Kamelo
Det fanns en gammal kamel som kände sig frusen och stel när han gick runt i en gassande öken, idag tungt lastad med den nyskördade löken.
“Det här har jag gjort nu i tio år så ni kanske förstår varför jag mår som jag mår när jag stånkar och kånkar och går”, sa Kamelo ursäktande till de andra i den slingriga karavanen som bar på allt från saffran till den finaste bananen.
Det hade börjat kännas väldigt svårt och fel för vår plikttrogna och skruttiga kamel att bära runt på sin del. Så just idag var det slutligen dags att säga stopp att stanna upp och lyssna på sin utslitna kropp. “Jag lägger av nu, jag ger opp! Jag är gammal och trött och orkar inte fortsätta vanka...” sa han när karavanen stannat till i en oas för att vattentanka.
Den enda som inte hörde hans avsked var kamelföraren Shankar som satt och drack kaffe och var i sina egna tankar. Först när de alla hade börjat fortsätta gå förstod också Shankar vad som stod på. För vår trötta Kamelo hade efter alla sorgliga hejdån så klart inte tagit ett enda steg bort från ökendepån, utan lagt sig för att njuta av vila istället för att ila. Detta under en palmskugga med en härligt läskig drink framfixad av en flink emigrerad Mink.
“Nu följer du minsann med som alla andra Vi har fortfarande en bra bit att vandra!” sa Shankar som hade gjort det till en vana att fyllas av raseri när saker inte fungerade som ett maskineri. Men Kamelo hade redan fattat sitt beslut hans kånkande liv som karavankamel hade nått ett slut! Det fanns ingen i hela världen nu som kunde lyfta hans bak, men efter åskmolnet Shankar gett sig av flyttade sig faktiskt baken till ett tak... Därifrån blev hans forna liv snart till några slingriga små prickar och hans nya liv var ännu bara en lust till frihetens kickar. Ju längre tid som gick medan Kamelo vilade och låg så insåg han att hans nya liv utan grupp skulle börja med ett tåg.
Efter en lång vilosam tågresa befann sig Kamelo så i Kairo, mer exakt hos dess knäppaste clownbyrå! "Fy bubblan vilken bra idé, Kairos clownkamel kan inte bli annat än succé!", sa clownen med den stora näsan och brösten. Och mycket riktigt, Kamelo kunde skoja runt friskt ända in på sena hösten!
“Så var det återigen dags att göra något annat. Tänk barn, inget av detta skulle hänt om jag vänt eller stannat." Det var Kamelo som berättade sitt livs historia för sina små barnbarn. Allt fick de höra, från den gången då han övernattade i en fladdermuskvarn till när han träffade mormor första gången, klädd i det vackraste spindelnätsgarn.
Ja, nu orkade Kamelo inte göra mycket mer än att sitta och berätta. Men som tur var fanns det många vars steg fortfarande var lätta och som gillade att hans berättelser var långa och ville vila i att bara vara tysta och höra. Att berätta och dela med sig var lyckligtvis också ett göra!
För barnbarnen verkade morfar ha levt längre än en evighet. Det var spännande att lyssna till så mycket sagolik erfarenhet. "Vänta ni bara tills ni också får ge er ut då kommer ni förstå varför min berättelse ännu inte har ett slut!" sa Kamelo som fortfarande kände sig nyfiken i en strut.