#grubbel

[viskaromdig]

Hoppet i knäckebröd med ost. (Tankar efter fastan.)

Jag skrev förut, när det var fastetid och jag grubblade på vad det var för mig, hur det funkade, vad jag liksom lät det gå ut på. För jag kände mig dålig som inte plågades. Sånt. Jag kom fram till att det som var ändå var bra. För att det skapade närhet till mig och Gud och nog också resten av världen. Jag blev lite mjukare av det. I hjärtat, och kanske också på andra sätt. De sista dagarna på fastan var det jättejobbigt att längta, och på ett sätt skönt med. Det krävdes mer självdisciplin då än nån av de andra dagarna, och det var inte bara för att jag hade köpt hem mat till påsken. Det var nåt som handlade om att tankarna sprang i förväg, redan var där, vid tiden när jag kunde äta ägg igen. Nåt om att påminna mig om att det bara var tankarna som var där, inte jag. Det var skönt att känna vilken lyx det är att kunna ha mejeriprodukter hemma. Det känns som att jag gör dem rättvisa nu, uppskattar dem. Jag har svårt att sätta ord på varför det känns så viktigt. Men nåt om att se vad jag har, och att det inte är nåt självklart. Att jag är privilegierad. Jag är ju det, tillhör den rika delen av världen. Det är så mycket som tas för givet då. Så mycket man inte tänker på att man tar för givet. Jag tänker mer på dem nu, som inte har det så. Och det är ok att inte göra det på nåt självplågande sätt, jag tycker fortfarande det, för hur i hela friden skulle de bli hjälpta av att jag plågar mig? Är det mindre plågsamt och går att få plats med mer av världen i mitt hjärta utan att offra mig själv så tror jag det är större chans att det leder till nåt gott. Jag har varit lite skeptisk till det med fastetiden innan, att ta den på allvar. För att det har varit jobbigt att välja att avstå från nåt. Inte för att jag är bortskämd och vill ha allt meddetsamma och hela tiden. Utan för att jag varit så sjuk så länge. Mitt liv handlar i så stor utsträckning om att tvingas avstå. Och inte veta när det kommer bli möjligt igen. Mitt liv bär på så mycket brist på så många plan. Det plågar mig mycket, ofta, ibland sänker det mig helt (ibland går det lättare att leva med). Men att välja att avstå från nåt jag faktiskt kan få? Det har känts som ett konstigt val när så mycket i mig skriker av längtan. Och jag ville i år. Jag vet inte varför. Faktiskt. Bara att det kändes viktigt att prova och se vad som hände. Och jag valde nåt sånt som inte skulle bli helt lätt och ändå inte självplågande svårt. Jag saknade det jag inte fick, men plågades inte särskilt av det ändå. Det var lagom. En effekt jag inte alls tänkt på att jag skulle få handlar inte om mig i förhållande till Gud eller i förhållande till det orättvisa och svåra i världen. Det handlar om mig i förhållande till mig själv och mitt liv.  För nu när jag får äta knäckebröd med bregott och ost igen så är det så skönt. För att jag längtat. Det var inte hemskt att äta veganmat, men jag längtade så mycket efter det, det fattades mig. Och nu får jag det. Och nånstans i mig var just det så viktigt. Att få något som fattades mig. Nåt i mig blev lugnare och mer tillitsfullt i förhållande till framtiden. För det känns långt inne i mig, att det är möjligt att få sånt jag längtar efter, att det att sakna saker jag behöver, sånt jag vill och längtar efter, det behöver inte vara oändligt. Det kan vara möjligt att nå fram till det jag önskar. Inte alltid och kanske inte med allt. Och inte nu. Men det är möjligt. Jag känner det i min kropp, den känner det för den vet ju. Jag fick ju den där mackan med ost. Den var efterlängtad. Det finns så mycket annat som är det med. Större och svårare saker. Men den där osten lägger sig till ro i mig som ett hopp, nästan som ett löfte. Det är möjligt att komma fram, det är möjligt att längtan har ett slut.

[viskaromdig]

Jag tänker mycket på fastan nu. Det känns som att jag fuskar. För jag lider inte alls. Tvärtom. Fast.. jag visste ju hela tiden att jag inte ville lida, att jag har så det räcker och blir över av just lidande, och att jag egentligen skulle vilja avstå från det under fastan, om det var möjligt. För att det normala är att mitt liv präglas av sjukdom, begränsningar, vanmakt, smärta, sånt. Jobbigt. Att jag valde att göra nåt ändå, avstå från nåt ändå, formades av nåt annat än att det skulle vara svårt. En utmaning, ja, men inte direkt jobbigt. Inte så. Inte så det blir lidande. För jag orkar inte det. Och kanske att jag inte ser poängen med det heller. Så sitter jag ändå här och har dåligt samvete för att jag äter så mycket och så god mat och är kreativ och uppfinner nya saker och har mer frukt och saker som känns som vardagslyx hemma än jag brukar. Och för att jag känner lust. Till att äta, till att laga mat, till alltihop. Det som varit trött och grått och vardagstungt och lite för mycket. Nu är det ljus och färger och lek. Och jag tänker att det handlar om att det är mat. Vårt samhälle är så sjukt. Det är nåt med det där att begränsa sig i mat, det är ganska normalt och ses som bra för karaktären att klara och när man klarar att avstå så visar man att man är tapper och duktig och står över inte bara sina begär, utan faktiskt också ofta sina behov. För att man kan kontrollera sig. Det värderas högt. Då har man kontroll över sig själv, det ses som bra. Anden som tar över och är starkare än köttet. Men jag sökte aldrig det där. Att banta eller späka mig. Jag vill aldrig bli som nåt av de där helgonen som svälte sig till döds bara för att visa att de stod över det världsliga. Jag tycker inte det är nåt heligt i det. Jag ville begränsa mig för att putta mig en liten bort från hur det brukar vara, tvinga mig att hitta nya alternativ, tvinga mig bort från vanan. När det gäller allt annat som handlar om kreativitet så vet man ju att det är stimulerande med begränsning. Som på skrivarkurser tex. Det värsta man kan göra då är att säga att man får skriva vad som helst, vilken stil som helst, hur långt eller kort som helst, och det får handla om vad som helst. Det är ett lätt sätt att inte trigga igång fantasi. Men ge en begränsning, eller några. Då börjar hjärnan tänka på hur man ska handskas med den, den hittar nåt. Nåt börjar växa. Det är så det funkar nu. Med mig och den veganska maten. Och ändå sitter jag här och har dåligt samvete för att jag inte plågas. Kanske för att det är normalt att plågas av mat, i det här samhället, och kanske för att det känns som att det är det som "ska" vara meningen, när det är fasta och allt. Det var aldrig min mening. Jag vill inte plåga mig. Jag vill inte lida mer än vad som är absolut nödvändigt. Läste det här blogginlägget häromdagen: Gör min fasta hjärtat mjukt? och jag har tänkt på det mycket sen. Och tänkt att ja, den gör det. För när jag öppnar dörren till det kreativa, till leken, då är det som att jag öppnar mig. Det som känns levande i mig. Det känns som att mitt hjärta känns mjukare då, när jag är närmare det barnsliga och lekande i mig. Och det påverkar min tro med. Jag går med mitt hjärta mycket mjukt och mycket nära under huden, och har små viskande böner intrasslade i allt möjligt just nu. Som i tvätten och tandborstandet och när jag väljer vilken frukt jag ska köpa och i allt möjligt vardagligt. För jag funkar så. När jag är närmare det kreativa och mer öppen, närmare det som känns levande, då söker jag också närhet mer, för jag är nära mitt sköra och sårbara, samtidigt som jag är nära mitt ljusa. Och jag söker Gud då. Inte som en plikt eller för att jag försöker göra det till rutin eller för nåt sånt. Bara för det. Att jag har mitt hjärta lite närmare. Att det blir lite mjukare. Att det blir så då. Och igår när jag skulle somna började jag tänka på den psaltarpsalmen H valde och läste på mitt dop: "Jag får vandra inför Herren i de levandes länder." (Ps 116). Det är det som är min längtan nu, min önskan. Det jag söker. Inte att plåga mig, tukta mig, stärka min karaktär. Nej. Jag behöver hitta färgerna, lusten och det som är liv. Behöver att det sjuka inte tar över och blir allt. Att smärtan inte blir det som sätter tonen i mitt liv. Jag vill det. Vandra inför Herren i de levandes länder. Jag vill vara en av de levande. Det är det jag söker. Det är dit jag vill nå. Det är inte lidande som är vägen dit. Men kanske lek. Kanske ett hjärta som mjuknar och intuitivt söker sig närmare Gud.

[nerike]

Think of your favourite painting, the one you could describe with your eyes closed. Now try to remember how it is framed. A riot of gold-leafed carvings? A simple strip of ebony? Nothing at all? A tenner to a penny says you haven't the faintest.

Phil Daoust, journalist

[viskaromdig]

Jag når bara mig själv med orden. All den röra jag är, och är i. Allt vimmel. Det är nåt annat jag vill nå, nåt ordlöst som bara går att nudda vid nån gång ibland. Det är nåt med dig, Gud. Och jag kan inte. Så jag tystnar, lyssnar på andras ord, söker nåt. Och jag vet inte om jag hittar eller om jag bara ökar allt detta vimmel, all denna röra. Och så är jag där igen. I att bara nå det som jag är, och är i. Och önska att det var nåt annat jag nådde, men inte hitta vägen. Inte hitta orden. Sätten att säga det som känns viktigast. Det som handlar om platser dit orden inte når. Dit jag önskar att orden kunde sträcka sig, fungera som en spegel där man åtminstone kunde ana något av det oerhörda. Jag. Jag känner mig så fjuttig ibland. Fast kanske mest när det är såhär, när orden blir låsta vid mig, fast det är nåt större jag önskar skriva. Nåt annat än mig själv.

[viskaromdig]

(Och mörkret tätnar och ljuset känns förlorat, men så finns värmen där, omsluter, lirkar upp det låsta. Och strimmor av ljus rör mig igen.)

[viskaromdig]

Vill att alla murar ska falla och att nåden ska nå fram, drabba med all sin klarhet, närhet.

[viskaromdig]

(Och Gud knackar på min dörr och jag vill öppna. Jag drar skydden närmare mig, sveper in mig i dem som om de var en filt. Jag blundar hårt och låtsas att det går bra nu. Att det är helt ok med all rädsla, med allt som är i vägen, med den där längtan som inget annat vill och att det ändå känns omöjligt att våga tro, sådär så jag måste öppna mig och ha nånslags tillit. Blundar hårt och låtsas att det är helt ok såhär.) (Gud. I dina händer. Hjälp mig att hitta modet att leva öppen, att släppa taget och våga. Amen.)

[viskaromdig]

(Och jag söker mig närmare den plats där bara tystnad finns och inga ord. Kanske är det där svaren går att hitta. I det ljus som går att ana, bortom de konturer som hela tiden upplöses när jag försöker förstå var de ska ritas.)