarjungfrun Johanna Olsdotter som gör den fasansfulla upptäckten i december. Anders Lysén var en barndomskompis till prästen och hade betalat ett års hyra i förskott för ett rum på gården. På morgonen åt Lysén en tallrik gröt och mådde därefter illa. När han hittas död i sin säng är han omgiven av spyor och avföring men hans död kommer inte som någon överraskning. Han har tidigare varit sjuk och provinsläkaren skriver under dödsorsaken som slag. Något som är misstänksamt är dock att Lysén begravs redan nästa dag. Det går väldigt snabbt. När Lyséns bror och svåger går igenom hans papper upptäcker dom att Lindbäck nyligen lånade tusen kronor av honom. Det hittas även ett skuldebrev på tiotusen kronor till Lindbäcks förmån vilket visar att han har gynnats av Lyséns död. Misstankarna växer och det bestäms att Lysén ska grävas upp för en analys som sedan konstaterar att han har avlidit av arsenikförgiftning.
Arsenik vid den här tiden är inte alls svårt att få tag i. Det finns i nästan varje hem och är något man använder som bekämpningsmedel för skadedjur såsom råttor. Det kan även användas som medicin åt hästar och är billigt att köpa. I prästgården använder kammajungfrun arsenik till att döda just råttor och flugor. Så prästen behöver inte anstränga sig för att finna sitt gift. Fler gravar öppnas efter att giftet har hittats i Lysén och man hittar arsenik i två andra kroppar.
Anders Lindbäck nekar allt och hävdar sedan att han begick morden av ren barmhärtighet. Medans han väntar på transport till länsfängelset i Karlstad då han har blivit formellt häktad får han bo kvar i prästgården. Där låser han in sig på pastorexpeditionen och försöker ta sitt egna liv genom att skära sig i armar och ben. Men han överlever. När han sedan erkänner allt så döms han till döden genom halshuggning. Men Anders Lindbäck bestämmer sig för att i november år 1865 förkorta sitt liv och hänger sig i sin cell.
Daniel Andersson som överlevde fem mordförsök lever fram till år 1881 då han avlider av kronisk tärsot. Han har då varit sjuk i 28 år och har varit sängliggandes.
Anders Lindbäcks söner lever inpå nittonhundratalet. Sonen Alfred dör i Stockholm år 1903 och Gottfrid går bort år 1911. Gottfrid har då tagit sin mors flicknamn och heter då Bergman. Lindbäcks änka Fredrika Charlotta flyttar till Ånimskog där hon bor i fem år innan hon går bort år 1870 och även hon har då tagit sitt flicknamn Bergman. Lindbäcks andra kvinna, Johanna Ågren, flyttar ihop med änkan år 1866. Johanna dör år 1879.
Ett porträtt av Anders Lindbäck med dennes namnteckning.
Silbodals död-och begravningsbok, 1835-1870. Nils Pettersson, fattighjon i Fårskog, 77 år gammal, gift, har avlidit på grund av ålder.
Karin Persdotter i Huken, 74 år gammal, änka, har avlidit på grund av ålder.
Daniel Andersson som överlevde mordförsök fem gånger. Född 2/10 år 1818 i Silbodal. Fattighjon.
Daniel Andersson blev åtskilliga gånger förgiftad och var sängliggande i flera år sedan 1853.
Sista offret Anders Lysén, föredetta handlare, 54 år gammal, ogift.
Lyséns dödsorsak troddes först vara slag men det kom sedan fram att han blivit förgiftad av självaste Lindbäck.
Före detta kyrkoherde Anders Lindbäck från Silbodal, 61 år gammal.
Anders Lindbäck var gift vid tiden av sin död. Dödsorsaken var hängning. Han hängde sig i Karlstads cellfängelse och begravdes i tysthet.
