Svart Sommar
Jag vaknade på en stig svart av vridna multnande grenar en stig utan eko eller skärpa. Diffust var ljud och mörker likt sett genom en svart kristall där skrik blir metallisk plåga. I ögonvrån såg jag irrbloss, kvicka gröna lågor i en evig natt. De var underliga skratt i en tragisk pjäs, likväl befriande. Jag vände mig mot dem som vore de ledstjärnor, men jag hann aldrig med, kom bara fel, jag föll, jag grät av vanmakt. I skedet där kallt vatten blir till dimma lyfta jag på huvudet och slöt mina ögon som då var täckta med frost. En melodi spelade i fjärran, en sång jag hört förut. En blandning av regn och facklor, av ett stilla leende och ögons glitter. Jag lyssnade. Jag grät syra och lät tårarna fräta mitt ansikte, den Skrattande Gråtande Masken. Vad som sedan föll av, silvriga skikt av flortunn hud, och vad som var kvar, en ung kvinna med skrämda nyvakna ögon. Naken och darrande i kompakt mörker med hud av grönt ljus. Jag blev ett irrbloss, sökande vägen Ut.