#andrei bely

[blogdemocratesjr]

‘Ah, what’th that? You’ve got an onion, a Thpanish onion? How delightful! Ah, are you sure it’th not a bomb?'

—Andrey Bely, The Silver Doves (1909)

[feignedremote]

He needed to shake off everything, forget everything, he needed to learn—everything—all over again, as you learn in childhood.

Andrei Bely, Petersburg, trans. John Elsworth

[xjmlm]

“Suddenlys” are familiar to you. Why, then, do you bury your head like an ostrich at the approach of the inexorable “suddenly”?

“It” sneaks up behind your back. Sometimes it even precedes your appearance in a room. You feel horribly uneasy. In your back grows the sensation that a gang of things invisible has shoved its way in through your back, as though through a door. You turn, you ask your hostess: “Madam, would you mind if I close the door? I have a peculiar kind of nervous sensation: I can’t bear to sit with my back to the door.”

They laugh. You also laugh: as if there were no ‘suddenly.’ “It” feeds on cerebral play. It gladly devours all vileness of thought. And it swells up, while you melt like a candle. “Suddenly,” like a fattened yet unseen dog, begins to precede you, producing in an observer the impression that you are screened from view by an invisible cloud. This is what your “suddenly” is.

Andrei Bely, Petersburg

[someseeker]

"Art has no special meaning, except for the religious one; within the limits of aesthetics there is only form. If we deny the religious meaning of art, we empty it of all meaning: it is then doomed to disappear or to be transformed into science; but art understood as science would be the most useless of all sciences that ever existed or could exist. "

From "The meaning of art. Symbolism" by Andrei Bely

[barcarole]

Andrei Bely, Glossolalia: Poem about Sound (trans. Thomas R. Beyer).

[the-final-sentence]

The crazy cap quietly falls from his hand to the floor.

Andrei Bely, from "Eternal Call"

[solitaryfossil]

Book Review

Andrei Bely: Petersburg. ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ Russian Literature, Historical Fiction. Published 1913

blurb: After enlisting in a revolutionary terrorist organization, the university student Nikolai Apollonovich Ableukhov is entrusted with a highly dangerous mission: to plant a bomb and assassinate a major government figure. But the real central character of the novel is the city of Petersburg at the beginning of the twentieth century, caught in the grip of political agitation and social unrest. Intertwining the worlds of history and myth, and parading a cast of unforgettable characters, Petersburg is a story of apocalypse and redemption played out through family dysfunction, conspiracy and murder.

I thought is was brilliant. Like a dark and ancient dream, the city descriptions were always shifting, hazy and a bit frightening, with tension and uncertainty around every corner and monument. The city really is the star in this novel, but Bely’s characters definitely drew me in with their sordid hallucinations and often convoluted logic and actions. And it was funny and tragic as well. A truly mesmerizing glimpse of Petersburg, 1905. Wonderful.

[arkiven]

Recension av Petersburg av Andrej Belyj

The Revolution by Marc Chagall, 1937

Hur känns det när ett samhälle spricker, när det sönderdelas till sina minsta atomer för att sedan återigen byggas upp i ny skepnad? Petersburg utspelar sig kring precis ett sådant uppsprickande där allt liksom hänger i luften, där varje steg hotar att förråda en. Ingenting är längre fast. Bland St. Petersburgs sjudande prospekt möter vi Apollon Apollonovitj Ableuchov, högt uppsatt ämbetsman; här finns även hans son Nikolaj Apollonovitj, ung intellektuell romantiker som umgås bland revolutionärerna, och så den Ogripbare, en av dessa unga revolutionärer. Under en period på några dagar kommer de oroliga svängningarna som länge rört sig genom staden och långsamt fortplantat sig in i alla deras sinnen att till slut klyva berggrunden däri. En bomb i en sardinburk kommer byta händer, en röd maskeradkappa kommer dyka upp på gatorna, våra karaktärer kommer alla att plågas av sina personliga hjärnspöken. Känslor, sinnebilder, slutsatser, aningar; i Petersburg är tankarna nästan som en sjukdom, de tar över den tänkandes psyke, sprider sig, till slut är de överallt. Även berättaren är förföljd, i hans fall av staden själv, av broarna, gatorna, vattnet. St. Petersburg blir under den här tiden i historien ett sorts centrum, en punkt i universum där all massa samlar sig, staden blir så tung och mättad. Här hänger revolutionen som en dimma över kajen, ibland som ett hot, ibland som ett löfte, men alltid tveklöst ofrånkomlig, där är den, ständigt på väg mot torgen, in i salarna, in i den ryska själen. Det är som att historien till slut bara hinner ifatt. En väldig rörelse skymtar strax under den flortunna ytan, bronsstatyn vakar. 

Brann by Edvard Munch, 1920

Livet i Petersburg bär på en ständig dualitet. Den äldre Ableuchov har levt sitt liv i ordningens Petersburg, i städade salonger bland rätlinjiga prospekt. Han äcklas av proletariatets kaos, dess ”mångtusenhövdade människosvärm”, istället dras han till det linjära, enkelheten, till och med tiden ser han som en linje mellan två punkter. Men så kan Peter den Store plötsligt skälva, den tvåhövdade stadens andra ansikte vänds till. Kaosets, skuggornas Petersburg blossar upp och slår ut efter en tid av oro, röda kappor och ändlöshet. En ny, cirkulär tid bryter sig igenom stadens raka linjer, den Ableuchovska tiden krossas, mals till damm. Historien är oundviklig, nuet likaså, framåt breder rymden ut sig. Förhållandet mellan far och son Ableuchov, det gamla och det nya, är smärtsamt. De båda bär på en blandning av ömhet, äckel, fasa, medkänsla och skam för varandra, och allt gör ont, varje interaktion dem emellan är som att röra vid ett bultande blåmärke som de inte kan dra sig till minnes hur de fått. Till slut visar allt som förankrat våra karaktärer i vilka de är och världen de lever i tecken på upplösningstillstånd. ”Det finns varken paragrafer eller bestämmelser längre!” utropar Apollon Apollonovitjs intryck av sin son, och det stämmer allt mer, kaoset närmar sig, oron och den sköra relationen mellan far och son rusar mot sin spets, och även revolutionären, den Ogripbare själv, är på väg mot vad som närmast verkar vara ett hål i världen, inget är som det ska vara, verkligheten har vänt ett absurt ansikte till. Till sist uppenbarar sig bomben, och det är den som hotar att bli medlet som kan få intet att sippra ut. Bomben ruvar på det slutliga. Belyjs text är vacker, trots att den inte alltid nödvändigtvis beskriver vackra saker. Hans stil har blivit både råare och jämnare sedan Silverduvan, försöken till romantik har fått stryka på foten. Kvar finns den musikaliska kvaliteten i texten, fylld med upprepningar och pauser. Det är en vacker bok att läsa högt, och jag har ett antal gånger plockat upp boken igen bara för att läsa några enstaka rader som flyter särskilt fascinerande. Här gäller en annan rytm, och nog är den närapå en femma, den här boken. Visst finns det ställen som skorrar och drar, men Petersburg har helt klart bara påbörjat en mycket lång tjänst hos mig.

Utgåvan jag läste var översatt till svenska av Kjell Johansson och släpptes 2007 av Murbräckan. Recensionen ligger sedan 2018 ute på mitt Goodreadskonto.