Tibetansk skapelsemyt
Tibetansk skapelsemyt översatt och smÄtt modifierad av Hampus Haraldsson frÄn boken "Tibetan folk tales" av Fredrick och Audrey Hyde-Chambers, 1981, Snow Lion Publications. Bild av Eric Huntington.
I begynnelsen fanns Tomheten, ett enormt tomrum utan orsak, utan bÓ§rjan. FrĂ„n denna ofattbara tomhet brÓ§t en svag vindpust ut, som efter otaliga eoner blev vidspridd och tung. Ur denna massa formades en mÓktig dubbel Ă„skspira kallad Dorje Gyatram.
Dorje Gyatram skapade molnen, som i sin tur skapade regnet. Regnen fÓ§ll i Ă„ratal, Ónda tills det ursprungliga havet Gyatso formades. Vid denna tid var allt lugnt och fridfullt, och vattnet lĂ„g blankt som en spegel.
Sakta bÓ§rjade vindarna andas Ónnu en gĂ„ng, mjukt rÓ§ra sig Ó§ver havets vidstrÓckta vatten. PĂ„ detta vis kÓrnades ett lÓtt skum fram ur Gyatso, vilket lade sig pĂ„ ytan. Precis sĂ„som grÓdde kÓrnas till smÓ§r blev Gyatso kÓrnad till jord av den rytmiska vindens rÓ§relser.
Jorden reste sig till ett berg och runt dess hӧga toppar susade vinden, alltid i rӧrelse, outrӧttligt formande moln efter moln, efter vilket nytt regn fӧll. Denna gÄng var det ett tyngre regn fyllt av salt som ӧste ner, och sÄ fӧddes universums alla stora hav.
Universums center blev pĂ„ detta vis berget Rirap Lhunpo, sedan kallat Sumeru; ett fyrasidigt berg bestĂ„ende av Ódelstenar och fyllt av de vackraste ting. Rirap Lhunpo har floder och vattendrag och mĂ„nga olika sorters trÓd, frukter och vÓxter, fÓ§r det Ór ett mycket speciellt berg - pĂ„ detta berg har nĂ€mligen gudarna och halvgudarna sin hemvist.
Runtom Rirap Lhunpo ligger en stor sjÓ§, omgÓrdad av en ring av gyllene berg. Bortom de gyllene bergen ligger en annan sjÓ§, ocksĂ„ den omgÓrdad av gyllene berg. Bortom denna ring ligger Ónnu en sjÓ§; sju ringar av berg och sjÓ§ar blir de slutligen till antal. Bortom den sjunde ringen av gyllene berg ligger en sjÓ§ kallad Chi Gyatso.
Det Ór i sjÓ§n Chi Gyatso som vi finner de fyra vÓrldarna, var och en skapad till en Ó§ med sin speciella form och invĂ„nare.
Den Ăstra vÓrlden kallas Lu Phak och dess landmassa har formen av en halvmĂ„ne. Lu Phaks folk lever i 500 Ă„r; fridfullt och utan tanke pĂ„ att slĂ„ss lever de dÓr. Folket har kroppar stora som jĂ€ttar och ansikten lika en halvmĂ„ne. DessvĂ€rre saknar de den andliga dimensionen, en högre anledning att samlas kring.
VĂ€rlden i VĂ€st kallas för Balang Cho och denna ö Ă€r formad likt solen. Ăven i denna vĂ€rld Ă€r de jĂ€ttelika och lever i 500 Ă„r, men deras ansikten Ă€r istĂ€llet formade likt solen och de hĂ„ller mĂ„nga former av olika boskap.
VÀrlden i Norr Àr formad till en fyrkant och kallas för Dra Mi Nyen. Dra Mi Nyens folk har fyrkantiga ansikten och lever i hela tusen Är eller mer. I Dra Mi Nyen flödar mat och rikedomar. Allt som behövs för att kunna leva ett tusen Är ges utan anstrÀngning eller uns av lidande; de lever i lyx utan att vilja ha nÄgonting sÀrskilt. Men under de sju sista dagarna i livet attackeras de av stark smÀrta och mental tortyr, för det Àr dÄ de ges det första tecknet pÄ att de Àr pÄ vÀg att dö. En röst anlÀnder och viskar till dem - en fruktansvÀrd röst - och berÀttar hur de kommer att dö och vilket hemskansfullt liv som vÀntar. Under de sista sju dagarna i livet löses deras rikedomar och Àgodelar sakta upp, och Dra Mi Nyens folks lidande Àr dÄ större Àn vi upplever under en hel livstid. Dra Mi Nyen Àr kÀnt som "Landet med den FörskrÀckliga Rösten".
VÄr egen vÀrld i Söder kallas Dzambu Ling. Till en början beboddes den av gudarna frÄn Rirap Lhunpo. DÀr fanns varken smÀrta eller sjukdom, och gudarna ville heller aldrig ha mat. De levde nöjda och spenderade dagarna i djup meditation. Det fanns inget behov av ljus i Dzambu Ling vid denna tid dÄ gudarna sjÀlva utsöndrade ett klart ljus frÄn sina kroppar.
En dag lade gudarna i Söder mÀrke till en krÀmig substans som utsöndrades frÄn jordens yta, och nÀr de smakade pÄ den fann de den mycket njutbar i sina gommar och uppmuntrade dÀrför alla de andra gudarna att ocksÄ smaka pÄ den. Alla gudar njöt sÄ till fullo av denna krÀm att de inte ville sluta Àta, och ju mer de Ät desto mer kom deras gudalika krafter att minska. De kunde inte lÀngre förmÄ sig att vila i djup meditation; ljuset i deras kroppar började falna, och var till slut helt borta. VÀrlden klÀddes sÄ i mörker, och de mÀktiga gudarna frÄn Rirap Lhunpo blev till mÀnniskovarelser.
DÄ, ut frÄn nattens mörker, trÀdde solen fram i himlen. Och nÀr solen sÄ föll sÄg mÄnen och stjÀrnorna till att lysa i skyn och fÀrglÀgga vÀrlden. Solen, mÄnen och stjÀrnorna uppenbarade sig pÄ grund av tidigare goda gÀrningar hos gudarna och Àr en evig pÄminnelse för oss att vÄr vÀrld en gÄng var en fridfull och vacker plats, fri frÄn begÀr, otillfredsstÀllelse och smÀrta.
NÀr Dzambu Lings folk sÄ gjorde slut pÄ alla lager med krÀmig föda som fanns, och för lÀnge sen förlorat allt ljus i sina kroppar, gick de istÀllet över till att Àta frukten frÄn Nyugu-plantan. Varje person hade tillgÄng till varsin planta, vilken gav en ny majskolvsliknande frukt per dag, lagom för att mÀtta dagsbehovet i Dzambu Ling tills nÀsta frukt vÀxt ut och mognat.
En morgon vaknade en man och mÀrkte till sin förvÄning att istÀllet för en enda frukt hade han nu givits tvÄ. Detta vÀckte begÀr efter mer i mannen, och han kunde dÀrför inte motstÄ att sluka dem bÄda. Men nÀsta dag kom det ingen ny frukt alls. I sitt behov av att tillfredsstÀlla sin hunger stal mannen en grannes planta, och sÄ fortsatte det. För att finna mat behövde fler och fler nu stjÀla frÄn nÄgon annan. Med stölden grodde osÀkerheten och ha-begÀret. Varje person som var rÀdd att bli utan började dÀrför odla fler och fler Nyugu-plantor, och blev tvungen att Àgna mer och mer tid och arbete för att försÀkra sig om att ha tillrÀckligt att Àta.
MÀrkliga saker började hÀnda pÄ Dzambu Ling. Vad som en gÄng varit en fridfull hemvist för gudarna frÄn Rirap Lhunpo, var nu full av mÀnniskor som bekantat sig med stöld och girighet. En besynnerlig dag kÀnde en av dessa mÀnniskor en klÄda i skrevet som aldrig ville sluta, och slet desperat bort sina genitalier. PÄ detta vis blev vad som tidigare bara varit en Hen till ett folk med Han och Hon. Genom nÀra kontakt med andra olikakönade hade denna Hon fÄtt ett barn i magen. Detta barn fick i sin tur barn, och pÄ kort tid var Dzambu Ling fyllt av mÀnniskor; alla som behövde finna nÄgot att Àta och nÄgonstans att leva och bo.
Dzambu Lings folk levde inte lÀngre i fred tillsammans. DÀr var mycket oroligheter, vÄld och stölder, och nu började verkligen mÄnga uppleva lidande av den situation de befann sig i. Folket visste att för att kunna överleva behövde de nu börja organisera sig pÄ nÄgot sÀtt. De samlades för ett stort ting och efter flera dagar av att inte kunna bestÀmma sig för nÄgot alla tyckte om, beslutade den stora majoriteten sig för att göra slut pÄ allt kÀbbel genom att vÀlja En röst till ledare. Denna person kallade de Mang Kur, dvs "mÄnga mÀnniskor gjorde honom till kung". Mang Kur lÀrde folket leva i nÄgorlunda fred, och gav dem egen mark för att odla och bo.
Detta Àr hur vÄr vÀrld kom till, hur vi gick frÄn gudar till mÀnniskovarelser, utsatta för sjukdom, Älderdom och död. NÀr vi tittar upp i stjÀrnhimlen, eller badar i solens varma strÄlar, kan vi minnas att utan de goda gÀrningarna frÄn gudarna frÄn det första berget Rirap Lhunpo sÄ skulle vi alla levt i totalt mörker; och utan en första persons girighet och begÀr sÄ skulle vÄr vÀrld inte kÀnna till det lidande den upplever idag.
