#drakenfors

[drakenfors]

Nyorden – en termometer på framtidstron | Newsroom

Språket speglar tidsandan, och för den som betraktar de nya ord som dök upp 2019 framträder ett år då optimismen sviktade. Undergången verkade nära, vilket i och för sig inte var första gången i historien. Redan på 300-talet var det kört. Då ryktades det om att antikrist anlänt till jorden och att det bara var …

[drakenfors]

Från tjurskalle till alfabetets ledare

De flesta av oss går inte runt och funderar så mycket på hur bokstäver ser ut. De är helt enkelt själlösa verktyg som vi har lärt oss att tolka sedan barnsben. Sedan kan vi hålla på och experimentera med olika handstilar och roliga typsnitt, kanske till och med ha vaga favoriter i alfabetet som vi …

[drakenfors]

Western-vägen till bättre texter

"Writing still counts", skriver contentgurun Joe Pulizzi i en spaning på sajten contentmarketinginstitute.com. Många av dagens marknadsförare är enligt honom uppslukade av sociala medier och film ”utan att förstå att det mesta av vår kommunikation är text- och berättelsebaserad”.

"Och uppriktigt sagt", tillägger han, "de flesta marknadsförare är riktigt kassa på att skriva".

Att beställarna oftast inte är så flyhänta på text själva är förstås en del av kontraktet. Varför skulle de annars ringa och be om hjälp?

Fast ibland vill kunder lära sig att bli bättre på att skriva. Det blir för dyrt att anlita en copywriter varje gång hemsidan eller Facebook ska uppdateras, men hur går det egentligen till att göra en text som sticker ut i bruset?

Min egen käpphäst när någon vill ha skrivtips är produktive deckarförfattaren och copywritern Elmore Leonard (1925–2013), en slags andlig fader till Quentin Tarantinos film Pulp fiction.

Leonard hade gehör för text som svänger och levererade flera mästerliga romaner i kioskgenren. På svenska finns bland andra ”Stålar” och ”Stick” om småtjuven Ernest J Stickley, båda suveränt översatta av poeten Einar Heckscher. Rena skolböckerna i copywriting, det är bara att läsa, njuta och sno. Själv har jag några gånger testat att kopiera hela stycken ur hans böcker, bytt ut och anpassat namn och miljöer och skapat något nytt. Min text, men dopad med Elmore Leonards spänst.

Men för den som inte gillar deckare – eller westerns som han också skrev en hel del – finns det en genväg. 2001 skrev Elmore Leonard en essä i New York Times, ”Easy on the Adverbs, Exclamation Points and Especially Hooptedoodle", där han kortfattat formulerade sina tio bästa skrivtips. Senare gavs de ut i bokform med titeln ”Elmore Leonard’s 10 rules of writing”. Det handlar om ovärderliga tips som att aldrig använda andra verb än ”säger” för att notera vem som uttalar sig i ett citat. Säger är starkare än ”menade han”, ”uppmanade hon” och annat eländigt som ibland dyker upp. Och den som lägger till ett adverb efter sägeverbet är ute på riktigt tunn is. 

Utropstecken? Visst, men inte mer än två eller tre per 100 000 ord. Tipsen går att hitta i förkortad form på nätet. Men köp istället ett begagnat ex av boken på Ebay. Då får du även med illustratören Joe Ciardiello fina karikatyrerna av Hemingway, Steinbeck, Margaret Atwood och en del andra. Kostar bara runt en hundring.

[drakenfors]

Skrivrobot vs Egon Erwin Kisch.Egon smashar roboten med några lätta radmatningar. http://drakenfors.tumblr.com/post/167938888108/ingen-robot-sp%C3%B6ar-kisch

[drakenfors]

Ingen robot spöar Kisch

Skrivroboten Robotea har seglat upp som en konkurrent om jobben för dagens skribenter. En så hård konkurrent att den till och med blev nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin årets förnyare. * Det är lätt att föreställa sig hur gamle tjeckiske mästerreportern Egon Erwin Kisch (1885–1948) vänder sig i sin grav. Hans egensinniga reportage, med starkt fokus på att ge sig ut och liksom skapa händelser, är raka motsatsen till de mallade och enkla texter som skrivrobotar producerar åt Wikipedia och vissa nyhetsbyråer.

När Kisch på 20-talet ville göra reportage från den kejserliga korrektionsanstalten Pankratz kyrkogård för förbrytare i Prag fick han avslag från justitieministeriet. Besök tilläts ”endast i vetenskapliga eller tjänstesyften”. Muren till kyrkogården, två meter hög, verkade svårforcerad och det var tveksamt om det gick att häva sig upp. ”Som tur är erbjuder en liten räffla i murbruket stöd för foten.” I samma stycke som han beskriver det svåra och även olämpliga att klättra över, konstaterar han efter ett tag att: ”Äsch! Tidningsmannen är redan över”. Otroligt elegant formulerat.

Än så länge kräver Robotea lite handpåläggning för att få till det. Men även om den så småningom får upp en någorlunda Hemingway-faktor på språket finns det andra problem. Hur ska roboten få in upplevelser och möten som ger intressanta miljöbeskrivningar och trovärdiga känslor i texten? Sedan kan man även undra om den liksom Kisch skulle ge sig på lite civil olydnad och göra det enda rätta när den får ett orättfärdigt nej från en myndighet? Och hur skulle roboten göra för att hoppa över muren?

Thomas Drakenfors

Nerwsroom AB:s hemsida, 171127

* Fotnot: Robotea fick i slutstriden se sig slagen av Expressens krigsskildrare Magda Gad.

Läs mer: Ett urval av Egon Erwin Kischs fantastiska reportage finns i samlingsvolymen Den rasande reportern, utgiven på svenska av Ordfront men slutsåld sedan länge. På Antikvariat.net finns flera ex att beställa för en dryg hundring. För den som läser engelska går förlagan – The raging reporter – att köpa ny på nätet. Bland andra från Purdue University Press, för 16 dollar.

[drakenfors]

Såga fikonspråket – med hjälp av Björnssons geniala uppfinning

Som copywriter stöter man ibland på en attityd om att textens utformning inte är så viktig. Bara det är hyfsat korrekt och att rätt budskap finns med, ”fine”.

”Svårläst och lite knöligt? Äh, rätt fakta finns där”.

Men enligt en undersökning som CMI (Content Marketing Institute) hänvisar till på sin sajt har en texts läsbarhet och förmåga att fånga intresse stor effekt på hur bra din content marketing funkar.

I februari förra året lät företaget Acrolinx 800 personer från olika bolag läsa ett budskap för webben, utformat på två olika sätt. Hälften av gruppen fick en rolig och medryckande text med korrekt grammatik. Den andra hälften fick läsa en torr och tråkig text med sämre språkliga kvaliteter. Sedan fick de bedöma om intrycket var positivt, om de fick lust att klicka vidare på länken och hur troligt det var att de skulle köpa något från avsändaren.

Resultatet var slående. Av dem som lästa den roliga texten fick 140 procent fler ett positivt intryck jämfört med dem som läste den trista. 186 procent fler blev sugna på att klicka vidare. Dubbelt så många svarade att de skulle kunna tänka sig att köpa något.

För att bedöma läsbarheten använde de sig av en egen programvara, Acrolinx Software. Den checkade av språk, stavning och grammatik och gav ett betyg. Visst, Acrolinx vill göra exakt det som den här artikeln handlar om. De vill sälja sin produkt med en bra text, plus att de lagt till lite statistik.

Men i Sverige har vi en liknande gratistjänst på nätet, lix-räknaren, som analyserar texter och ger dem ett så kallat läsbarhetsindex. Metoden introducerades 1968 av pedagogen Carl-Hugo Björnsson. Indexet kollar antalet ord, antal meningar och hur många ord som har fler än sex bokstäver. Texten här får till exempel betyget 40. Den hamnar precis på gränsen mellan kategorierna ”medelsvår, normal tidningstext” och ”lättläst, skönlitteratur och populärtidningar”.

Kanske borde jobba lite till på den?

Thomas Drakenfors

171031 Newsrooms AB:s hemsida

Testa lixräknaren: https://www.lix.se/

Beställ Acrolinx undersökning: https://www.acrolinx.com/publications/global-content-report-good-vs-great/?utm_source=Acrolinx+Promotion+CMI&utm_medium=Link&utm_campaign=General+Promotion

Share this entry

[drakenfors]

Tänk på vad du heter

Reklambyråer är bra på att hitta på fyndiga firmanamn. Ofta kaxigt, som Damn good agency, eller udda som som Hey, it´s Enrico Pallazzo … en replik snodd från komedin Den Nakna pistolen. Kanske nostalgiskt, som numera avsomnade Farfar eller för ärligt som Stockholmsbyrån Klirr, och så vidare.

PR-byråer, å andra sidan, verkar alltför ofta nöja sig med fantasilösa bokstavskombinationer. JKL, OTW, Kreab. Trist? Ja, men det passar liksom inte perfekt för en PR-konsult som ska hantera en kris att presentera sig som utsänd från PR-byrån Tjosan! Kanske ska det så förbli, för när grå eminenser ska försöka verka coola och ungdomliga blir det sällan rätt.

Ett exempel är den lilla PR-byrån Strange Fruit Public Relations, helt okänd för de flesta. Låten Strange Fruit, är desto mer känd, inte minst den formidabla tolkningen av jazzikonen Billie Holiday med fler än 13 miljoner visningar på Youtube. Sången är skriven av amerikanska läraren och författaren Abel Meeropol1936 och handlar om lynchningar. Den konstiga frukten är ”black bodies swinging in the southern breeze”. Att byrån, grundad 2012, hade sitt säte i Austin Texas, och att det inte fanns en enda afroamerikan bland de anställda, hjälpte väl inte direkt.

Det behöver knappast sägas, men enligt Newsweek.com bytte Strange Fruit Public Relations snabbt namn, efter några lama ursäkter i stil med att ”vi trodde inte att det skulle bli en grej” vilket visade att det inte bara var dåliga på att hitta på företagsnamn.

De var kanske inte direkt lysande på krishantering heller.

Thomas Drakenfors

[drakenfors]

Ego holiday

A passport. No big deal for the average Swede.

  And today you can get it in fifteen minutes. – No problem, if you have your credit card, says the guy at the counter. Just turn around, look into the device. Smack. A photo of my face. I look weird, but it will do. After a week a text message arrives in my cell phone, it is time to pick up my passport. Big difference, compared to how it used to be back in the days before internet. Then it was a lot of hassle and queuing. First a certificate from the parish office, then a trip down to the photo booth at the central station, blurry, but ok. Then long queues at the police department’s passport office, followed by some weeks of waiting, for a letter from the authorities. Still I never felt that a passport was that special. Just something that had to be arranged, and it was a huge gap between my attitude and how the manager at a hostel in Porto felt when I checked in one summer many years ago. – Where is your passport? – Oh. I had put in my worn green sack from the military surplus store and locked it into a rickety box at the train station. Not a big deal, was it? But the hostel guy, a balding man in his thirties, was somehow pissed off on behalf of the Swedish state. – Your passport? This document that gives you entry to all the countries in the world? How could I leave it on a shady place as a Portuguese train station? – So what, I can just pick up a new one from the embassy if I lose it, I said. He thought I was totally irresponsible. So I went down to the train station, fetched my passport and checked in. The hostel was crowded but some guys from Angola had a spare bed in their room. The Angolans were relaxed. In the evening they were heading to a disco, but it was not my cup of tea. I just wanted to hit the streets of Porto. – Check out the bars and harbor areas. See what happens. – Cool, they said. The Angolans liked me. The manager didn’t. Nor did a contact-seeking guy from Brazil, who also wanted to go to the disco. – Sorry, not my thing, I said. Garage rock and American blues was more up my lane. And I didn’t want to hang around cafés or do stuff with him either. The whole idea about travelling alone was to avoid compromises like that. He became upset. – What’s wrong, he said. It was an egoist, a longhaired slacker with a taste for narrow cultural things. That was how it was. In Lisbon a triptych by Hieronymus Bosch on a mini museum and a concert at a basement club for experimental jazz had become memories for life. And I did not mind to stay at ridiculously cheap hotels, mostly habituated by prostitutes. I guess hostels weren’t well really my thing either. Then I was a little careless with the food and got stomachaches. I decided to leave with the next train northbound. The Brazilian looked even angrier and started to shout about different things. – CAN’T YOU HEAR? THE TRAIN TO PARIS LEAVES IN TWO HOURS! A few who stayed at the hostel probably thought that I got what I deserved. But it was a pretty nice feeling to check out my Swedish passports from the front desk and leave. Thomas Drakenfors

(Göteborgs-Posten, Världens gång, 140905)