Varje dag och varje natt stod hon där och väntade på mig. Väntade på att jag skulle komma tillbaka. Tillbaka till den gyllene skogen. I den gyllene skogen var trädens blad av guld. Löven glimmade till när solen kastade sina varma strålar emot träden som växte i den gyllene skogen. Gräset var gjort av guld och lika mjukt som en bädd av fjädrar. I den gyllene skogen var det alltid varmt inte ens på vintern blev det kallt. Det var dit jag åkte med henne, hon med det gyllene håret.
Det var en kall onsdagseftermiddag då jag precis hade kommit hem från skolan. Jag var ensam hemma och satte mig i vardagsrummet. Jag tittade på en tavla som föreställde mig när jag var liten. Jag satt utanför min mormors hus och log. Jag saknade min mormor, hon försvann spårlöst när jag var 7 år. Jag kommer fortfarande ihåg hennes leende och hennes varma ögon.
Jag lyfte blicken och såg en tavla som jag aldrig sett förut. Den föreställde en flicka i min ålder som stod på en liten smak stig som ledde vidare till en skog. En skog som glimmade. Jag kunde inte tro mina ögon men flickan i tavlan började röra på sig. Hon räckte fram sin hand till mig och sa:
- Kom, följ med mig till den gyllene skogen.
Hennes röst var mjuk som siden som hade en bestämd ekande effekt.
Jag visste inte varför men på en gång kände jag att det var rätt. Jag gick ett steg fram, blundade och lät mig sugas in i tavlan. Jag kände flickans gyllene hår svepa mot mina smala armar och värmen från solan som började spridas i min kropp. Jag öppnade försiktigt ögonen och framför mig öppnades en fantastisk äng, fylld med blommor som doftade i alla möjliga ljuvliga dofter. Jag tittade på mina fötter, jag stod på en stig, jag följde stigen med blicken och såg att den fortsatte in i en skog, en skog med gylleneblad. Jag tittade bakom mig och såg flickan med det gyllene håret. Hon nickade åt mig, och så började vi gå.
Vi följde stigen, vi gick långsamt medan vi tittade på landskapet som bredde ut sig framför oss. Nu var det inte långt var in till den gyllene skogen.
Vi kom fram till skogen med glänsande blad, där var bladen gjorda av guld, det såg ut som att någon hade målat bladen med glänsande färg. Stammarna hade en guldig nyans som glittrade när solens solstrålar lyste på. Marken sluttade neråt och längst ner kunde man se ryggen på en ensam gammal gumma sittandes på en parkbänk. Den gamla gumman hade grått hår och en brun kofta, en sådan kofta hade min mormor haft. Jag och flickan med det gyllene håret började gå nerför sluttningen.
Det här stället föreställde en plats som min mormor berättade om, en plats som min mormor drömde om. En plats som hon längtade till, även om hon inte visste om det fanns. Fåglarnas sång, blommarnas doft och trädens sus. Precis som min mormor hade berättat. Min mormors fantasivärld.
Plötsligt förstod jag, alla bitar föll på plats. Varför flickan med det gyllene håret fört mig hit. Varför min mormor hade berättat.
Jag sprang så fort jag kunde, sprang och sprang. Lät benen löpa av sig själv ner för sluttningen. Det kändes som mina ben skulle ramla av, så snabbt sprang jag, men jag fortsatte springa.
Jag kastade mig i famnen på den gamla gumman, jag grät av lycka. Jag hade äntligen hittat min mormor.