#gnejs

[colderthanthemoon]

Riese, Poland. UFO? 🛸🔭

[luxstone-granity]

Nagrobek z granitu Gnejs Hallalandia. Bardzo dobra cena. Dostępny od ręki na naszym placu 😍 #nagrobek #gnejs #pomnik #cmentarz #kamieniarz #kamieniarstwonagrobkowe (w: Zielona Góra) https://www.instagram.com/p/B9G-LwvpSTe/?igshid=108t45ac9gf3r

[lindjohan-blog]

Om gnejs och Blodets Meridian

Jag har fastnat på ordet gnejs. Det hemsöker mig, fast på ett ganska trevligt sätt. Gnejs. Det ligger bra i gommen. Det börjar hårt för att sedan mjukna innan det slutligen löses upp, lite som ett surt godispulver. 

Gnejs är en metamorf bergart. Det innebär att den har omvandlats från en art till en annan. Så står det på Wikipedia. En metamorf bergart. Gnejs – den metamorfa bergarten. 

Det är fint. 

Och på tal som sådant som är hårt. Och fint. Och som har fastnat. För två månader sedan läste jag Cormac McCarthys bok, Blodets Meridian. Det är en sjuk bok i många avseenden. Kanske till och med alla. 

Sjukt bra, sjukt våldsam, sjukt långsam. Skriven med ett språk som förkroppsligar de vidsträckta öknarna, smutsen. Och våldet. 

Sjukt bra, det måste sägas en gång till. 

James Franco, nu oscarnominerad för sin insats i 127 Hours, den helt osannolika historien om en vild äventyrare som ramlade ned i en klippspricka och fastnade där - i 127 timmar innan han skar av sin egen arm. Men det har inget med Blodets Meridian att göra. Mer än att James Franco vill göra film av den med sig själv som regissör. 

Det är en film jag inte vet om jag vill se. Eller, det är egentligen inte ens det som är frågan, för det går inte att göra film på den boken. Väl? Det kommer att bli för mycket. För våldsamt. Jag tror inte ens att Tarantino skulle kunna komma undan med att skildra våldet i Blodets Meridian. 

Blodets Meridian är våld.

Och det som gör boken så kraftfull är det inte finns någon tvekan. Det är ingen som tvekar inför att krossa skallen på ett spädbarn. Att det hänger människor från träden, brända och torterade med inälvorna hängande utanför, utgör inte en syn ens värd att höja på ögonbrynen åt. Och McCarthy skriver tvärtemot alla deckarförfattare som vill att våldet ska stå i centrum. Våldet är för honom en miljöbeskrivning. Något perifert men ändå alltid påtagligt närvarande.

Blodets Meridian bygger på verkliga anteckningar från en soldat, Samuel Chamberlain, som red med Glanton och hans gäng – bokens huvudpersoner. Att veta det gör det hela ännu mer påtagligt. 

Domaren, denna allvetande existens, som är stor och hårlös. Och som katalogiserar sin omvärld för att sedan förstöra vad han funnit. Han gör det för att han uppfattar det som en personlig förolämpning att saker existerar utan att han givit dem tillstånd. En karaktär som kan vara en metafor för mycket. Men framför allt, en karaktär som är våld, inte som ett val eller ett uttryck för något, utan för att det kommer så naturligt för honom. 

Mänskligheten i sin linda. Alla är smutsiga. Det finns inget medlidande, det finns inget annat än ytor. Stora tomma ytor där människor tillfälligt befinner sig på sin väg mot bättre. Vad de tror. 

Blodets Meridian.

Gnejs – den metamorfa bergarten. 

Två hårda och fina saker som har fastnat. Sitter fast.