V skriver:
Just nu finns det inget sätt för mig att bli juridisk förälder i vår lilla familjekonstellation.
Jag har inga spermier och det är inte jag som ska bära barnet. Jag kommer alltså inte vara biologisk förälder till barnet. m och jag är inte gifta och har heller inget tanke på att gifta oss.
I Sverige idag är det bara den gifta eller registrerade partnern till en gravid person som har rätt att göra en närståendeadoption av barnet. Det finns några undantag, men inget som är applicerbart på oss. En sambo kan erkännas som förälder om denna har samtyckt till en insemination i förväg.
I ett gift par där partnern till den gravida personen är en man så blir denne automatiskt den andra föräldern. Om någon annan är biologisk förälder till barnet kan partnern förneka föräldraskapet och då blir den biologiska föräldern försörjningsskyldig. Den biologiska föräldern å sin sida kan antingen hävda faderskap eller avsäga sig föräldraskapet till förmån för den gifta partnern som då får närståendeadoptera. Om den andra biologiska föräldern är okänd, som vid t.ex. insemination, kan den gravides partner också göra en närståendeadoption. Vill partnern inte adoptera så bli den gravida ensam juridisk förälder. Så är också fallet om den gravida inte är gift eller sambo, då ingen annan får göra närståendeadoption eller hävda föräldraskap.
En känd donator kan alltså inte avsäga sig föräldraskapet till förmån för en person som inte är gift (eller sambo?) med den som är gravid.
Eftersom lagen bara erkänner upp till två juridiska föräldrar till ett barn och eftersom den inte har något sätt att hantera mer än två personer som sammanboende så skulle inte spela någon roll om vi bodde ihop alla tre. Jag skulle inte gillas för att ge samtycke till en insemination och på så sätt bli juridisk förälder.
En skulle ju kunna tycka att vi hade kunnat göra det enklare för oss. Varför välja varandra när det blir så nedrans svårt? För det första vara tre, för det andra inte ha egen sperma och för det tredje... vad vet jag, det borde helt enkelt inte ha varit vi.
Men nu är det så. Vi har valt. I den mån det ens är ett val. För vem väljer sina känslor? Vi kommer bli underbara föräldrar tillsammans och det borde vara det enda som spelar roll.
Det är bara det att allt kommer bli så mycket svårare när jag inte juridiskt erkänns som förälder.
Inga föräldradagar, inga pengar från försäkringskassan, ingen rätt att ta med till sjukhuset, hämta ut medicin, fatta beslut för barnets räkning osv. Vi kommer ordna så mycket vi kan med fullmakter, men det räcker inte hela vägen. Det är helt enkelt jävligt drygt.