On Matters

[on-matters]

Reading Evenings and Weekends by Oisín McKenna

Evenings and Weekends is a book by the Irish author Oisín McKenna, set in London during a sweltering summer. The story moves through the lives of a handful of people, many of them queer, as they reckon with who they’ve become and how their lives have turned out. The novel has already been praised as a sensual exploration of love and class, but what struck me most were the quiet, observant reflections on getting older, letting go, regretting, embracing oneself – and, of course, the vivid portrait of London. Before reading, I was already feeling a familiar longing for London. It always hits me whenever I’ve gone too long without a visit – right now that's over two years, which is far too long. Evenings and Weekends pulled me back through the city: the streets of Hackney, Dalston Superstore, Hampstead Heath, the flower markets on Columbia Road, the chaos of Brick Lane. I could almost smell a pub on a hot afternoon, see the crowd spilling into smoking areas, sense the crowded nightlife in this city that very seldom sleeps. While time has clearly passed, many memories will most likely never blur. And yet there’s sadness too: the knowledge that I might never live there again because of Brexit. It changed everything as it took away the freedom of choice I once had as a European to decide whether London could be home again. I did live there once, in my twenties, and I’ve often hoped I’d go back.

During the reading we are introduced to Maggie, broke, pregnant, and torn over moving back to the smaller town she once escaped. There’s her boyfriend Ed, quietly frantic about the pregnancy and haunted by his history with Maggie’s friend Phil. Phil, in turn, feels stuck; he hates his job, living only for the weekend, clinging to Keith, who already has a boyfriend. And then there’s Rosaleen, Phil’s mother, quietly exhausted at being a side character in her own life. McKenna alternates between their voices, exploring what binds them together and what keeps them apart, and I really liked peeking into their lives.

The characters aren’t always likable, but they are very human. Maggie has dimmed something of her younger self, trading her dreams away almost without noticing. Ed shuts down so much he risks losing what he cares about. Phil is selfish, yes, but how can you blame someone who’s spent their whole life being questioned? And Rosaleen feels instantly familiar, reflecting so many women of her generation who grew up in a world less open than the one around us now. I empathize with them all, even when they frustrate me. They make dumb choices, even self-sabotage, and I liked that about reading this book. In novels with multiple perspectives, that’s exactly what I hope for: the obsessions, griefs, dreams and anxieties that make us painfully, imperfectly human.

The ability to make a reader connect with a book like this, establish understanding – through its characters, through its city – can come from pure talent of the author. I guess, sometimes the simple fact that you share an age, a world and a sense of time make certain readers more approachable as well. With McKenna, I think it’s both. I’m pretty sure we’ll see much more from him, and I look forward to it. As always when I stumble on an author my age who’s only getting started, I feel a quiet thrill at the thought that their future work will hopefully be presented alongside my own years of reading.

[on-matters]

På resa genom Polen: Gdańsk, Warsawa och Kraków

26/7 En fredag i slutet av juli tog vi först färja från Visby till Nynäshamn, för att sedan ta färja till Polen och Gdánsk. Spenderade ett par medelmåttiga timmar i ett gassande Nynäshamn.

På färjan känns det som att tiden stannat. Det är heltäckningsmattor överallt. Det finns ett stort utedeck där alla samlas vid avfärd. Det är mest män på båten. De flesta har knälånga shorts, tofflor och becknarväskor. Majoriteten röker. På någons tröja står det ”Dear Santa, it’s a long story”. Det finns en vanliga kafeteria, en del tillägnad lastbilschaufförer och en lite finare bistro-del där vi äter middag med solen och havet: konfiterad anka och kycklingfilé med rosti. Det är gott ändå. Vi dricker öl ute på deck. Inte lika snabbt som de DIF-tatuerade killarna vid bordet bredvid, eller det polska gänget nere i baren, men ändå. Vi pratar länge om de svenska killarna, som är sådär kaxigt uppstudsiga som bara unga män stinna av alkohol och grupptillhörighet är. De sitter barbröstade och gormar ramsor. Senare på kvällen hör Frans en av dem säga tack på ryska i baren. Det är antagligen ett misstag, men uppskattas inte av den kvinnliga bartendern. Ett tag tror vi att de ska ryka ihop med det polska ölgänget, men de försöker nog bara skapa vänner eller rekrytera medlemmar till diskoteket en våning upp.

Jag bodde i en egen hytt för kvinnor, övriga gemensamt i en. Jag smög in strax innan 00 igår och då var det redan släckt och imorse när jag vaknade vid 9 hade två av dem redan lämnat. Märkligt att sova bredvid människor utan att veta vilka de är. Först I morse pratade jag med Nora som är från Berlin. Hon hade cyklat mellan Göteborg och Dalarna och skulle nu cykla hemåt från Gdansk. Hon hade läst master i Urban studies i Malmö. Jag såg sedan, efter frukost i kafeterian, att hon läste “All fours” av Miranda July och jag kände mig genast närmare henne. Det är märkligt hur man genom böcker kan känna ett litet socialt släktskap utan att egentligen prata. Som att boken är synonym med vetskapen om att vi hade haft saker att prata om. När vi ses igen i hytten för att ta våra väskor frågar jag henne inte hur boken är fastän jag egentligen vill. Gdánsk är fint, men också turistigt. Vi går omkring i en stad som känns som gamla stan. Vi äter piroger till lunch och på kvällen hittar vi en par bortom den mest välbesökta kärnan och en restaurang som ska sätta ribban för resten av matresan i Polen. De serverar mellanrätter som får oss att tro på konceptet igen och vi är alla lyriska när vi traskar vidare till en rätt stökig bar där alla andra besökare varit på ett fotbollsmatch för ett inhemskt lag som förlorat. Vi har bara en natt denna gång. Med kusten nära kan finns möjligheten att åka norrut mot Sopot kvar tills ett annat besök.

27/7, tåg mellan Gdansk och Warszawa Vi sitter i en hytt och då Per inte är med saknas det som på hostelet vi nyss bodde på en person för den sista platsen, och sängen. Här sitter nu en polsk man, även han påväg till Warszawa. Han rawdoggar hela resan förutom de knappa två minuter han pratar i telefon. Han åt upp en liten påse snacks också, annars inget. Nu på slutet stampar han fötterna i takt. Jag undrar om han tänker på någon låt eller bara gör det som tidsfördriv. Kanske får han liksom jag ont i benen av att sitta stilla länge. Vi pratar med honom en gång, och lyckas på frågan om det finns någon restaurangvagn förstå hans polska förklaring om att det inte finns, men att det finns en automat vid vagn fem.

Vi sover, spelar kort och läser bok. Pratar inte så mycket mer än det som krävs för spelets fortlevnad. Det är behållningen med tåg: att se ut genom fönstret, lite bättre förstå landet genom landskapet man reser igenom, tyst och stilla vaggas fram. Som tur är finns AC och temperaturen är behaglig. De som inte köpt en biljett med sittplats har det sämre. Ungdomarna ligger i drivor ute längs väggarna, bokstavligen. När vi köper kaffe i automaten i vagn fem gör vi det över en ung tjejs huvud. Det känns konstigt och nonchalant så jag säger ”sorry” två gånger men hon hör inte för de svarta hörlurarna. En annan kvinna försöker köpa ett lock till sin kaffe i automaten. Det verkar inte fungera. Jag har aldrig tidigare sett att man skulle kunna köpa plastlock i en selecta-automat. Omöjligt att förstå hur de tunna plastlocken skulle kunna skjutas fram tillräckligt långt för att trolla över kanten utan att gå sönder. Vi går tillbaka till vår vagn innan jag ser om det fungerar.

Jag chattar med vår Airbnb-värd i Krakow för att undersöka om vi kan boka ett sista-minuten-besök till Auschwitz’s. Vi har bara en eftermiddag eller förmiddag och det känns närmast äckligt att fråga: att försöka klämma in ett besök dit snarare än att faktiskt planera själva resan runt det. Jag omformulerar frågan flera gånger då det känns konstigt at använda ordet ”trip” till något som för så många varit en helvetesfärd och dödsdom.

Direkt vi går av tåget ser vi Kulturpalatset. Denna enorma byggnad given av ryssarna till Warszawa i present efter kriget. Den som initialt kommit att bli kritiserad som en påminnelse om förtrycket, och nu igen uppskattad som en fascinerande byggnad av yngre generationer. I övrigt hinner vi inte så mycket mer denna första dag än att ta oss till vårt Airbnb. Det är ett sådant hem det numer finns många av: där man tydligt ser att ingen vanligen bor. Endast till för uthyrning. Andra gäster har skrivit tack på olika språk på griffeltavlan i köket. Vi hinner dock äta (faktiskt otrolig!!) middag på restaurangen Bebina - dumplings, gnudi i gul tomatsås, gurkor med miso, vattenmelon med mynta, en efterrätt med kokosnötspannacota och svårt sesamsås. Vi hinner också spela Code Names med duggregnet utanför och sedan sakta traska hem i ett snudd på folktomt söndagsnattswarszawa. Vi tittar på den eviga elden och undrar om vakterna tittar framåt när de pratar med varandra även alla de timmar då turisterna ej visar sina ansikten. Vi får inget riktigt grepp om staden men enas om att vi kan tänka oss åka tillbaka.

Servitrisen på restaurangen frågar vart vi är ifrån och svarar när hon får höra om Stockholm att hon aldrig varit där. Jag säger att det faktiskt är fint och hon svarar att hon förstått att det är dyrt för dem där, med mat och sådant. Vi har ju diskuterat det redan tidigare under resan, att det känns skönt att vara som danskarna: tycka mat och dryck är billigt för en gångs skull. Klart det är motsatt för polackerna.

28/7: heldag i Warsawa Den första hela dagen någonstans. En hel morgon till kväll att spendera. Jag och Frans vaknar lite tidigare och ger oss ut för att traska genom gamla stan. Efter den mycket snabba återuppbyggnaden av en stad som i princip helt jämnades med marken åren efter andra världskriget har den erkänts av UNESCOs världsarv. Man ser faktiskt knappt att de gamla byggnaderna inte är så gamla som de är. Enligt podden ”Staden” och avsnittet om Warszawa förstår jag att kritiker menar att man inte alls återuppbyggde staden exakt som den var, utan förfinade och moderniserade den. Men vad vet jag, och vore det i så fall så fel om man står där med blankt papper? Oavsett är det ändå en rätt fin gammal stadskärna, insprängd mellan socialistiska byggnader och andra resultat av efterkrigstidens stadsbyggnadsbeslut.

Vi äter lunch på en mjölkbar. Det närmsta man kommer förståelsen av detta är idén om en slags subventionerad folkhemsrestaurang som i Sverige skulle servera bricklunch bestående av köttbullar, kroppkakor och kåldolmar. IKEA kanske kommer tillräckligt nära. Vi äter kokta dumplings, kall borscht, någon slags osaltad buljongsoppa och schnitzel Gordon Bleu. Vissa saker smakar mer okej än andra. Fastän kaffet består av lika mycket sump som kaffe är vi nöjda, för det öä billigt och känns som en autentisk upplevelse bortanför de piffiga mellanrättsrestaurangerna vi besökt de två tidigare kvällarna (även om jag igen vill understryka att de båda varit minst sagt toppen).

Vi promenerar mot museets för Warszawaupproret som står på agendan, och snubblar på ett kaffeställe som liknar många ställen på söder. Baristan visar sig prata svenska. Vi frågar om hon är svenska eller ha svenskt påbrå, men istället svarar hon bara att hon lärt sig det för att hon tyckte det lät så fantastiskt. Vi berömmer henne, tar våra koppar och traskar vidare igenom det vi snart inser är de centrala delarna av de judiska ghettona. På marken markerar utlagda stenar vart muren brukade gå. Museets layout och informationsdesign är katastrofal, men trots det lär jag mig mycket jag inte visste om ghettot som i princip fängslade över 600 000 Warszawa-bor, främst polska judar. Mellan den första augusti och tredje oktober 1944 slog Warsawaborna tillbaka. Detta kallas Warsawaupproret och innebar att omkring 40 000 soldater stred mot mer tung beväpnade tyskar och ryssar för att försvara sin frihet. Upproret slutade med att tyskarna praktiskt taget jämnade staden med marken och flera hundra tusen människor mördades. Museets tre våningar berättar stolt, med all rätt, om denna period, men inkluderar kanske lite väl många detaljer. Den i princip totala bristen på hjälp att kronologiskt förstå berättelsen gör att vi tyvärr lämnar med slutsatsen att ett bra poddavsnitt nog hade gjort detta nästan lika bra. Den nya kunskapen berör mig dock ordentligt så innan middagen på vad vi snart ska inse är en finrestaurang springer jag till den judiska kyrkogården som är en av världens största med över 200 000 gravplatser. Jag skäms över mina korta löpshorts men får en dryg kvart på att åtminstone påbörja en liten kort promenad i denna gigantiska inhängnad. Regnet hänger i luften och ger känslomässig tyngd till alla de livsöden som ligger dolda under jorden. Det är svårt att inte känna sig illa till mods över allt det som skett med medvetna mänskliga krafter för inte alls särskilt länge sedan. Påväg hem springer jag rätt in i stormen Karl-Heinz som snart ska röra sig mot Sverige. Jag får först en naturlig dusch, sen en vanlig dusch innan vi rör oss ut i kvällen och möter både ett dyrt Warszawa i mellanrättsformat (igen, och inte lika bra som de två tidigare kvällarnas billigare och godare alternativ) och ett trendigt, ungdomligt, punkigt på baren Plan B.

Den summerade upplevelsen innan vi tidigt på tisdagmorgonen rör oss vidare mot Krakow är att jag vill komma tillbaka. Vi behöver upplevas kulturpalatset, se mer av områden omkring Plac Zbawiciela (på svenska; Frälsartorget) röra oss över floden till Praga och det där bevarade gamla byggnaderna som nu verkar vara hem åt de som inte har det allra bäst ställt och en ny generation konstnärer.

I skrivandets stund befinner vi oss mittemellan Polens två metropoler. Jag läser den polska författaren Olga Tokarczuk och känner mig närmare det polska landskapet vi far igenom.

29/7 Den polska chauffören blastar ut trans/techno ur högtalarna fastän klockan ej en sär nio. Hans säte har en lutning som är långt mycket mer avslappnad än en chaufförs brukar vara - mer likt en massagestol. Mina korta ben får plats ändå. Väl på stationen köper vi frukostmackor, någon pitabrödsvariant. Vid rulltrapporna ner till perrongen möter vi lätt kalabalik när ett äldre var bokstavligen kommer rullandes uppför för rulltrappan bredvid. De måste ha trillat någonstans under den korta färdsträckan och har svårt att ta sig upp. De silvriga taggarna känns aldrig så hotfulla som vi tanken på att de ska möta en liggande kropp, eller än värre: ett huvud. Jag som tidigare bara haft katastroftankar om detsamma ser nu detta vara påväg att hänga i realtid. En man försöker stpppa bandet men den röda knappen lyder inte. Med tillskott av flera personer och deras resväskor bakom hinner vi under de korta sekunder händelseförloppet fortgår bli nervös. Mannen liksom fastnar på sista steget med benen i vädret och kavajeyggen på de vasa stegen. Hans fru får med handen som inte håller i käppen tag i hans och drar upp honom. De ser lite skakiga ut, men allt verkar gåt bra och de stapplar strax iväg.

Tågresan är bara två timmar lång. Jag läser om Krakow och vad man ska göra där. Det är enkelt att lära sig av tidigare misstag och bristen på research inför Warszawa ger incitament att lite bättre förstå Krakow. Ändå är det ju så att det är omöjligt att greppa en stad förrän man är i den. Tiden lagt på research blir väldigt liten i relation till de faktiska intrycken av ett par minuter i en stadsdel. Sinnenas förmåga att ta in omgivningen, placera i relation till tidigare erfarenheter och avgöra av situationen gör helt enkelt ett jobb ord på en skärm ej förmår. Bilder eller ej. Jag är trött när vi kommer fram och ångrar direkt att jag inte sov. Rumslig medvetenhet, eller ”spatial awareness” som är ett betydligt mycket mer talande sätt att beskriva detta.

Vi kommer fram vid lunchtid. Vi dumpar grejerna i lägenheten vi hyrt. Den ligger på en gata motsvarande Drottningggatan. Den delen som övergår i gamla stan. Gatan i sig är rätt vidrig på grund av turister och de butiker som kommer med detta. Vi interagerar inte mycket med den utöver när vi köper munkar på vägen hem. Den tar oss ner till det stora torget och jag som är svag för torg tycker trots folkmassorna och turisternas praktiska ryggsäckar i alla världens färger att det är ett otroligt torg. Det är för stort för att överblicka med blotta ögat och det väcker alltid min nyfikenhet. Det sträcker sig längre än ögat ser och har en lång arkad för marknad i mitten som hindrar den fria sikten (om man nu vill kalla det krimskrams jag tror säljs här för marknad, men det vill man nog). Den tvingar en att gå runt för att få en överblick. En kvinna matar duvorna och turisterna flockas runt. Kanske i tron om att de ska få klappa. För egen del ser jag gärna att duvorna förblir vilda och rädda för mig när jag närmar mig. Alla duvor som kommer nära är dåliga duvor. Folk tar kort. Jag tar kort på dem. Kanske tar andra kort på mig när jag tar kort på dem. Jag undrar hur många mobilbilder man icke medvetandes är med på. Kanske tittar de som jag på bilderna och tycker att dessa främlingar bidrar. Förevigt inpräntade i minnet och på fotografierna. Är det någon skillnad? Jag tror att jag ofta minns saker genom fotografier. Inte egentligen själva bilderna, utan de tillfällen jag valt att bestämma mig för att registrera. Jag är rädd för att lista stunderna annars. Jag tror i alla fall att det är anledningen till den absurda mängd fotografier jag lagrar på såväl kameror som i molnet.

Vi går. Som alla andra dagar går vi. Mina tår har börjat göra lite ont men ändå är det det bästa sätet att ta sig runt på. Vi äter lunch på ett ställe vi ser på kartan. Vi får sitta i källaren och fastän jag generellt är skeptisk till källare är det ibland det allra bästa för att garantera en autentisk upplevelse. I detta fall en lunch bland polska familjer med en mängd mat varken jag eller de andra tidigare sett. Vi tar dagens lunch beståendes av soppa, valfri huvudrätt och kompott. Jag har nog aldrig förut ätit en så stor mängd mat (och kalorier) till lunch. Potatispannkakorna dryper av fett. Det är otroligt gott. Kålsallad och dumplings vi inte hade behövt vid sidan av. Vi tar med allt överblivet i en låda fastän vi inser att vi nog inte kommer att äta upp det. I takt med att matkoman slår till traskar vi in i de gamla judiska kvarteren och sätter oss snart i en trädgård tillhörande en restaurang och dricker kaffe. Vi spelar gurka och låter stunden jäsa. Efter ett par rundor går vi mot slottet och domkyrkan belagda på en liten höjd. Omgivningen är otroligt vacker. Man förstår att det då som nu fanns något vackert (och praktiskt) i att bygga saker på höjder och se ut över gatorna nedanför.

30/7 innan avfärd mot Wien Den andra halva dagen vi har i Krakow springer jag ett varv i parken som går runt hela gamla delen av staden. Sedan går jag och Frans till ett museum med konst av Józef Czapski. En polsk konstnär och författare som levde mellan 1896 och 1993. Tänk vilket århundrade att genomleva. Hans liv drabbar mig och hans vardagsrealistiska motiv tilltalar mig. Det blir ett namn att lägga på minnet så jag övar ett par dagar på att komma ihåg det (jag är naturligt inte så bra på just detta). När vi går ut hittar vi ett ställe att köpa onigiris på inför tågresan och jag drabbas av känslan att jag nog skulle kunna trivas bra ett litet längre tag i Krakow. Drömmer om att vara student en termin och besöka alla stadens museum. Denna känsla av att kunna tänka sig bo en stund i en stad fastän man har sett bara ett litet hörn; vad är det som gör att man känner det så instinktivt på vissa platser och mindre på andra? Polen övergår till Österrike och jag känner, kanske mot min förväntan inför resan, att jag vill komma tillbaka.

[on-matters]

Återförening

Vi hade avtalat att vi skulle ses på den kinesiska restaurangen på Bäckvägen i närheten av hans lägenhet. Jag tog en promenad dit i ett moln av väldoftande preparat: ett för kroppen, två för håret, ett för händerna, fyra för ansiktet och ett för fötterna. 

”2008 ringde” tänkte när jag såg mig själv i de reflekterande ytorna jag passerade: band-t-hsirten, den korta kjolen med hög midja, vita strumpor och ett par loafers. ”2008 ringde”, skulle jag kanske säga avväpnande när vi hälsade, som att outfiten bara råkat hända. I själva verket var den noga utvald. Kjolen var kort men lång nog för att jag skulle slippa känna mig dum om jag gick hem i den imorgon bitti. T-shirten kunde jag ta på mig när jag tassade ut från hans sovrum till köket för att hämta ett glas vatten. På det stora hela var det inte för uppklätt och tillsammans med den mörkgröna batikfärgade Nike-kepsen var det lagom ”cool” - inte för trendigt poserande men inte heller tråkigt. Jag hoppades att det signalerade att jag brydde mig måttligt om trender och inte försökte imponera på honom med ytliga medel, vilket i sin tur var ett tecken på att jag mognat och vuxit som människa.

Mobiltelefonen vibrerade i handen. Adam hade skrivit ”lite sen”, som ett svar på mitt ”på väg!” Han hade kunnat knyta an till internskämt vi haft och svara ”Oh no!”, vilket jag lagt upp för, men det var egentligen inte konstigt att han glömt det. Det var längesedan och skämtet hade dessutom slutat vara roligt ungefär en månad in i relationen.

Adam var en hitflyttad kanadensare jag träffat tre år tidigare via Tinder. Vi sågs på Bishop arms på Mariaberget i december och inom en timme hade vi kysst varandra. På nyårsafton blev jag full och åkte till hans expat-kollektiv i Skärholmen där jag sneade efter att en av kollektivmedlemmarna insisterat på att jag skulle gå in i livmodern hon tillverkat av plyshtyg och kuddar för att ”födas in i det nya året”. Jag grät hela nyårsdagen och han tröstade mig med mackor med bonjour med kantarellsmak, cheddar och gräslök. Den begåvade kombinationen av smaker bidrog till en känsla av wholesomeness kring hans person - att han var förmögen att göra det trevligt för sig själv. Månaderna som följde gick vi på middagsdejter, träffade varandras vänner och gick på fester. Vi bondade över vårt samhällsengagemang, våra liknande jobb som hållbarhetsstrateger , och vår, de pragmatiska yrkesval till trots, sorgset uppgivna, på gränsen till nihilistiska, syn på vårt deltagande i världen, som manifesterades i en totalt brist på civilt deltagande i samhället (detta skulle han aldrig erkänna). Senare under nyårsdagskvällen såg vi på ”Sorry, we missed you” och han grät länge och hårt åt orättvisorna i karaktärernas liv. Jag beundrade honom för att hans sorgsenhet först och främst verkade ha med andra människor att göra medan min för det mesta handlade om mig själv.

Det fanns emellertid tidiga varningssignaler på att hans personlighet skulle skära sig med mitt känsliga nervsystem. Efter vårt första bråk, som jag inte idag inte mindes mer än att han sagt något som sårade mig och jag blivit ledsen, frågade han om han inte nämnt tidigare att han ”var en dick precis som sin pappa”. Vi bråkade mycket efter det, efter samma mönster men med varierande detaljer. Jag hade precis tagit tag i att gå till en psykolog för att få antidepressiva, men insättningen gjorde det snarare svårare att hantera bråken än tvärtom. En kväll efter att han sagt något dräpande om mig inför mina vänner på en fest, spenderade jag kvällen med att gråta i trapphuset. Dagen efter vaknade vi upp hemma hos honom och bestämde oss för att avsluta vår knappt sex månader gamla förbindelse. Jag kunde intellektuellt övertyga mig själv om att det var för det bästa, men en del av mig hade svårt att släppa känslan av att vi både hade potential att bli bättre människor, som kanske till och med skulle kunna växa tillsammans, om vi bara höll ut lite till. Vi skickade sedvanliga essäer till varandra på WhatsApp strax efter uppbrottet som var ömsom arga och besvikna, ömsom kärleksfulla. 

Jag rökte en cigarett medan jag väntade på honom utanför restaurangen. Jag speglade mig en sista gång i spegelglaset i bottenplansbutiken. ”2008 ringde”, tänkte jag tvångsmässigt. Han dök upp bakom mig och gav mig en kram med ena armen.

”Ska vi sätta oss?”

”Ja, jag ska bara röka klart.” 

Han nickade och gick i förväg till ett av borden. När jag hade rökt klart gick jag bort till andra sidan gatan för att släcka cigaretten och slänga den i papperskorgen. Jag stod länge och drog fimpen mot marken fram och tillbaka, njöt av att dra ut på stunden innan, när det här mötet fortfarande var hemligt och fullt av potential. Mina vänner hade fortfarande sina reservationer gentemot Adam på grund av hur han fått mig att må under tiden vi träffat varandra. Därför hade jag inte berättat för dem att vi skulle ses. Jag gjorde det hellre i efterhand när jag hade kontroll över narrativet. Genom att inte säga lämnade jag öppet för att utforska i fred om något förändrats, utan deras inflytande.

Jag gick tillbaka och satte mig mittemot honom och beställde en öl av den leende servitrisen med ovanligt många ord ”ska vi sitta här?”, ”tack så jättemycket”, ”vad fint”,  för att visa honom hur ledig och otvungen jag var när jag pratade på svenska. 

Våra blickar möttes under kepsskärmarna och båda log. Vi pratade lite om hur vår sommar varit. Han pratade länge och utan paus om resorna han varit på och festivalerna han besökt. Jag nickade när han refererade till gemensamma bekanta. Sedan frågade han om min senaste pojkvän, som varit från London, och konstaterade att engelsktalande män verkade vara min typ?

”Det kan verka så”, sa jag. ”Men det är slut på det nu. Jag ska aldrig mer dejta en engelsktalande.”

Kommentaren var tänkt att låta skämtsam, som ett sätt att flirtigt testa var han befann sig. Nu lutade han sig tillbaka i stolen. 

”Jag förstår. Nej, det gick ju inte så bra sist.”

Jag visste inte vad jag skulle göra för att släta över det. Det blev en paus i vilken han lät blicken vandra ned mot mina bröst och min mage. Sedan kom kyparen för att ge oss menyer och ta emot dryckesbeställningar. Vi beställde varsin öl.

När han frågade vad jag ville äta föreslog jag fem olika rätter. Efter varje förslag hummade han och sa att det lät gott för att sedan föreslå en annan rätt, som det slutade med att vi beställde. Jag oroade mig för att han tyckte att jag var för medgörlig, att det var genomskinligt hur jag falskt föreslagit rätter för att delta i beställningen men inte gjort någonting för att argumentera för mitt val. Jag påmindes av ett av problemen vi haft i vår relation: att jag sällan vågade ha åsikter om något, tills jag imploderade och plötsligt hade en omotiverat jättestark åsikt, ofta om något oväsentligt, som jag argumenterade hårt för, vilket gjorde att han ofta missförstod vad som var viktigt för mig.

När vi släppt menyerna och tittade på varandra igen log han och tog min hand över bordet. Det rörde om i magen när han klämde den.

”Det är fint att se dig igen.”

Hans utseende hade förbättrats i stadig takt sedan vi slutat ses. Vi umgicks i samma kretsar, vilket innebar att allt eftersom åren gick fick jag tillfällen att presentera personer jag dejtade och var ihop med för honom. Det kändes bra att visa honom att jag var kapabel till kärlek och känslomässig investering och det ledde till att jag också tyckte allt bättre om honom. Dessutom hade han alltså blivit snyggare med åren, vilket gjorde att jag kände mig stolt över att vi hade dejtat.

Han frågade hur mina vänner hade det och sedan min familj. Han undrade specifikt hur relationen till min mamma var nu. Trots att jag inte hade något starkt minne av att vi pratat om det tidigare, uppskattade jag känslan av att han följde upp på något som han visste om mig. Jag reagerade på att relationen lät osund när jag berättade om att vi hade det ganska bra, men att jag ibland hade svårt att ge henne så mycket av mig själv som hon ville ha. 

”Du är hennes dotter, det är klart hon vill veta att du mår bra”

Det kändes fint att han tog hennes parti, även om det antydde att jag borde veta bättre än att förneka henne inblick i mitt känsloliv. De kunde gott få gadda ihop sig mot mig om de ville.

”Ville du gå hem till mig sen? Jag har lite vin och gräs hemma” sa han när kyparen leende närmade sig oss.

Jag nickade. Vi splittade notan. På vägen hem till honom lade han armen om min midja och kysste mig på kinden. 

Vi satte oss på hans balkong och han hämtade en flaska vin, hällde upp det i två glas och började rulla en joint. Mitt i rullningen lutade han sig in och kysste mig. Hans läppar kändes förvånansvärt främmande mot mina. Kyssen varade länge, som att det fanns en ömsesidig önskan att hitta tillbaka till det bekanta. 

”Hur känns det efter din senaste relation, då? Tror du fortfarande på kärleken?” frågade han efter att vi slutat och han återgått till spliffen.

Jag tittade ned i marken och försökte anta en lekfull och avståndstagande ton, som att vi diskuterade konceptet kärlek i ett seminarium. 

”Jag tror att kärlek finns men kanske inte att man är med om den så många gånger i livet som man kan hoppas. Jag försöker se romans som en sexig lyxvara och känna tacksamhet för att jag fått uppleva den ett par gånger.”

Han rullade färdigt jointen och slickade igen den.

”Men att partnerskap är något helt annat.” 

”Jag letar efter en sådan typ av kärlek som kommer direkt. Man möter någons blick och så vet man” sa han utan att lämna en paus för reflektion mellan det jag sagt och hans inlägg.

”Love at first sight, menar du?” Sa jag med en (lekfullt) överdrivet hånfull ton.

”Ja, precis.”

”Tror du det håller i längden?”

Han tittade stumt på mig.

”Så var det när jag träffade Sofia, mitt enda riktiga förhållande och orsaken till att jag flyttade till Sverige. Jag mötte hennes blick på en konsert och kunde inte släppa den.”

Jag himlade med ögonen. 

”Vad?” 

Han tog bort handen han haft på mitt lår. Jag vände bort ansiktet och försökte komma på någonting att säga men hade svårt att återgå till den lätthet jag inbillade mig att jag lyckats föra mig med i början av samtalet. 

Jag hade inte alltid haft samma syn på kärlek. Fram till mitt senaste förhållande hade jag helt och hållet låtit mig ledas av mina känslomässiga impulser och blivit ihop med personer enbart för att jag var kär i dem. Jag upplevde att jag levde ”sant” och litade på mina kärlekskänslor som sanningssägare. Precis när jag skulle fylla 32 år blev jag kär i en poet och inledde vad jag trodde skulle bli min sista relation. Några månader in, när jag började känna mig redo för nästa steg, gick det plötsligt upp för mig att om det här skulle bli mitt sista förhållande var jag just nu i gång med att styra hur resten av mitt liv skulle bli. Skulle min förälskelse räcka till för det? Jag försökte prata om framtiden med honom, måla upp en gemensam bild av hur livet skulle vara tillsammans, men han varken ville eller hade förmågan att planera livet mer än en vecka framåt. Sakta men säkert uppenbarade sig livet som ett projekt som jag hittills hade hanterat styvmoderligt. Det verkade som att om jag skulle ha något i framtiden, behövde jag ge upp något nu. Och kärlek hade än så länge aldrig lett in mig till något som dög som långsiktigt livsprojekt. 

Sedan vi gjort slut hade fantasierna om hur nästa person jag skulle vara med förändrats. Till skillnad från Adam kom min förändrade syn på relationer från introduktionen av begränsningar, medan hans fortfarande kunde blomma i bristen på dem, eller varje fall den kraftiga fördröjningen i begränsningar som han hade privilegiet att åtnjuta som man. 

Från Adams balkong såg man Bäckvägen och en liten bit av innerstan i horisonten. De låga husen med butiker och frisörer i bottenvåningarna deprimerande mig. Det var värre att vara på fel plats i världen när det var högsommar och alla yttre förhållanden stämde. Jag föreställde mig kvalmiga liv bakom fönsterrutorna, fulla med solkatter och uttråkade barn. Adam tog ett bloss på spliffen och räckte den till mig. 

”Det var inte meningen att göra dig obekväm genom att prata om Sofia.”

Jag tog tre små puffar.

”Det gör du inte. Jag tycker det är synd om man inte kan prata om de saker som format en. Hur är hon som person?”

”Hon är en otroligt glad person. Jättefin. Vi är bästa vänner nu. Men vi kan inte vara tillsammans - vi är för olika. Jag är för mycket av en sad boy.” 

Vi skrattade.

”Så är det väl med dig också? Du tar livet på allvar? Jag har alltid tänkt på att vi är så lika, du och jag…”

Jag hade ett svagt minne av att ha presenterats för Sofia under tiden vi dejtade, men misslyckades med att minnas detaljer. Vi satt bredvid varandra ett tag och drack av vinet. Vi kysstes lite till, men jag satt i en dålig vinkel och det var svårt att komma åt att röra vid honom annat än med läpparna. 

”Vill du testa mitt tyngdtäcke?” Frågade han. 

Vi gick in i lägenheten och jag lade mig ned på soffan i vardagsrummet. Han lade täcket över mig, satte spliffen i min ena hand, en vape i den andra och höjde musiken. Mitt hjärta slog med långsamma, hårda slag under täcket. Jag lät min något suddiga blick vandra över rummet som kändes varmt och omslutande, med inredningsdetaljer som på många sätt liknade de jag hade hemma: växterna i terrakottakrukor, det nätta träbordet med danska skolstolar, dörrkarmen mot hallen som han målat i en röd färg (min var rosa). 

När jag legat så ett tag, förundrad över hur behagligt det var att distrahera sig med andra njutbara aktiviteter i sällskap med honom, föreslog han att vi skulle spela ”Vem där” (fotnot: spelet där man drog ett kort med en figur och den andre försökte gissa vem det var genom att peka ut ansikten på på ett bräde med karaktärer). Det var ett intelligent förslag, eftersom det innebar ett tillfälle för oss att engagera oss i en witty och intern dialog som i bästa fall skulle avslöja att vi hade bra insikt i varandras sätt att tänka. Jag såg fram emot att skratta tillsammans. Jag mindes honom som rolig, men hade en förnimmelse av att jag alltid förstod hans skämt först efter att vi skiljts åt. 

Vi försökte spela några vändor, men gräset hade gjort mig desorienterad och jag glömde hela tiden bort om det var personen på kortet i handen eller de andra gubbarna på brickorna jag skulle beskriva. När jag för tredje gången gjorde fel ställde Adam undan sin bricka och började massera först mina fötter, sedan mina ben, innan han kröp upp och lade sig på mig. När han började ta på mig tänkte jag på hans förväntan på min kropp och huruvida den skulle kännas likadan som för tre år sedan. Jag hade betraktat min kropp varje dag och konstaterat att saker hängde mer, men det var svårt att göra en objektiv bedömning. Min farhåga bekräftades när han började massera mina bröst och slutade ganska kort inpå. Jag började själv ta på dem för att känna hur det hade känts för honom när han gjort det. 

När vi började ha sex blev jag påmind av hur sexet varit. Framförallt blev jag påmind om att han under nästan hela akten hade munnen öppen på vid gavel, i en min som liknade den killarna högstadiet gjorde när de tittade på varandra efter att ha sett något ett sjukt klipp på Youtube, ofta ackompanjerat  med att de tryckte tummen och långfingret mot varandra och piskade med pekfingret. Jag mindes att jag inte hade något emot det då, men att jag sparat det i minnet som stoff att plocka fram i efterhand, ifall vi skulle sluta ses och jag behövde underlag för att skratta åt honom.

Han slutade. 

”Du verkar vara någon annanstans”

”Ah, förlåt. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig.”

”Jo men jag förstår. Det känns konstigt. Vi har ju sagt att det inte ska bli något, så börjar vi ha sex ändå.”

”Ja, jag vet inte om jag klarar av att göra det längre? Att njuta av fysisk närhet utan några som helst… löften?”

Han nickade sakta, lade armarna omkring mig och tryckte mig hårt. Det kändes bra att jag vågat vara ärlig och att han förstått. Det kändes som att det faktum att vi slutat ha sex skapade mer intimitet mellan oss än själva sexet. Jag kliade honom i skägget och kysste honom i tinningen. 

”Typ det här” sa jag och strök med fingret på platsen där jag kysst honom ned mot örat och kinden. ”jag tar på dig som att jag gjort det varje dag i 30 år, som att det är det naturligaste i världen. Men det är inte ett kärleksspråk som du och jag delar, det är något jag lärt mig någon annanstans ifrån.”

Han svarade inte. Då och då hävdes hans bröst när han lirkade in en vape mellan armarna i vår omfamning och tog ett långt bloss. Han tittade på klockan.

”Hon är bara tolv. Sofia, min bästa kompis som jag berättade om, fyller år ikväll. De är på ett rave i Frihamnen. Har du lust att gå?”

”Visst, det kan vi göra.”

Även om jag i några ögonblick kände mig sårad över att han måste haft tråkigt i den stund som jag upplevt som så intim kände jag mig lätt av gräset och såg framför mig att våra konversationer kunde ta nya riktningar med hjälp av lite yttre stimulans.

”De frågade efter dig när vi slutade ses, förresten. En hel del.”

”Dina kompisar?”

”Ja. Särskilt Sofia.”

Han reste sig och jag svängde tyngdtäcket över benen.

”Ska vi ha en drink för att värma upp?” frågade han.

Jag följde med honom ut i köket och satte mig på diskbänken medan han plockade fram gin, tonic och citroner. När han koncentrerade sig för att plocka ut en isbit ur isbehållaren skapades en rynka bredvid mungipan som fick honom att se stilig ut på ett klassiskt amerikanskt sätt, som en ganska ung Daniel Day-Lewis. Jag tyckte att jag fick en förnimmelse av hur han skulle se ut längre fram, när han var någons pappa. 

Vi tog en taxi dit under en av de få timmar som sommarstockholm skulle vara skymd av mörker. Hård techno hördes genom bilrutorna när vi närmade oss. Taxichauffören suckade på samma gång som Adams ansikte lyste upp. Hans vänner mötte oss med hajögon på dansgolvet. Jag kände genast igen Sofia, i långt brunt hår och med italiensk brytning. 

”Grattis på födelsedagen” sa Adam och gav henne en kram.

De andra två var också expats, en av dem från Tyskland och den andra från Brasilien. Jag brukade se dem ute ganska ofta. Ivriga att skapa sig ett sammanhang var de långt bättre än Stockholmarna på att hitta evenemang att gå på. Jag kände igen mig i det krystade i deras tillvaro. Som inflyttad saknade jag, precis som expatsen, privilegiet att navigera i staden med lätthet. Det var förmodligen en av orsakerna till att jag brukade dejta dem, slog det mig när jag dansade oengagerat med de andra i en ring på dansgolvet. Tyskan tog tag i Adams arm och såg ut att vara på väg mot baren. Han sträckte sig bakåt och tittade på mig.

”Vill du ha något?” 

Jag skakade på huvudet. Han ryckte på axlarna och de försvann bort. Sofias och brasilianskans leende ansikten studsade upp och ned. De sträckte sig mot mig och ställde frågor i mitt öra: vad har ni gjort? Hur kom ni hit? Har du varit på den här festen tidigare? Och jag redogjorde först för Sofia och sedan brasilianskan. När vi hade ställt varandra frågorna började jag titta efter Adam och tyskan, som inte längre stod i baren utan verkade ha gått och satt sig någonstans. Det var svårt att matcha energin hos Sofia och hennes kompis, som ideligen tog tag i mina händer och försökte skaka liv i min kropp som rörde sig med minimala rörelser. Jag kände mig skyldig som var ett så stelt sällskap på Sofias födelsedag. Jag pekade på mitt ciggpaket och gick mot rökrutan. Ingen skymt av Adam och tyskan. Jag rökte långsamt min cigarett och övervägde att gå hem. Skumma gestalter lutade sig mot varandra i dimman från cigaretterna och rökmaskinen. Det luktade sött av kemikalierna. På vägen tillbaka till dansgolvet hörde jag Adam ropa mitt namn och såg han och tyskan sitta i en av sofforna. 

”Hej” sa jag och satte mig.

”Hej” Adam tittade på mig med utvidgade pupiller. 

Jag suckade hörbart, men ingen av dem verkade uppfatta det. Vi satt tysta ett tag innan de föreslog att vi skulle gå och dansa. Jag sa att jag skulle sitta kvar ett tag och de reste sig upp och gick. 

En halvtimme senare beställde jag en uber och gick mot dansgolvet för att meddela Adam att jag skulle hem. När jag kom emot honom log han stort.

”Där är du ju! Vill du ha en drink?”

”Nej det är bra, tack, jag hade tänkt åka hem.”

Jag försökte prata så tyst jag kunde, av respekt för Sofia.

”Varför det, har du inte kul?”

”Sådär. Jag vill inte störa din och dina vänners kväll.”

”Det gör du inte, jag är glad att du är här.” 

Jag gjorde en gest att vi skulle ställa oss en bit bort från de andra. Adam tvekade några ögonblick och tog sedan ett motvilligt steg åt sidan. 

”Jag får dåligt samvete för Sofia. Det är hennes födelsedag och jag känner att jag drar ned stämningen.”

Adam dansade samtidigt som jag pratade och tittade sig om i lokalen.

”Vad sa du? Jag hörde inte det sista du sa?”

”JAG KÄNNER ATT JAG DRAR NED STÄMNINGEN.”

”Det behöver du inte tänka på.”

Det såg ut som att han var på väg mot de andra igen så jag tog tag i honom.

”Men du kanske borde tänka lite mer på det? Att det är din bästa väns födelsedag?” 

Adam skrattade.

”Hur ska jag tänka på det, menar du? 

”Visa lite mer respekt mot henne, kanske? Vara med henne och inte gå iväg med hennes kompis?”

Jag tog ett danssteg för att få min konfrontation att verka lite mindre hotfull.

”Vad handlar det här om?”

”Jag förstår bara inte varför du tog med mig hit idag. Eller varför du umgicks med mig överhuvudtaget, när det är Sofias födelsedag.”

Min röst hade skurit sig och nu var det Adam som tog tag i min arm och placerade oss längre bort från dansgolvet. Jag kände mig dum. Som ett barn som behövde ”hanteras”.

”Jag tog med dig hit för att jag vill umgås med dig.”

Han lät stel, nästan robotaktigt, som att han läste oengagerat från ett manus. Jag hade förväntat mig att han bättre skulle förstå hur jag kände mig. 

”Jag tycker kanske att du borde behandla både mig och Sofia med lite mer respekt.”

Meningen ekade i huvudet i tystnaden som uppstod i några sekunder.

”Det var tråkigt att höra att du inte känner dig respekterad.” Han sänkte rösten när en gäst trängde sig förbi mellan oss och baren. ”På vilket sätt känner du att jag har behandlat dig respektlöst? Är det att jag dansar med andra och så? Sofia?”

”Nej, självklart är det inte det…”

”Okej, vad bra. För jag hade förstått det som att kom överens om att det här inte är något.”

”Ja”, svarade jag snabbt, ”Vi ses inte på det sättet. Jag är med på att vi landade i den slutsatsen.”

Han sa ingenting, verkade vänta in att jag skulle vara klar med att bråka med honom så han fick gå tillbaka och dansa. Jag fick infallet att ge honom en örfil. Något som kunde skaka om honom.

 ”Men vad tycker du själv då? Är du helt likgiltig till vad det här är?”

Jag undrade om jag hade det i mig att ge honom en örfil för tre år sedan, när jag inte var lika mogen som jag var nu. 

”Vad spelar det för roll? Du sa ju att du inte ville dejta engelsktalande?”

”Varför ska det bara vara upp till mig! Vad hade du gjort om jag aldrig sagt det? Vilken inställning gick du in med? Om det var så du ville dejta mig kunde du väl åtminstone säga det så att jag kan överväga det? Har du ingen egen vilja?”

Jag insåg för sent att jag skulle stannat vid de första två frågorna. Innan jag fortsatt  med resterande fyra hade något öppnats i hans blick, som att han var på vippen att säga något. Nu var han stängd igen.

”Nu är du orättvis. Det är klart jag har. Min vilja just nu är att vi inte bråkar på den här festen.”

”Jag hade övervägt att börja dejta dig igen, men jag ville kolla först om du hade mognat känslomässigt sedan sist. Jag är på en annan plats nu och jag är ute efter någon som kan möta mig. Du har visat tydligt att det inte är du.”

”Okej. Då så. Om jag inte lever upp till dina förväntningar förstår jag inte alls varför vi har den här diskussionen. Nu vill jag gå och dansa, om det är okej med dig?”

Jag stod dumt kvar när han började ta steg tillbaka in tillbaka mot dansgolvet och absorberades av sina vänner, som knappt verkade märkt att vi avlägsnat oss. Det kändes för jobbigt att åka hem nu och i ensamhet gå igenom konversationen i huvudet. Jag beställde en GT i baren och drack den medan jag tittade på när de dansade. Jag blev full och dansade lite på stället innan jag satte mig på sofforna en bit i lokalen och tittade på telefonen. 

”Förlåt att det blev så där” Adam dök upp ur skuggorna en stund senare och satte sig bredvid mig på soffan. Han strök mig över ryggen. ”Jag har haft en fin kväll med dig.”

”Det har jag också” sa jag och lutade huvudet mot hans axel.

”Jag tänkte ta en taxi hem nu. Har du kul här eller vill du följa med?” 

”Visst” sa jag och reste mig upp. 

I taxin hem tog han min hand. Solen hade börjat göra himlen rosa och i hans sovrum var ljust och kallt - fönstret hade stått uppe under tiden vi varit borta. 

”Här” sa han och räckte mig tyngdtäcket han hämtat i vardagsrummet. Jag lade mig under det och rös av välbehag när kroppen värmdes och tyngdes ned mot madrassen. Han försvann in i badrummet och jag hann falla in i en lätt dvala innan han lade sig bakom mig i sängen. Jag väntade på att han skulle lägga sina armar om mig. Det dröjde. När jag vände mig bakåt för att se om han somnat såg jag att han var på telefonen. Jag vände mig om igen och somnade.

Jag vaknade nästa morgon av att han gjorde kaffe i köket.

”God morgon” sa han och sträckte mig en kopp när han kom tillbaka in i sovrummet igen.

Medan jag drack mitt kaffe gick han mellan köket och sovrummet, upptagen med någon vag uppgift som jag hade svårt att uppfatta. Jag gick upp för att göra min morgontoalett och när jag kom ut från badrummet hade han bäddat sängen efter mig.

”Ska du iväg?” Frågade jag.

”Nej, jag jobbar nog hemifrån idag. Men jag tänkte börja nu typ.”

Jag satte på mig kläderna som legat utspridda över golvet. Jag kände mig fånig i min helsvarta outfit, den korta kjolen och de vita strumporna. Det kändes varken trendigt eller värdigt, bara hopplöst millennial.

Han stod i köket när jag klätt på mig skorna och var redo att gå.

”Nu går jag” ropade jag. 

Han kom fram över trägolvet och gav mig en kram med ena armen, så som han gjort när vi setts dagen innan utanför restaurangen. 

”Det var fint att se dig”. 

På vägen hem stack solen i ögonen. När fick jag en impuls att skicka ett sms till honom om att jag var bakis, men hindrade mig. Jag undrade om jag själv förväntade mig ett sms från honom och vad jag i sådant fall tänkte att det skulle stå i det. Ett tack för igår, eller ett förslag om att ses nästa gång det passade honom? 

Jag bestämde mig för att unna mig en frukostmacka och en kaffe och styrde stegen mot närmsta bageri, dök en dunkel tanke jag burit på under gårkvällen upp till ytan. Jag insåg att jag aldrig förstått om han ställt in kvällen med Sofia och de andra för min skull, eller om han alls berättat för dem om han tänkt komma på hennes födelsedagsfirande. Hon verkade varken bli förvånad eller särskilt glad när vi dykt upp, utan tvärtom sett ganska oberörd ut. Hon hälsade heller inte på mig som att hon visste att vi umgåtts under kvällen. Ändå hade jag förstått det på Adam som att detta var en av hans närmaste vänner. 

Jag tyckte plötsligt mycket synd om Sofia, som måste gått igenom mycket med Adam för sänka sina förväntningar till den nivån att hon inte längre hade förmågan att bli besviken på honom.  Written by: Anna Järneteg

[on-matters]

Reading Parade, By Rachel Cusk: "Not to be understood is effectively to be silenced, but not understanding can in its turn legitimise that silence, can illuminate one’s own unknowability. Art is the pact of individuals denying society the last word."

I just finished Parade by Rachel Cusk. As a long-time fan, I wasn’t disappointed. I’d place her books in the “no plot, just vibes” category. It’s a style I love, but only when the author truly masters it. For me, the “just vibes” part is anything but simple. It demands sharp attention to the inner life of characters and the subtle details of our world: how people behave, interact, and are shaped by their surroundings – often even by societal structures. To me, Cusk excels at this. Her books may be short, but they’re packed with perspectives and observations that speak to a life rich in experience. I recently came across the idea of “quiet humanity.” I’m not sure exactly what it means, but to me, it captures the small, silent interactions of city life: sharing a park bench, sitting in a sunny café, or passing strangers on a lakeside path. We don’t speak, but we share a moment in time. Cusk’s writing acknowledges these moments, using her characters as vessels for her curious, observant view of the world. I think she beautifully captures the fleeting encounters that, over time, make up days and years. In the end, these encounters make up a great part of life.

Reading the comment section here, it seems others have found the book somewhat complex. I agree it sometimes requires slowing down, rereading, and piecing together earlier events or characters. The fact that they are all named “G” further strengthens the occasional confusion. But in the end, I don’t mind when this quite challenging concept is paired with such careful, beautiful language. I guess it comes down to what you’re looking for as a reader. In my case, often (and especially currently) looking for reads that offer perspectives and ideas condensed into small but impactful paragraphs, this one made me happy. If I judge a book by the number of dog-eared pages, this one scores quite high for me.

[on-matters]

Horse. Jag har en ny jacka på mig. En kort, puffig dunjacka. Det är kallt och blåser så att isblocken i viken klonkar mot varandra.

Man behöver göra sig själv icke-närvarande med flit, krampaktigt dissociera, för att få tiden att gå. Man spänner käkarna, täcker öronen med axlarna och tänker så mycket man kan på framtiden

Så har man gjort för att överleva tills någon sa att det här är en av 90 vintrar

Men mudden på min dunjacka når precis över njurarna. Jag tar min mammas råd från barndomen att alltid skydda dem från kylan

Jag tycker om hur min kropp ser ut i korta puffiga dunjackor. Benen blir smala och fluffet gör att håret kan locka ut sig över det hala högljudda materialet

det frasar när jag vrider på huvudet

Minns tonårens pirriga förundran inför konceptet att gå runt som omringad av ett duntäcke

Det var innan vanligt folk börjat läsa på sakernas innehållsförteckningar och därmed introducerats till institutionaliserat våld

Jag är i Hammarby Sjöstad med min nya jacka. Jag går förbi en mamma vars son har hittat en seven-eleven kopp som han fyller med vattnet som droppar från byggnadsställningarna (hans rörelsemönster är lika oregelbundet som vattnets droppande)

Jag ler mot henne på ett it-takes-a-village-sätt, jag störs inte av hans oförutsägbarhet

Hon ser mig inte, påväg hem till livet

Hennes dunjacka är längre än min, ända ned till knäna, hon inte har tid att bli sjuk

Jag går förbi en flicka med en valp i koppel. Den far över trottoaren, har inte lärt sig att promenaden med människan ska vara i jämn takt, en steg i taget, rakt fram mot ett abstrakt mål

Jag påminns av en tanke jag får när jag ser hästar instängda i en hage uttråkat föra mularna över den bruna marken, stå och beta på ingenting alls

Att hästarna i hagen aldrig haft en vilja att schemalägga sin galopp

Och hur förövaren oblygt låter sina slavar beta framför huset: se på varelsen jag bestämt är min

Men så föreställer jag mig människan i köket bakom fönsterglaset i bostadshuset. En liten männska som gömmer sig för vädret och funderar på hur den ska ge djuren mat

Gnuggar ansiktet med händerna framför braskaminen, tärd av rädslan för diffusa faror och ansvar för allt den lagt under sig.

Nu känner jag mig dum i min nya jacka,

Som en del av Hammarby sjöstads kuliss, den bruna-vita backen med snö och lera och de byggda husen

Alla saker strävan efter jämnvikt

Och att den nya jackan ska skydda njurarna och göra vintern en mindre tydlig representant för att ytterligare ett år har gått.

Jag har lämnat ungdomens förmåga att gå in hårt i det cirkulära,

Slutat tumlat runt i spiralen, står nu på trottoaren och ser strukturen 

Mamman tar sonen i handen och sätter punkt för leken. Hans byxor i galon matchar hennes röda väska.

Carthartt-märket på hans jacka, en fastsydd markör utan mening för någon av hans jämnåriga

De passerar hunden i kopplet

Sonen sträcker sina händer efter djuret i ett, vad jag inbillar mig, ögonblick av undermedveten gemenskap. // Anna Järneteg

[on-matters]

Longing is a gap waiting to be filled – Lena Andersson

[on-matters]

Reading Practices: Running by Lindsay A. Freeman.

A few weeks ago, I went to a running event. Afterwards, a friend and I stopped by Bookshop Nord on St. Paulsgatan in Stockholm, which has a brilliant selection of books in English. Walking into Nord felt different from other bookstores I usually visit. Often, when I’m browsing, I recognize almost all the new publications because I’ve followed them closely for years. At Nord, that sense of familiarity wasn’t there. Of course, I noticed some authors and titles I knew, but overall the selection felt more timeless—classics mixed with essays, short stories, memoirs, and even design practices.

Just as running makes me feel free, I get the same joy and excitement when stepping into a bookstore. There’s that spark when the words on the back cover catch you, when you sense that this could be a discovery. Going into a bookstore without a fixed idea of what to buy means letting yourself be surprised—waiting for a meeting between you and a book, that instant when its cover almost reaches back toward you. It’s a hesitating, curious moment of possibility: the choice to leave it behind, or the decision to carry it home—a small leap of faith in a potential adventure. About 40 minutes later, I left with two books finally tucked into a white paper bag. One was The Long Form, which simply looked like something I’d love. The other was a slim, pink one called Practices: Running by Lindsay A. Freeman. This book is the reason for this text.

The book is part of a series called Practices, which explores ordinary activities as meaningful ways of moving through life. The series is published by Duke University Press and they describes it like this:

“Books in the Practices series are for real-life hobbyists, devotees, and enthusiasts. They are by and about amateurs in the original sense—those who engage in pursuits out of sheer love and fascination. Practices books show how an ordinary activity like fishing, running, or juggling helps us come to understand ourselves and the world around us.”

So far there are seven Practices titles: Running, Raving, Juggling, Fly-Fishing, Tomorrowing, Riding, and one coming soon—Taking Leave (out this September).

It was probably that handwritten-looking “Running” on the pink cover that drew me in. Running has been part of my life for a long time, though I’ve rarely seen it explored alongside my other great devotion: reading. The back cover of Freeman’s book said this:

“In Running, former NCAA Division I track athlete Lindsay A. Freeman presents the feminist and queer handbook of running that she always wanted but could never find. For Freeman, running is joy, desire, and indulgence in the pleasure and weirdness of having a body. It allows for a space of freedom—to move and be moved. Through tender storytelling of a lifetime wearing running shoes, Freeman considers injury and recovery, what it means to run as a visibly queer person, and how the release found in running comes from a desire to touch something that cannot be accessed when still. Freeman invites us to run through life, legging it out the best we can with heart and style.”

Back-cover text often oversimplify, and they can rarely capture what your personal experience of a book will be, but this one got to me. Probably because of the way it described what running feels like. So I took the book home. And I’m glad I did. These 133 pages pulled me in completely. Freeman has put into words so many of the sensations, joys, and anxieties I connect with running. I recognized myself not necessarily as a professional runner, but as someone who has practiced it for half my life. Using running as both a way to improve and progress, and as a way to stay sane amid everything else.

On page 10, Freeman writes one of the most captivating, and true, passages I’ve ever read about running:

“Running is a durational act, which at its most simple is about time and timing, and about a body (or bodies) moving at pace through space. By developing a practice and doing this simple thing over and over, you learn things about your body and your personality; the bodies and personalities of those you run with; and the textures, surfaces, and atmospheres you run in and through.” She builds on an comments on the fact that running often is thought of as a solitary practice, but that it is also a space full of the potential for connection: "for the kind of beautiful formlessness of friendship that can be a way of life if you let it.”

It’s those last lines – the “formlessness of friendship” especially –that stay with me. That exact feeling explains why weekly training sessions with a group start to mean so much. Just like with other friends, you don’t want to miss them, you want to be part of the repetition, the shared commitment. I wouldn’t call the 200 or so people who follow me on Strava close friends, but they are not strangers either. I care about their runs, their goals, the way seeing them persist fuels me to keep practicing this oddly painful, stubbornly joyful, life-essential thing.

Somewhere quite early Freeman writes: “I think why people run is an open question, where the answer can change with every practice, rather than something that can be pinned down by a hot take or an argument that can settle. Running is a moving thing.”

It is. Running is a moving thing, in every sense. It shapes itself to our lives, while also shaping our lives in return. I plan work, holidays, even my social schedule around it.

Maybe this text will mostly resonate with those of you already “saved” by running. But that is alright.

[on-matters]

“Life falls apart. We try to get a grip and hold it together. And then we realize we don’t want to hold it together.” – Deborah Levy

I remember reading her for the first time, feeling like I had won the lottery. Do you know that feeling? When you discover a book, a song, a film, or even a restaurant that no one has recommended to you. It feels fresh, exactly what you were looking for without knowing it, and because of that, it might feel a little bit more like “your own” than most other things? I had that with Deborah Levy. Or at least that’s how I remember it. Probably someone far more knowledgeable than I recommended her in a book or an article, but I at least know I felt proud and thankful for finding my way to her. And perhaps that’s why she has been a constant presence ever since. She’s become my go-to answer when I panic over questions like “Name a favorite author” or “An author you like.” Maybe she has become a bit sacred to me because she has made me feel special – as she likely has for many readers around the world. I’ll do my best to tell you more about why, while also trying to convince you to engage with her writings. Deborah Levy was born in 1959 in South Africa and moved to England with her family in 1968. Levy’s debut was in 1889, with the book ‘Beautiful Mutants’. Since, she has written several novels, including “Swimming Home” (2011) and “Hot Milk” (2016), both of which were shortlisted for the Man Booker Prize, but also written short stories and plays for the stage and radio as well as poetry. A multi talent, that is. To me, and many others, she is most known for her autobiographical “living autobiography” trilogy: “Things I Don’t Want to Know” (2013), “The Cost of Living” (2018), and “Real Estate” (2021). Personally, I think they are phenomenal, to say the least.

People, writers and journalists keep coming back to her – or I keep coming back to her through their writings. I remember the strong feeling of being accompanied by her smartness by the poolside in France two or three summers ago. Like talking to a friend way smarter than you, indulging and bragging about them – hoping at least a tiny part of it would kling onto you. And it seems like I am not the only one. Her work is often acclaimed for combining beautiful prose with intellectual dept and fresh perspectives. The writer Michiko Kakutani, writer for The New York Times, praised Levy’s work for its “elliptical, fragmentary” style and nicely formulated her ability to capture “the hectic flux of daily life and the matrix of thoughts, memories, and impulses within.” and I cannot agree more. Back in France I was reading the third part of the living autobiography called “Real estate”. I both enjoyed and envied her being in the space of her writing – her thoughts and way of reflecting upon life, lending thoughts of others and letting it all make sense to me, to the feeling of womanhood and getting older. Because that’s pretty much what the series is for: reflecting upon life as a woman, as a writer, as a mum with kids moving out, as someone dreaming of owning real estate and having a room of ones own. Like so many others before her. Yet, to me, all these perspectives of others become something new through the lens of Levy.

Living Autobiography: #1 Things I Don't Want To Know #2 Cost of Living #3 Real Estate

[on-matters]

Welcome here, to whatever this space may become. To the matters that matter — to me, to my friends, and to others.

On-Matters emerged from a desire to go deeper into life's curiosities. The mental places we go when we read, write, run, cook, play, document our surroundings, or simply seek new ways to live. It's about exploring the practices that interest us. This idea was born out of a need to navigate life post-thirty, when the inner world may change more than the outer, or the other way around. Mainly, I had personally for some time missed a place to write something longer than a caption on Instagram. So here we are, with a beginning and a lot of unknowns.

For now the ambition of On-Matters is a platform dedicated to the non-linear, to longing minds, and to our multiple selves.

It's a blog-ish There will be written content by me and others—interviews, short stories, reflections, films, and image diaries. Trial and error is a process as good as any.

It's a meeting place Occasionally, we'll go physical. The internet is great, but meeting like-minded people in physical spaces is even better. Book clubs, running groups, and third spaces are great sources of joy, at least for me. We'll have to explore.

It's collaborative All platforms get more interesting with more voices. So if you feel like sharing or writing something, please get in touch! Regardless, welcome here. All the best, Hanna