day 2 - inspiration, extramaterial till “i dimma är det svårt att se klart”
en scen helt inspirerad av en egen ritt jag gjorde i somras, under en kväljande varm julikväll. ibland har man bara ögonblick där man är helt medveten om allt som sker omkring en -- varje doft, ljud och känsla -- och det finns nog knappt en större inspirationskälla än det ♡
(unfortunately, swedish only)
Solen står lågt på himlen och får skuggorna att gå in i varandra. Damm och knott avtecknar sig som svarta prickar i motljuset. Det enda som hörs är hästarnas hovar mot den mjuka stigen, deras egna andetag och inandet från en och annan broms.
Annars ligger tystnaden som ett behagligt lock för öronen. Och det är fruktansvärt varmt.
Barbackaritter är praktiska och ger värme på vintern, men på sommaren är det mer för hästarnas skull. Sadel gör att både ryttare och häst svettas mer än nödvändigt, och dessutom är betydligt lättare att bada med bara träns.
Men det hindrar inte svetten under hjälmen från att rinna ner som rännilar i nacken, innanför tröjan, för att ansamlas i knävecken innan den droppar ner i ridkängorna.
Isak håller på att gå under.
Närmaste sjö ligger egentligen inte så långt från stallet. Men för att komma till badstället farmor hittade för alla herrans år sedan, tar det säkert fyrtio minuter enkel väg. Och då har de ändå töltat och galopperat så mycket de vågat. Auður flämtar fortfarande lite för högt, så det är skritt från och med nu.
Bakom sig kan han höra hur Even visslar lite för sig själv, säkert för att distrahera sig från värmen. Isak kan inte vissla, så han försöker att inte tänka på raden av myggbett han fått i ländryggen av alla ställen.
Det är lättare sagt än gjort.
Precis när solen börjar bli outhärdlig får han syn på den lilla markeringen vid sidan av vägen, och de kan äntligen svänga in i skogen. Skuggan omsluter de, temperaturen sjunker nästan märkbart och genast blir det lättare att andas.
Han gör halt. Under honom tar Glóð chansen att bita på bromsbettet hon har fått bakom ena frambenet -- precis vid hans skänkel -- och han hinner precis lyfta undan benet. Ridbyxor var inte ens att tänka på i den här hettan, men om Glóð skulle hugga honom av misstag, skulle hon bita genom skinn .
Bakom sig hör han hur Auður släpper ut en belåten suck. “Vad är det?” säger Even några sekunder senare.
Branten, vars andra sida de just galopperat uppför, är täckt av ett tjockt lager blåbärsris. Skuggan och den försiktiga morgonsolen har fått blåbären att mogna, trots att det bara är i mitten av juli. Och det är något med hur han, precis som han alltid gjort, bara kan kila fast foten mellan Glóðs framben, luta sig ut och ta en handfull.
Nostalgi, men mot en botten av realism. Eller något annat pretentiöst.
Blåbären, tidiga som de är, är små och sura som fan. Inte alls som han minns dem. Men när Isak slänger en blick över axeln, tittar bara Even på honom med ett lilafärgat flin.
Det är inte första gången Even har följt med honom upp hit. De är inne på sjätte eller sjunde, han har helt tappat räkningen, men det är nog många gånger till att hästarna känner igen honom. Visserligen tar det bara en timme med bil, men det känns ändå som en försäkran; det faktum att det ens blev en andra och en tredje gång.
Att de inte bara fortsatte på något här hemma som uppstått på grund av ensamhet och geografisk isolering.
Utan att de där månaderna på Island faktiskt varit världsomvälvande på mer än ett sätt.
Så småningom blir det glesare mellan träden, och de kommer ut till den lilla tjärnen. Trots sitt läge är vattnet klart och kallt tack vare smältvatten uppifrån fjällen.
Ytan är helt blank; man kan nästan se dammet ovanpå.
Vid vattenbrynet är marken urgröpt i sidled, och nedanför de blottlagda tallrötterna finns början av en stenig strand. De lilla stupet är för mycket för Glóð och hennes tendens att snubbla, så Isak sitter av och låter det gamla stoet hitta fotfästet innan han hoppar efter.
Här vid vattnet står luften nästan helt stilla, och han kan inte får av sig käderna fort nog. Fötterna är helt svampiga efter att ha varit instängda i det täta materialet i flera timmar, och han håller faktiskt andan när strumporna går samma öde till mötes.
Men allt -- den långa, varma ritten och alla satans myggbett -- är värt det för att se Even ta av sig ridhjälmen och visa upp en riktig hjälmfrissa, och sedan följa upp det med att dra av sig den vita t-shirten som har klistrat sig mot hans rygg av svett.
Kvällssolen gör det lätt att urskilja varenda liten skiftning av muskler under hud när han till slut slänger upp t-shirten på den upphöjda marken.
Och det är inte okej hur lättpåverkad Isak fortfarande är. Spelar ingen roll vad de gjort och ännu inte hunnit med än; han borde inte bli såhär av att se Even ta av sig en t-shirt. Jävla värmebölja. Och badshorts döljer precis ingenting. Det är ren tur att Glóðs kropp skymmer sikten, annars hade Even aldrig låtit honom glömma det.
Han pillar lite med stoets man i ett försök att få blodet att återgå till huvudet, medan Even drar av sig ridskorna; kastar upp dem på marken ovanför innan han gör en grimas. “Usch, vad stenigt det är här.”
“Du har en häst.” Isak börjar meningen, men kan inte låta bli att skratta till när han ser hur Auður har gått iväg några meter för att dricka från vattenbrynet. “Det är bara att hoppa upp igen!”
Even drar ihop ögonbrynen och tittar på Isak med ett uttryck som tigger medlidande. Isak bara himlar med ögonen och med ett fast grepp om Glóðs man, hivar hans sig upp igen. Han leder henne ut till knäna i vattnet, innan han rider upp till Auður och ger honom en liten knuff.
Valacken tittar upp, så Isak petar till honom på bogen med foten igen, tills hästen lyder och backar två steg så att Even kan få tag på tyglarna igen. Sedan sitter Even upp igen, och Isak kan inte låta bli att stirra lite; alltid imponerad över hur smidigt och lätt det alltid ser ut.
Som om Even aldrig gjort något annat i sitt liv.
Väl uppe ger Even honom ett tacksamt flin. “Schysst,” säger han, och låter Auður vada ut till knäna i det klara vattnet.
Isak låter Glóð följa efter, och han ryser lite när hans egna vader bryter vattenytan; kylan är välkommen men plötslig. “Varsågod. Men så vasst är det inte.”
Det plumsar ordentligt när både häst och Even plötsligt försvinner nästan helt under ytan; Auður håller huvudet ovanför, men Even dyker under helt för att sedan komma upp igen, blöt i håret och med ögonen som springor. Vattendropparna gnistrar till i motljuset när de sedan vänder upp och kommer tillbaka in mot stranden; Auður får benen under sig när det blir grunt nog, innan de kommer bort
Evens blöta knä slår i Isaks eget. “Ändå hjälper du mig. Som alltid.”
“Det är väl för att jag är så snäll, då.”
En blöt och svalkande hand lägger sig mot hans kind. En tumme stryker lätt över hans underläpp. “Du är det.”
Och när Even kysser honom med sin våta, mjuka mun, kan inte Isak komma på att han någonsin känt sig mer tillfreds.
