En samling osamlade tankar

Flyktiga tankar en sen torsdagskväll. Idéer, glödlampor som skiner. Nedklottrade ord på en papperslapp. Det där allra innersta, hemliga, smutsiga. Allt de där som snurrar och aldrig tar slut.

[osamlade-tankar]

Alla ord bär en sådan kraft

De kan lyfta eller krossa

Förverkliga eller förinta

Även de ord som inte uttalas

De där orden som aldrig sades

Även de bär en kraft

Alldeles för stor

För att kunna förklaras med ord

[osamlade-tankar]

innesluten i dig

omsluten av dig

kroppen i din famn

hjärtat i din hand

du är min kärlek

du är hela mitt hjärta

och jag vet att jag kommer att älska dig för alltid

[osamlade-tankar]

Det känns konstigt

Att du ska bo här

Här i staden som skulle bli vår

Märkligt när distansen slog sönder oss

På sätt och vis var det väl ändå så?

Att du nu ska vara så nära igen

Jag hatar att det känns i mig

Jag hatar att du fortfarande gör ont

Att ångesten liksom sipprar in

Tynger lungorna

Jag delar denna stad med andra nu

Med mina klasskompisar

Med mina vänner

Med min pojkvän

Han som fick samla ihop bitarna av mig

Hjälpa mig att sätta dem på plats igen

Han var där medan jag läkte

Är kvar nu medan jag fortfarande läker

Du dödade så mycket

Tilliten

Kärleken

Men han har vattnat

Vårdat mjukt och försiktigt

Med omsorg

Med kärlek

Och nu växer den igen

Nu finns den där, levande och stark

Utan dig

Trots dig

Fan

Kunde du inte bara ha flyttat någon annanstans?

[osamlade-tankar]

ibland tänker jag

vad vore jag utan dig?

ungefär samma som innan dig

skulle man nog kunna tro

och det var ju ändå helt okej då

så jag brukar istället tänka

vad är jag med dig?

jag är glad

jag är älskad

jag är kär

jag får dela tankar och åsikter

utvecklas och utmanas

landa och somna

andas tillsammans med dig

finnas till

uppskattas

bli hörd

det är många saker

det går inte riktigt att rada upp alla

en del fanns innan

men mycket finns mer

starkare, bättre

nu när du är här

med mig

jag klarar mig nog utan dig

det hade jag nog

efter ett litet tag

men jag vill inte det

jag vill vara med dig

du en del av mig

jag en del av dig

för livet är helt enkelt bättre så

tillsammans

du och jag

tack älskling

tack för att det får vara du och jag

tack för att du är så klok

smart

omtänksam

varsam

tack för att du ser mig

sådär som ingen annan ser mig

liksom hela vägen in i själen

och tack för att du ändå väljer mig

det är stort

ett livets mirakel

att jag får dela livet med dig

för vad är egentligen större än det?

[osamlade-tankar]

det är ju så

att allt eftersom vi fortgår

faller vi mer för varandra

faller djupare

faller närmare

så nära att vi är ihop

en enhet som tar sig an världen

tillsammans

jag har aldrig varit en del av något så starkt tidigare

spännande

att få växa sida vid sida med någon

få lära och utvecklas

stärkta av varandra

samtidigt räds jag allt mer

tänk om du skulle lämna

om den delen av mig som blivit din

skulle försvinna med dig

borta för alltid

hur hade jag återhämtat mig från det

det hade jag nog inte

ibland drabbar det mig

då känner jag mig helt bottenlös

ett evigt fall utan slut

ibland gör tankarna ont

det är så läskigt

att det nästan känns hopplöst

hur vågar man

vågar jag

älska dig sådär

att det faktiskt gör lite ont ibland

det måste jag

för jag har fallit så för dig

nu finns det ingen återvändo längre

låt det bära eller brista

snälla

låt det få bära

[osamlade-tankar]

Upgrade

Jag gick från en kille som inte kunde formulera sina känslor i ord. En kille som knappt visste vad han själv ville. Upptagen i sitt eget huvud, oförmögen att släppa in mig i det som snurrade runt där, trots att jag delade hela mig. Naken och blottad. En kille som när han sagt att han älskade mig följde med orden att vi inte behövde säga det så ofta. Låt oss inte tjata ut det, sa han. Så jag fick kämpa för uppskattningen, kämpa för att få höra att jag var älskad. Att han ville ha mig. För vi skulle ju inte tjata ut det. Vad skulle vi inte tjata ut? Orden? Kärleken? Som att den skulle tappa i betydelse om vi sa det högt.

Trots allt detta sörjde jag när det tog slut. När han lämnade mig som smuts, naken och blodig på marken. Spottad och trampad på. Jag sörjde förlusten av honom. Ett jävla hål blev kvar, där han bara kommit in, greppat tag och slitit isär. Obarmhärtigt. Gränslöst. Jag undrar om han förstår idag hur mycket han tog sönder den där helgen i oktober för snart ett år sedan. Hur lång tid det tog för mig att läka det där hålet. Hur stygnen fortfarande skaver där på insidan ibland. Det tvivlar jag på. Men kanske var det menat. Kanske var det meningen att jag skulle förstå hur det inte ska vara, för att kunna se det som är gott.

Så jag gick från den killen till en man med blå ögon och blont hår. Som har ett leende som lyser upp hela världen, som får det att pirra hela vägen in i min själ, in i kärnan av det som är jag. En kille som tänker och som talar, som funderar och delar. Som prioriterar samtalet. Som vill att vi ska vara någonting, tillsammans. Som tittade mig djupt in i ögonen den där dagen och sa att han älskade mig, och sen fortsatte att säga det. Att han älskar mig. Att han är kär i mig. Att jag är hela världen för honom. Det känns inte som att han planerar att sluta, för inte någonstans, inte en enda gång, blir det tjatigt. För vad är finare än att säga att man älskar någon och kunna mena det med hela sitt väsen? Ingenting. Om inte möjligtvis hur hans ögon glittrar när han ler, det är nog en delad förstaplats.

[osamlade-tankar]

17.01.21

Vi vandrar genom staden som nyligen blivit mitt hem

Träden är kala

Luften är sådär krispig som den bara kan vara på vintern

I takt med att vi går smyger sig mörkret allt närmare

Solen börjar gå ner bakom hustaken

Målar världen i ett rött sken

Sådär magiskt vackert, nästan sagolikt

När vi säger hejdå känns det som att vi inte varit ute länge alls

Men mina iskalla händer skvallrar om att det nog i själva verket varit flera timmar

Tänk så galet

Att tiden bara flugit iväg

Galet att fjärilarna fladdrade och kinderna hettade

Sånt som känts så långt borta

Nu tillbaka

Gnistan tändes

Någonstans djupt där inne

Kanske vill han ses igen?

Jag ska nog fråga.

Alldeles strax.

Eller kanske nu på en gång.

[osamlade-tankar]

Guldregn

Allt är täckt i ett skimmer

glitter vart jag än går

Guld som regnar ner över världen

Omsluter mig

Omfamnar mig

som en skyddande barriär

Det dämpar

allt det där som skaver och smärtar

faller bort

minskar i storlek

oviktigt

Det enda viktiga är du

dina himmelsblå ögon

din varma famn

Det är bara du

Det har nog alltid bara varit du

[osamlade-tankar]

jag känner ganska ofta att jag tränger mig på

som en ovälkommen gäst

du säger att du älskar mig

men sen så avvisar du mig

utan förklaring

inte ikväll

en annan gång

när vi bestämt att vi ska ses

då bestämmer du

och du ensam

att nej, det ska vi inte

du måste förstå att det gör mig ledsen

osäker

och medans du sussar sött

går jag och lägger mig med en klump i magen

orolig

vill du inte ha mig?

älskar du mig inte?

du vore inte den första som säger dem orden till mig utan att mena dem

du måste förstå att det har hänt innan

du måste förstå att jag är värd en förklaring

jag undrar ibland

vad hade hänt om jag inte hade frågat om vi ska ses

hur lång tid hade det tagit

innan du hade frågat?

hur lång tid tar det

innan du saknar mig?

längtar efter mig?

sådär som jag längtar efter dig?

och är det rättvist mot mig

om du inte känner så

sådär samma som jag

ska vi vara då?

är vi något som ska bestå?

om jag hela tiden ska bli besviken

åsidosatt

utan förklaring

det gör mig ledsen

jag blir ledsen

och du verkar inte bry dig

överhuvudtaget

[osamlade-tankar]

Det är spännande hur något som känns så bra, och som har känts så bra länge nu, kan fortsätta kännas bättre för varje dag som går.

Ett halvår är kanske inte särskilt länge, men samtidigt ändå ett tag. Längre än något jag upplevt tidigare. Oavsett vad så längtar jag efter mer tid. Jag fascineras av dig, hur du tänker och hur du ser på världen. Du är så speciell, så otroligt klok och välgenomtänkt. Samtidigt är du snäll. Medveten. Jag längtar efter mer samtal, för du lär mig så mycket varje gång, utmanar mig att se annorlunda på världen, ger mig nya perspektiv.

Det känns underbart att få möta livet tillsammans med dig, och jag förundras över dig och över hur du får mig att må. I det lilla och i det stora. Hur lugnande din famn är när jag haft en tung dag, hur allt liksom faller bort en smula när jag får landa där. Hos dig. Dina armar runt min kropp och mina händer mot din varma rygg. Jag älskar att vara där. Där är jag hemma. Det finns ingen plats på hela jorden som känns säkrare. Det känns helt otroligt att jag kan finna det hos dig.

Du gör mig glad när jag är ledsen. Du gör mig gladare när jag är glad. Du förgyller helt enkelt hela vardagen. Som i ett skimmer av guld och lycka.

Jag har aldrig gjort det här förut. Landat så hos en annan människa. Jag har aldrig tagit mig förbi stadiet där det bara är nytt. Vi är inte gamla riktigt än, men vi är heller inte längre nya. Det känns stabilt. Vi känns stabila. Tillsammans. Oavsett om någon av oss vajar i oss själva emellanåt, sådär som man gör när livet eller tankarna slår till för hårt, så är vi stabila. Det finns någonting så otroligt vackert i det, och jag vill fortsätta bygga på oss. Så högt och starkt och stabilt som det bara går. För hos dig vill jag vara kvar. Jag kan känna det så starkt i min kropp att jag vill vara med dig. Jag längtar efter dig när vi är isär och det är fint att få längta efter någon som man vet att man snart får komma tillbaka till.

Jag svävar som på moln, igen och igen och igen. Det är nästan som att vara nykär, men kanske är det bara känslan av att kärleken växer sig starkare. Det pirrar från bröstet, ner i magen och vidare ut i hela mig. Jag känner det i fingertopparna och ner hela vägen ut i mina tår. Jag är lycklig.

Jag längtar efter livet med dig. Efter vad som kan ske, vad det har att erbjuda. Så spännande. Att vara mitt i början av något nytt. För om 10 år, då är ett halvår ingenting, och får jag leka med tanken så får du gärna vara kvar vid min sida då också. Vi får se vad livet blir, det kan man aldrig säga, men just nu finns det ingenting jag vill hellre än att vara din för alltid.

[osamlade-tankar]

Jag vill leva med dig tills den dagen då våra kroppar återförs till jorden som vi vandrat på i hela våra liv.

Jag vill älska dig tills den dagen då vårat stoft åter blivit träd och blommor. Inte ens då kommer jag att sluta.

[osamlade-tankar]

får jag ringa dig ikväll?

du sitter i ditt rum några hundra meter ner på gatan

så nära

men också så långt borta

jag saknar dig lite

sådär omöjligt egentligen

när vi sågs igår

men jag är så kär i dig

mitt hjärta liksom bultar efter dig

så stör jag?

stör jag om jag hör av mig?

kanske gör jag det

mörkret har fallit utanför fönstret

bilarna som passerar blir färre och färre

dem kör snabbare och snabbare

snart tystnar staden helt, vaggas till sömns

gör sig redo för en ny gryning

ja, kanske stör jag

det börjar bli sent

jag ringer nog en annan kväll istället

mitt hjärta får bulta och längta lite

det kan vara fint det med

att få längta

längta efter dig

älskling

som jag längtar efter dig

[osamlade-tankar]

det är inte helt enkelt

att lita på någon så fullkomligt

när tilliten förra gången revs itu

kastades i marken

trampades på med sylvassa dobbar

men det gick inte att låta bli

jag vet inte riktigt när det hände

men helt plötsligt såg jag mitt lilla hjärta

bultandes

fullt av sårskorpor och ärr

i dina stora händer

och jag kunde inte låta bli att tänka

snälla

snälla älskling

var försiktig

jag vet inte om jag klarar av att läka så en gång till

[osamlade-tankar]

Jag minns att när det tog slut med mitt ex tänkte jag att det inte ens varit värt det, för den smärtan och den sorgen var så mycket större än den lilla tid vi hade tillsammans. Det stämmer nog fortfarande, men jag kan idag vara tacksam över vad jag lärde mig om mig själv. Oändligt tacksam är jag också över att det på sätt och vis förde mig till dig. Livet är fyllt av orsak och verkan, utan det kanske nuet hade sett annorlunda ut. Så tack livet, tack för att det blev som det blev. Tack för att våra vägar korsades. Jag är lyckligare än vad jag någonsin har varit.

[osamlade-tankar]

Det är något fantastiskt i att kunna få vara ocensurerat sig själv i närvaro av en annan person. Du får mig, hela mig. Även när jag är trött, sur, ledsen och barnslig. Allt det får du, och trots det väljer du fortfarande mig över alla andra. Varje dag.

Jag hoppas att du kommer fortsätta välja mig alla dagar. För jag har en känsla av att jag kommer välja dig så länge du tillåter mig.

[osamlade-tankar]

Jag känner en stark längtan av att få bli gammal med dig. En brinnande känsla av att jag aldrig kommer kunna få nog. Det känns ganska fint, eller hur?

[osamlade-tankar]

havet är stilla

lugnt sveper det fram över stranden

själen, å andra sidan

spretar och sticker och svider

med taggar in i hjärtat

trycket hårt över bröstkorgen

men väl med sand mellan tårna

med havets andetag som enda ljud

kan jag finna dess rytm

andas i takt

i symbios med moder jord

först då luckras det taggiga upp en smula

börjar falla av ner i sanden

som tar emot och leder iväg

ner djupt i marken

för att sedan svepas med ut i det stora vida havet