Oct 2, 2021
17.01.21
Vi vandrar genom staden som nyligen blivit mitt hem
Träden är kala
Luften är sådär krispig som den bara kan vara på vintern
I takt med att vi går smyger sig mörkret allt närmare
Solen börjar gå ner bakom hustaken
Målar världen i ett rött sken
Sådär magiskt vackert, nästan sagolikt
När vi säger hejdå känns det som att vi inte varit ute länge alls
Men mina iskalla händer skvallrar om att det nog i själva verket varit flera timmar
Tänk så galet
Att tiden bara flugit iväg
Galet att fjärilarna fladdrade och kinderna hettade
Sånt som känts så långt borta
Nu tillbaka
Gnistan tändes
Någonstans djupt där inne
Kanske vill han ses igen?
Jag ska nog fråga.
Alldeles strax.
Eller kanske nu på en gång.
