Om Stockholms universitets studentkår, #MeToo och hur jobbiga våldtagna kvinnor är
I december 2017 berättade jag för Stockholms universitets studentkårs ordförande, Henric Södergren från Fi Studenter, att jag under mitt år som kårordförande (2013/2014) utsattes för sexuella övergrepp och psykisk misshandel av en av mina kollegor. Jag berättade det för Henric eftersom jag saknar förtroende för studentkårens vice ordförande, Stefanie Tagesson från Studentpartiet, i frågan; hon har fortsatt att vara tjenis med min förövare trots att hon sedan 2015 har vetat om delar av vad han utsatt mig för.
Efter att jag pratat med Henric sker så många felaktigheter att det skulle krävas en väldigt lång text för att göra dem rättvisa. Men höjdpunkter som kan nämnas är att min utpekade förövare nomineras av presidiet till ett förtroendeuppdrag för kåren och att Henric inför mig lyfte hur jobbiga de här anklagelserna är/var inte bara för min stackars våldtäktsman, utan även för honom som behövde hantera dem. Genomgående har jag behövt slita och dra och stånga mig blodig för att det ens skulle bli ett ärende för kårstyrelsen att hantera.
Någonstans på vägen försvann mina lojalitetskänslor för SUS. Istället för att vädja och be om ursäkt för att jag var jobbig, blev jag arg och började påpeka hur förskräckligt illa ärendet behandlades. Till att börja med tog ingen från kåren någonsin initiativ för att kommunicera med mig, och dessutom, när jag blev arg och uttryckte detta, började de att ignorera mig helt. Jag fick ingen information, ingen återkoppling, inga svar, inget stöd och inga ursäkter. Istället för att kommunicera med mig valde man till exempel att, utan mitt samtycke, publicera ett pressmeddelande om hur seriöst man tog på de anklagelser om sexuella övergrepp som inkommit. Det är tydligen viktigare att ge sken av att man tar saker på allvar än att faktiskt agera därefter.
Varför finns det ingen information om det här? kanske någon undrar. Det är ju ändå ett uteslutningsärende som innefattar väldigt allvarliga anklagelser. Men det beror helt enkelt på att SUS presidium och till viss del styrelsen har lagt en hel del möda på att så lite information som möjligt ska finnas tillgänglig om det. Bland annat har man fattat en imponerande mängd beslut om sekretess som jag ser fram att läsa revisorsberättelsen om. Nu senaste beslutade man om sekretess för en extern utredning som gjorts om kårens hantering av detta. Syftet med sekretess enligt stadgan är att skydda enskilda individer, varav jag antar att det i detta fall är jag och min förövare som ska skyddas. Hur man resonerar när jag nekas tillgång till en utredning för att skydda mig och min förövare från mig har jag inte fått något svar på.
Genomgående så har jag från kårens håll blivit ignorerad och misstänkliggjord. I slutna rum framställs jag som en jobbig bråkmakerska som gör tillvaron svår för stackars Henric och Stefanie. De enda svar jag någonsin får på mina frågor är intetsägande politikersvar. Problemen som uppstått i organisationen, på grund av att man uppenbarligen helt saknar kompetens för att hantera känsliga frågor, har jag klandrats för.
Det enda stöd jag har fått från SUS i den här processen, som givetvis har varit hemskt jobbig för mig, har jag fått från VSF-ledamöterna i kårstyrelsen. Och det har de fått en massa skit för. Det är tydligen de som är klandervärda för sin ”illojalitet mot kåren”, när de har gjort allt de kan för att ge mig någon typ av upprättelse. Övriga kårpartier representerade i styrelsen har tyckt att det är viktigare att se bra ut utåt än att ge en våldtäktsanklagelse den uppmärksamhet och respekt som erfordras. Ytterligare en person ur kårstyrelsen har hört av sig och beklagat hur jag har behandlats, men jag vill inte sätta hen i en jobbig sits genom att namnge hen.
Jag hoppas verkligen att alla som på något sätt anser sig representeras av kårpartier och enskilda ledamöter i SUS styrelse tar sig en funderare på hur de tycker att de kårpartierna och ledamöterna sköter sina uppdrag när det verkligen gäller. Personligen tycker jag inte att självutnämnda organisationsexperter är så värst mycket att hänga i granen, när de saknar både ryggrad och moralisk kompass, och när de flyr från ansvar så fort det blir lite jobbigt. Och ni som anser er vara feminister av någon sort kan ju fundera lite extra på hur ni ställer er till att representeras av våldtäktsapologeter.
Av kårpartierna håller jag framför allt Fi Studenter och Studentpartiet ansvariga för att de tillåtit sina främsta företrädare i studentkåren att bete sig så vidrigt. Jag är medveten om att Henric och Stefanie har framhållit att jag ljuger och överdriver, och jag vet att många tycker att det deras utsagor är mycket mer trovärdiga än vad en hysterisk och sårad kvinna säger. Men det ändrar inte det faktum att dessa kårpartier har ansvar för presidiets förtroendeuppdrag – som ju, som namnet antyder, bygger på förtroende.
Och ni i presidiet och styrelsen på SUS som tycker så hemskt synd om er själva kan ju fortsätta att ignorera mig och hålla varandra om ryggen. Jag förväntar mig varken mer eller mindre än att ni ska fortsätta att agera som att det är jag som är förövaren. Men jag hoppas med denna text att åtminstone andra ska inse allvaret i att ni som främsta företrädare, politiskt valda och juridiskt ansvariga för en så stor organisation har misskött era uppdrag under hela den här processen.
Stockholms universitets studentkår är och ska enligt högskolelagen vara en demokratiskt uppbyggd organisation, vilket är nödvändigt för att få företräda studenterna på Stockholms universitet. Då passar det sig inte att hemlighålla och sekretessbelägga styrelsens arbete som om arbetade man med frågor om rikets säkerhet. Fullmäktige har som högsta beslutande organ rätt att veta vad styrelsen och presidiet gör med förtroendet som fullmäktige givit dem. Om styrelsen beställer en extern rapport av styrelsens arbete ska den tillgängliggöras för samtliga ledamöter i kårfullmäktige.
Avslutningsvis så kan jag konstatera att jag uppenbarligen var fel offer som pekade ut fel förövare. Han var helt enkelt mer poppis i organisationen. Men trots allt så har jag varit ordförande för studentkåren, och jag har tvingats ta informella vägar för att det skulle bli något över huvud taget av det här. Vad säger det om hur lämpade SUS är för att företräda studenterna på Stockholms universitet i frågor om sexuella övergrepp och trakasserier? Jag har noterat att man inte har följt mitt råd om att ta in expertis från en kvinnojour om hur man bemöter offer för sexualiserat våld – det kanske är dags att göra det nu.
Länk till Facebookinlägget
För frågor om Stockholms universitets studentkår föreslår jag att ni hör av er till dem, kontaktuppgifter finns här.
