Anonym kvinna: Jag är på väg hem efter en sen kväll. Det är maj och fortfarande ganska ljust ute, men jag är ändå rädd. Inte för en religion. Inte för en hudfärg. Inte för en kultur. Jag är rädd för män. För en ensam man med dåliga intentioner, för män i grupp, för män som druckit alkohol. Jag är rädd för hur de ska se på mig och tilltala mig. Rädd för vad de är kapabla till att göra. Jag har aldrig känt mig rädd för en kvinna. Aldrig.
Män som ropar på mig. Män som bara vill ”snacka lite” och vill att jag ska ”sluta vara så stel” när jag säger ifrån. Män som vill kramas men inte accepterar ett nej, för ”du måste väl inte vara så tråkig, bjud på en kram för fan”. Män som tar på mig och tycker att jag är ”så jävla torr”, för ”det var ju bara ett skämt” när jag talar om att jag inte vill. Män som inte förstår felet i att ta på någon som säger ifrån. Och den enda gången jag vågade slå till en man som tagit på mig utan lov blev jag slagen tillbaka med dubbel kraft. För han var ju mycket starkare än mig.
Länge har jag varit en av dem som sagt att jag enbart är skrämd av en ”mansroll” eller ett ”patriarkalt samhälle”, men det stämmer ju inte. När jag står där på cykelbanan och lampan på lyktstolpen blinkar till är jag inte rädd för mansrollen – jag är rädd för männen.
Det är många män som vill tala om för mig - och andra - att det inte handlar om ”alla män”. Och det är sant såklart. Men hur ska jag veta när? Hur gör jag skillnad? Jag har blivit utsatt för kränkningar och tafsanden. För våld och sexuella övergrepp. Av män i min vänskapskrets, av män i min släkt. Av män jag haft relationer med, varit bekant med och av män som varit för mig helt okända. Så när har jag ”rätt” att vara rädd?
Hur kan det vara så kränkande för er oskyldiga män när jag erkänner min rädsla?Jag får inte vara rädd, för då dömer jag alla män. Men jag får heller inte vara oförsiktig, då får jag skylla mig själv. Till alla er som säger ”inte alla män”; kan ni berätta hur jag ska göra? Vilka får jag vara rädd för - och när? När bör jag vara försiktig? När slipper jag bli tillfrågad hur jag var klädd, om jag var berusad, om jag ”bad om det” utan att säga något alls? Kan ni – ni snälla män som säger ”inte alla män” – berätta för mig hur jag ska göra? För jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag är rädd
Den manliga chefredaktören: Män som gör kvinnor rädda. Måndag 5 juni klockan 00.45. Min avsikt var endast att hjälpa en medmänniska. I samma sekund som jag ställde frågan insåg jag emellertid hur oerhört fel mina intentioner blev. Jag såg rädslan i hennes ögon. Jag körde i väg. Hon traskade vidare i det kalla regnet. Det är sorgligt att vi lever i ett samhälle där kvinnor måste vara rädda för oss män.
Jag tänker på händelsen, som inträffade för många år sedan, när jag läser en insändare i VLT med rubriken ”Därför är jag rädd för män.” Den publicerades 10 maj, men har ännu hög läsning och den sprids ännu flitigt i sociala medier. Anledningen till det beror garanterat helt enkelt på att många känner igen sig. Tyvärr.
Händelsen jag refererar till i inledningen av denna text inträffade en sommarnatt för cirka tio år sedan. Det var helg. Det var ett fruktansvärt väder. Regnet studsade mot asfalten i den ensamma, gråa och kalla staden. Jag var på väg hem från jobbet och körde bil i centrala Umeå, där jag hade min arbetsplats på den tiden. Jag körde från centrum och ut mot Backenvägen. Det kraftiga regnet gjorde att jag mer eller mindre kröp fram med bilen. Det var då jag uppmärksammade henne, en kvinna som vandrade på väg i samma riktning som jag var på väg emot. Hon var genomblöt av regnet och såg frusen ut i sin sommarklädsel.
Utan att tänka mig för bromsade jag in, vevade ner rutan och frågade om hon ville åka med eftersom vi uppenbarligen var på väg mot samma riktning. Jag mötte hennes blick och såg hennes rädsla. Hon skakade på huvudet och ökade steglängden, som om hon ville komma bort från min åsyn så snabbt som bara möjligt.
Allt blev så fel, men jag förstår henne. Hur skulle hon kunna lita på mig? Jag kände mig dum, men allt hade blivit ännu dummare om jag hade försökt säga något klämkäckt i stil med att ”du kan lita på mig.” ”Jag tänkte bara att vi nog var på väg åt samma håll”, hummade jag innan jag vevade upp rutan, körde vidare och lämnade henne ensam i det kalla regnet.
Bilresan hem gjorde ont. Jag har tänkt på den här händelsen så många gånger. Det är klart att hon blev rädd. Ingen kvinna sätter sig gärna i en bil med en främmande man en sen natt, för hur ska hon kunna lita på att det är en man som endast vill henne väl? Jag borde förstås ha insett det, men tanken slog mig först när jag såg rädslan i hennes ögon. Min avsikt var att hjälpa henne. Jag blev ett hot.
”Till alla er som säger ”inte alla män”; kan ni berätta hur jag ska göra? Vilka får jag vara rädd för – och när? Kan ni – ni snälla män som säger ”inte alla män” – berätta för mig hur jag ska göra? För jag vet faktiskt inte”, skriver kvinnan i insändaren i VLT.
Jag önskar att jag hade ett bra svar, för jag vet inte heller. När jag senare har hamnat i liknande situationer, som med kvinnan i det piskande regnet, har jag valt att köra förbi. Jag har känt mig hänsynslös, men det alternativet har ändå känts bättre än risken att skrämmas.
Ja, vad ska vi göra? Det kommer tyvärr alltid finnas allt för många män som beter sig just som insändarskribenten beskriver. ”Det är många män som vill tala om för mig – och andra – att det inte handlar om ”alla män”. Och det är sant såklart. Men hur ska jag veta när? Hur gör jag skillnad?”, skriver insändarskribenten med signaturen ”Allt jag vet är att jag är rädd”. Ett första steg är att diskutera detta stora problem. Därför är det så bra att denna insändare skrevs, även om det är enormt sorgligt att den måste skrivas.
///////////VÄLKOMMEN TILL KOMMENTARSFÄLTET///////////
Den självhatande kvinnan: Såväl du som insändaren fortsätter bara att sprida skräck och att legitimera könsskräcken. Ingen kvinna? Inlägget måste skrivas? Nej, det finns kvinnor som inte är reflexivt rädda för män. Jag är besviken på er båda, för hur ni båda väljer att inta en infantil position. Att ni båda väljer att fördumma såväl läsarna och diskussionerna. Trist.
Den arga rasisten: Det som behövs är givetvis en saklig diskussion kring problemen och hur dessa kan åtgärdas. För det behövs fakta som regeringen och Brottsförebyggande rådet (Brå) INTE vill presentera. Så länge fakta saknas kommer den infantila nivån att fortsätta. Det är märkligt, tragiskt och onödigt. Det första som behövs är givetvis en vetenskaplig kartläggning av sexbrottsligheten. Därefter kan lösningar hittas. Man måste förstås veta VAD som ska lösas INNAN lösningar kan genomföras ... Thorsten, vad ska jag göra för att inte buntas ihop med etniska (eller vad det nu ”får” kallas) svenskar som inte sköter sig? Ser du, frågan är rätt meningslös. Min subjektiva åsikt är att den så kallade ”främlingsfientligheten” är skapad av medierna och den så kallade PK-maffian. Under lång tid har all saklig kritik mot invandringen avfärdats som rasism, främlingsfientlighet och så vidare. Jag tror att det finns ganska få äkta rasister i Sverige. Det har varit en slags masspsykos i landet. Förhoppningsvis håller förnuftet nu på att återvända. Men den skada som har skett är omfattande och vi kommer att få leva med konsekvenserna under lång tid framöver. Vi är ännu bara i början.
Den kloke gentlemannen: Det enda sättet är att oförtrutet, år efter år, arbeta mot den dåliga mansrollen. Att säga emot när en kompis drar ett sexistiskt skämt. Att uppfostra släktingar till en sund kvinnosyn. Om du, och tillräckligt många andra, gör det så kanske du inte missförstås som ett hot om många år från nu. (
