Jag uppskattar också kravallsnutar som springer i panik. Men efter allt lagt sig, vad vann vi? Det har samma känslomässiga vikt för mig som ett välgjort videoklipp eller en schysst houselåt. Tillfälliga, kortvariga bekräftelser och njutningar. Lika tillfredsställande som kortvariga. Efteråt kvarstår önskan om annat. Men ingen händelse, hur liten eller stor den än må vara, kommer att vara längre än så. De lämnar alltid efter sig antingen besvikelse eller önskan om mer.
Problemet är alltså inte (den otillräckliga) förstörelsen eller det begränsade våldet. Jag har inga problem med det, vilket torde vara uppenbart, utom att det är så... förutsägbart, och.. otillräckligt. Inte otillräckligt i meningen att kvantiteten inte var tillräcklig utan i att den inte nådde fram till de gränser som skulle utmana Ordningen på allvar.
Låt oss beakta ett konkret exempel. Aktivisterna i Hamburg ämnade att slå ett slag mot den globala kapitalistiska ordningen genom en blockad av hamnen i samma stad. De blockerade den vägbaserade trafiken in och ut några timmar. Det var inget som gav något eftertryck i den globala ekonomin. Det var kort sagt symboliskt, det vill säga precis vad man kunde vänta sig av en aktivistisk aktion. Om de hållit fast vid blockaden, försvarat den, försökt utvidga den, då kanske det hade blivit något mer. Kanske hade rent av massorna kommit till undsättning och försvarat blockaden. Men aktivismen slutar som alltid i symbolik, eller med andra ord nederlag. De är artificiella försök att forcera en motsättning man inte har kontroll över.
Det handlar inte om att romantisera proletariatet eller kräva någon slags genuin, oförmedlad, motsättning. Det handlar om att etablera och fördjupa motsättningen innan den forceras till konflikt; det handlar om att först skapa den förståelse och beredvillighet "på golvet", det vill säga bland de arbetare som utför de faktiska arbetsuppgifter som den vardagliga verksamheten är beroende av, så att konflikten har en bas att bygga på. Den är otillräcklig och den är skör, och det är där den "yttre" solidariteten kommer in, men den är likväl basen för att etablera en plats för motstånd.
Motstånd tar tid och energi, det är inget som genomförs över en dag eller två, det är något som kräver ett vardagligt arbete av militanter som är hängivna och beredda att lägga ner tid varje dag, med minutiöst arbete och med problem som filosoferna inte kan svara på. Det är inte ett slag mellan två arméer som kan planeras och planeras strategiskt på förhand. Det är, kort sagt, den vardagliga klasskamp som fortgår oavsett ideologier och politiska trender. Det är en del av den verkliga rörelse som proletariatet i sin helhet är indragen i och som aktivisterna endast är en marginell del av. Det är en verklighet som aktivismen, subjektiviteten, den oreflekterande viljan, inte kan överkomma hur som helst. Omständigheter utom vår kontroll är oftast starkare än de mest välorganiserade planer som "revolutionärer" fantiserar ihop.
Det gör inte strategi och taktik meningslöst men sätter det i ett annat sammanhang. Vi vill vinna på golvet och på gatan. Och förhoppningsvis bortom det också; på torget, samhället, världen som helhet. De aktivistiska kampanjerna har fortgått i decennier och fortfarande inte lyckats uppnå mer än symboliska segrar. De är, när allt tagits i beaktande, inte mer är just symboliska utbrott utan större inverkan på den verkliga rörelsens närmande av någon slutgiltig upplösning av ordningens verklighet.
Det här är inte tillfället jag bryr mig om att fördjupa mig i aktivistens psykologi, något som ändå är en förväntad produkt av Ordningens motsättningar. Min förhoppning är att kritiken kommer fram till individer som gått igenom aktivismens återvändsgränder och söker andra vägar fram förutom besvikelsen och hopplösheten. Det finns inte någon motsättning mellan att ta till sig kritiken och att följa med i aktivismens mönster, men på det personliga planet tycks det ändå komma i konflikt. Då ska du veta - detta är min förhoppning - att problemet inte är undermånlig strategi och taknik, eller personliga misslyckanden.
Aktivismen är otillräcklig och ofullständig därför att den är fixerad vid de föreställt direkta motsättningarna; den är fixerad vid de symboliska och medialt medierade motsättningarna. När du nått besvikelsen och tröttheten med dessa falska motsättningar är inte den slutgiltiga hållplatsen det hopplösa och meningslösa uppgivandet, vilket bara känns självklart om du inte gått djupt nog, grävt och läst nära nog, utan en insikt om den verkliga rörelsens pulserande, dess upp- och nedgångar, det överindividuella och verkliga.
