#örnen

[oledavyjones]

Top: 1930ties,  Oscarshamn on the Swedish Baltic coast, It’s the steamer “Örnen” (=the Eagel). She was a packet boat or passenger’s ship built 1909 at Burmeister & Wain in Copenhagen, Denmark.    

Middle: A photo from the 50ties / 60ties 

bottom: the typical, classy interior of a Scandinavian Ferry in the 50ties or 60ties.

All found at : http://www.vasabatarna.se/ornen1/ornen.htm

[lostevilangel666]

(via https://open.spotify.com/track/1vxk48ZG74EKNF3A6KAD61?si=HTVCzNCnT7GcMuEwdv5vTA)

[tryingtounderstandbrainheart]

Hjärnan och jag.

Jippi . 

Jag får tid att göra mitt och försöka reda upp i min röra. Men jag antar att jag tröttnat ibland och mår dåligt ibland och då är jag där igen med fingret och det kokande vattnet igen. Det kanske bara är nån slags quick fix och ta mig härifrån. En desperation av att vilja börja om på ny kula. En bomb. En eld som bränner ner allt i sin väg. Då blir det sådär…bränna ner vad? Mitt liv? Mina fina saker och fina honom? Han som jag har massa skoj med och som gör livet värt att leva? Han? Det? Är det DET jag ska bomba bort? Vad är det jag håller på med liksom? Är det nån jävla självdestruktivitet deluxe? Jag vet inte. Jag fastnar i mellanland. Det borde vara nog men det är så FETT inte nog. Det är nästan ett tragiskt skämt. Jag blev en tragedi.

Samtidigt så stöttar han och jag får samla kapsyler om jag så skulle vilja. Jag får göra mig för honom. Så då kanske problemet ligger hos mig? Eller? Är det så att vi inte längre funkar? Att vi torkade längs vägen och jag mest gjort allt för att hålla det vid liv? Att jag gjort allt för att överleva på det lilla vi hade kvar? Eller var det för att jag behöver lägga den energin på mig själv och att jag är så duktig på att förlora mig i andra att han tog steg tillbaka på grund av den eviga kärleken han känner för mig? Och spelar det någon roll? För vad blir resultatet? Vad blir mitt liv? Han sitter där och han ger mig plats. Jävlar vad plats han ger mig. Så ska det tydligen vara. Det ska jag acceptera och godkänna? Han vet ju det. Det har jag gjort rätt glasklart. Jag kommer aldrig godta det.

Så det blir packa min säck igen. Vad ville jag nu igen? Fortsätta där och bara…sen får vi se. Vi vill ju väldigt lika i framtiden men samtidigt är det sådär… kommer det någonsin verkligen att ske och kommer det bli så som vi trott? Eller blir det mer typ bra och meh och joooOOoo? Den kakan har jag ingen lust att livnära mig på. Den kommer inte kunna livnära mig. Eller så måste jag mest hitta tillbaka till mig och kanske står han där igen och vi får vårt happy ever after med vårt mysiga hus och massa djur och kanske barn. Kanske. Kan ske. Kan också inte ske.

Jag tycker ju galet mycket om honom. Det är väl därför det är så sjukt frustrerande att det inte bara…kan funka. Jag gör väl mest det jag tror på och det jag tycker jag behöver för att överleva egentligen.

Det är så jävla ironiskt. Som nåt dåligt skämt jag fastnat i. Hilarious really. Jag vill ta stora kliv och behöver chunks liksom. Men allt ska tydligen KRYPA. Jag kan inte träna tre dagar i rad för det ledde till att jag fick magnesiumbrist igen och vaknade med min läskigaste andnöd typ hittills. Mina magmuskler orkade knappt lyfta mig och det bara snurrade i huvudet när jag tjippade efter luft i natten. Det var så pass bad att jag kände sådär… shit. Det där var inte bra. Jag kanske kunde ha…dött där. Har det här...ihjäl mig? Mer trauma och mer saker att gå igenom. 

Långsamma promenader och äta lugnt och försiktigt och nu har jag sovit två nätter utan andnöd igen. Jag är på rätt spår igen. Men träningen fick väntas med och nu är det sådär…det jag äter och hur mycket jag rör mig är inget joke. Sakta och försiktigt är tydligen melodin för mitt liv nu. Krypfasen. JAG ska krypa. Vilket också är sådär…varför?? VARFÖR ska jag behöva krypa och ta det så jävla långsamt? Är det någon som roar sig av att se en gepard krypa långsamt eller?

Men jag vet inget annat sätt. Jag har inte hittat nån bättre lösning. Och jag kan inte vara utan honom heller så då får det bli…krypafasen. Sen får jag väl försöka göra det jag kan för att slippa krypa sen. Ja menar jag kom ju ihåg när jag dansade streetdance, hur tuffa de passen var och då fick jag ju sova och allt sånt. Det här har kommit nu, efter transten, coronastressen och min totalt bristande kost under den tiden. Liksom två kikärtskakor och ett ägg som lunch och typ en banan som frukost? What the hell Karin?? Tappade jag hjärnan där eller? 

Jag antar att jag är i en läkande fas. Jag kan inte stressa eller röra mig för mycket nu för nåt läker, precis som hans arm. Skulle han göra som han gjort innan skulle den gå ur led igen och han skulle få uppleva den mest smärtsamma smärtan han varit med om - igen. Han måste läka, jag måste läka. Jag tror jag nånstans måste inse det. Man kan inte springa med brutna ben. Jag är mest glad över att jag orkar med vissa promenader igen och att jag har fått sova utan traumatisk andnöd. Att jag verkar tåla tripaloski och att jag känner kraft komma tillbaka. Jag antar att det får vara så. Det är ju inte mer än en vecka sen som jag tog ut mig så riksmycket på dedär spelet i tre dar och jag orkade då liksom. Jag hade energi. SÅ jäääääävulskt dyrbart. För jag såg nån dam jogga i skogen idag och bara kände sådär mmmh…nån dag ska det där vara jag. Sen hörde jag ett flygplan i luften och tänkte sådär…skulle jag våga stå utanför? Alltså om jag satt fast? Det första var ju andningen. Om den blir ansatt så är det hell to the no på en gång. Men om jag fick andas? Om det inte var nån fara? Då började jag le. Verkar lite skoj. Jag har nåt sånt i mig. Sånt jag ska acceptera och…få ut. Skönt att jag spelar på easymode iaf.              

Jag är örnen med brutna vingar som ska gå i terapi. Örnen som flaxar alldeles för fort och tidigt att det inte hinner läka. En otålmodighet som förstör gång på gång. Nu då? Nu? Nu! Nehe men NU då? Det tar huuuUuuuundratreeeeeååÅåååårdehäääär! Så fort jag tror att det kanske eventuellt kan gå lite så är jag där igen och ska flaxa. Sen får jag ont och måste plåstras om. Så jag antar att jag MÅSTE lära mig lugn och små seg. Steg. Freudian slip anyone? >_< Jag vet inte, jag får väl gråta då, jag får väl bli deprimerad ett tag och bara…sen så ska jag. Till dess får jag väl träna lagom, äta lagom och tugga lagom och vila.  

[nunoxaviermoreira]

HC Örnen, A-laget 2017-2018 by Michael Erhardsson Trängens ishall 2017-10-23 http://ift.tt/2z6fiNR

[tacupgear]

Looking for unique and custom made paracord bracelets? Contact pergite68 a Ranger at heart with a knack for awesome weaving skills! #Repost @pergite68 with @repostapp ・・・ #paracord#bracelet#kjellbergsparacord#tactical#badass#operate#svfm#karlsborg#fallskärmsjägare#örnen#airborne#vilja#mod#uthållighet#seikoskx007#seiko#basandlokes# Made another version with the swedish para rangerschool emblem. 😀 Vilja, Mod, Uthållighet 🖒🖒🖒