Viskar om dig

[viskaromdig]

Kanske återupptar skrivandet här en annan gång. Man vet inte. Gillar att ha olika platser för olika saker.  Ny plats för bön nu, av olika orsaker: instagram.com/linnearegnlund/

[viskaromdig]

Gud Jag vill lägga allt i din hand, vill lägga mig i din hand. Vill krypa ihop i en mjuk grop mellan tummen och pekfingret och borra in mig i närheten till dig. Vill vara nära mig själv och att det inte ska vara skrämmande för att all den där värmen och kärleken och det mjuka mellan tummen och pekfingret finns. Och jag vet, jag tror kanske inte precis så, att det finns en hand att använda som kudde, men jag behöver bilder för att få konturer på verkligheten, och jag behöver det. Behöver verkligheten, tryggheten, och behöver vara nära dig. Amen

[viskaromdig]

Hoppet i knäckebröd med ost. (Tankar efter fastan.)

Jag skrev förut, när det var fastetid och jag grubblade på vad det var för mig, hur det funkade, vad jag liksom lät det gå ut på. För jag kände mig dålig som inte plågades. Sånt. Jag kom fram till att det som var ändå var bra. För att det skapade närhet till mig och Gud och nog också resten av världen. Jag blev lite mjukare av det. I hjärtat, och kanske också på andra sätt. De sista dagarna på fastan var det jättejobbigt att längta, och på ett sätt skönt med. Det krävdes mer självdisciplin då än nån av de andra dagarna, och det var inte bara för att jag hade köpt hem mat till påsken. Det var nåt som handlade om att tankarna sprang i förväg, redan var där, vid tiden när jag kunde äta ägg igen. Nåt om att påminna mig om att det bara var tankarna som var där, inte jag. Det var skönt att känna vilken lyx det är att kunna ha mejeriprodukter hemma. Det känns som att jag gör dem rättvisa nu, uppskattar dem. Jag har svårt att sätta ord på varför det känns så viktigt. Men nåt om att se vad jag har, och att det inte är nåt självklart. Att jag är privilegierad. Jag är ju det, tillhör den rika delen av världen. Det är så mycket som tas för givet då. Så mycket man inte tänker på att man tar för givet. Jag tänker mer på dem nu, som inte har det så. Och det är ok att inte göra det på nåt självplågande sätt, jag tycker fortfarande det, för hur i hela friden skulle de bli hjälpta av att jag plågar mig? Är det mindre plågsamt och går att få plats med mer av världen i mitt hjärta utan att offra mig själv så tror jag det är större chans att det leder till nåt gott. Jag har varit lite skeptisk till det med fastetiden innan, att ta den på allvar. För att det har varit jobbigt att välja att avstå från nåt. Inte för att jag är bortskämd och vill ha allt meddetsamma och hela tiden. Utan för att jag varit så sjuk så länge. Mitt liv handlar i så stor utsträckning om att tvingas avstå. Och inte veta när det kommer bli möjligt igen. Mitt liv bär på så mycket brist på så många plan. Det plågar mig mycket, ofta, ibland sänker det mig helt (ibland går det lättare att leva med). Men att välja att avstå från nåt jag faktiskt kan få? Det har känts som ett konstigt val när så mycket i mig skriker av längtan. Och jag ville i år. Jag vet inte varför. Faktiskt. Bara att det kändes viktigt att prova och se vad som hände. Och jag valde nåt sånt som inte skulle bli helt lätt och ändå inte självplågande svårt. Jag saknade det jag inte fick, men plågades inte särskilt av det ändå. Det var lagom. En effekt jag inte alls tänkt på att jag skulle få handlar inte om mig i förhållande till Gud eller i förhållande till det orättvisa och svåra i världen. Det handlar om mig i förhållande till mig själv och mitt liv.  För nu när jag får äta knäckebröd med bregott och ost igen så är det så skönt. För att jag längtat. Det var inte hemskt att äta veganmat, men jag längtade så mycket efter det, det fattades mig. Och nu får jag det. Och nånstans i mig var just det så viktigt. Att få något som fattades mig. Nåt i mig blev lugnare och mer tillitsfullt i förhållande till framtiden. För det känns långt inne i mig, att det är möjligt att få sånt jag längtar efter, att det att sakna saker jag behöver, sånt jag vill och längtar efter, det behöver inte vara oändligt. Det kan vara möjligt att nå fram till det jag önskar. Inte alltid och kanske inte med allt. Och inte nu. Men det är möjligt. Jag känner det i min kropp, den känner det för den vet ju. Jag fick ju den där mackan med ost. Den var efterlängtad. Det finns så mycket annat som är det med. Större och svårare saker. Men den där osten lägger sig till ro i mig som ett hopp, nästan som ett löfte. Det är möjligt att komma fram, det är möjligt att längtan har ett slut.

[viskaromdig]

Jag tänker mycket på fastan nu. Det känns som att jag fuskar. För jag lider inte alls. Tvärtom. Fast.. jag visste ju hela tiden att jag inte ville lida, att jag har så det räcker och blir över av just lidande, och att jag egentligen skulle vilja avstå från det under fastan, om det var möjligt. För att det normala är att mitt liv präglas av sjukdom, begränsningar, vanmakt, smärta, sånt. Jobbigt. Att jag valde att göra nåt ändå, avstå från nåt ändå, formades av nåt annat än att det skulle vara svårt. En utmaning, ja, men inte direkt jobbigt. Inte så. Inte så det blir lidande. För jag orkar inte det. Och kanske att jag inte ser poängen med det heller. Så sitter jag ändå här och har dåligt samvete för att jag äter så mycket och så god mat och är kreativ och uppfinner nya saker och har mer frukt och saker som känns som vardagslyx hemma än jag brukar. Och för att jag känner lust. Till att äta, till att laga mat, till alltihop. Det som varit trött och grått och vardagstungt och lite för mycket. Nu är det ljus och färger och lek. Och jag tänker att det handlar om att det är mat. Vårt samhälle är så sjukt. Det är nåt med det där att begränsa sig i mat, det är ganska normalt och ses som bra för karaktären att klara och när man klarar att avstå så visar man att man är tapper och duktig och står över inte bara sina begär, utan faktiskt också ofta sina behov. För att man kan kontrollera sig. Det värderas högt. Då har man kontroll över sig själv, det ses som bra. Anden som tar över och är starkare än köttet. Men jag sökte aldrig det där. Att banta eller späka mig. Jag vill aldrig bli som nåt av de där helgonen som svälte sig till döds bara för att visa att de stod över det världsliga. Jag tycker inte det är nåt heligt i det. Jag ville begränsa mig för att putta mig en liten bort från hur det brukar vara, tvinga mig att hitta nya alternativ, tvinga mig bort från vanan. När det gäller allt annat som handlar om kreativitet så vet man ju att det är stimulerande med begränsning. Som på skrivarkurser tex. Det värsta man kan göra då är att säga att man får skriva vad som helst, vilken stil som helst, hur långt eller kort som helst, och det får handla om vad som helst. Det är ett lätt sätt att inte trigga igång fantasi. Men ge en begränsning, eller några. Då börjar hjärnan tänka på hur man ska handskas med den, den hittar nåt. Nåt börjar växa. Det är så det funkar nu. Med mig och den veganska maten. Och ändå sitter jag här och har dåligt samvete för att jag inte plågas. Kanske för att det är normalt att plågas av mat, i det här samhället, och kanske för att det känns som att det är det som "ska" vara meningen, när det är fasta och allt. Det var aldrig min mening. Jag vill inte plåga mig. Jag vill inte lida mer än vad som är absolut nödvändigt. Läste det här blogginlägget häromdagen: Gör min fasta hjärtat mjukt? och jag har tänkt på det mycket sen. Och tänkt att ja, den gör det. För när jag öppnar dörren till det kreativa, till leken, då är det som att jag öppnar mig. Det som känns levande i mig. Det känns som att mitt hjärta känns mjukare då, när jag är närmare det barnsliga och lekande i mig. Och det påverkar min tro med. Jag går med mitt hjärta mycket mjukt och mycket nära under huden, och har små viskande böner intrasslade i allt möjligt just nu. Som i tvätten och tandborstandet och när jag väljer vilken frukt jag ska köpa och i allt möjligt vardagligt. För jag funkar så. När jag är närmare det kreativa och mer öppen, närmare det som känns levande, då söker jag också närhet mer, för jag är nära mitt sköra och sårbara, samtidigt som jag är nära mitt ljusa. Och jag söker Gud då. Inte som en plikt eller för att jag försöker göra det till rutin eller för nåt sånt. Bara för det. Att jag har mitt hjärta lite närmare. Att det blir lite mjukare. Att det blir så då. Och igår när jag skulle somna började jag tänka på den psaltarpsalmen H valde och läste på mitt dop: "Jag får vandra inför Herren i de levandes länder." (Ps 116). Det är det som är min längtan nu, min önskan. Det jag söker. Inte att plåga mig, tukta mig, stärka min karaktär. Nej. Jag behöver hitta färgerna, lusten och det som är liv. Behöver att det sjuka inte tar över och blir allt. Att smärtan inte blir det som sätter tonen i mitt liv. Jag vill det. Vandra inför Herren i de levandes länder. Jag vill vara en av de levande. Det är det jag söker. Det är dit jag vill nå. Det är inte lidande som är vägen dit. Men kanske lek. Kanske ett hjärta som mjuknar och intuitivt söker sig närmare Gud.

[viskaromdig]

Tycker det är skönt ibland att titta på bilder där Jesus inte ser ut som på söndagsskolebilderna min mamma hade, sådär blond och blåögd. Har lite svårt för att identifiera mig med det, kanske för att jag sällan räknats med när sånt som svenskhet definierats. Skönt att se andra bilder då, och minnas att det bara är bilder, och att människor överlag skapar bilder av Jesus där han ser ut på ett sätt så de kan identifiera sig med honom. (Gäller såklart också andra människor från de bibliska berättelserna.) 1. Ikon med många olika bilder. Bild lånad från etsy.com 2. Osäker på vad bilden föreställer, kanske när Maria får reda på att hon ska föda Jesus. Bild lånad från wondrouspilgrim.blogspot.se 3. Denna är helt säkert när Maria får reda på att hon ska föda Jesus. Bild lånad från sacredartpilgrim.com 4. Maria och Jesus. Bild lånad från mattstone.blogs.com 5. Födelsen. Bild lånad från wondrouspilgrim.blogspot.se 6. Miraklet med bröd och fiskar. Bild lånad från mattstone.blogs.com 7. Jesus helar en blind man. Bild lånad från sacredartpilgrim.com 8. Sista måltiden. Bild lånad från mattstone.blogs.com 9. Sista måltiden. Bild lånad från souf.nu/ikoner-syrisk-ortodoxa-kyrkan 10. Jesus på korset, och jag tror det är efter uppståndelsen när han visar hålen i händerna, tycker det ser ut som det. Bild lånad från hamillgallery.com.

[viskaromdig]

Bön till julafton. Gud

Här är vi. Vi vänder oss till dig med allt som är, såhär mitt i julen.

Alla traditioner och all värme. Alla förväntningar och alla krav.

Det fantastiska i att du kom till jorden, som en människa.

Hjälp oss att låta det rymmas. Alltihop. Allt det som är mirakel, det som är lugnt och tryggt och det som inte blev som vi önskat. Gud

Vi ber särskilt för barnen idag. För dem som inte har vad de behöver. För dem som fryser och hungrar. De som lever i krig eller på flykt. De som lever under förtryck.

Vi ber för dem som inte har någon som älskar dem eller tar hand om dem.

Vi ber för dem som önskar att det var vardag igen, för att helgerna ger så mycket utrymme för missbruk, våld och övergrepp, och så få platser där det går att slappna av.

Vi ber för dem som alltid är rädda, för att de har lärt sig att världen inte är trygg, att vuxna inte går att lita på. Gud

Vi minns att det var så du kom. Som ett barn.

Var hos alla som är små. Lämna dem inte ensamma. Lämna dem aldrig. Gud

vi som nu är vuxna hjälp oss att vara dina verktyg, vara dina händer, din röst, dina ögon och öron.

Hjälp oss att lyssna på den som ingen orkat lyssna på. Hjälp oss att nå den som alla gett upp, och räknat bort som hopplös.

Hjälp oss att se när vi gör någon illa. Och hur vi kan sluta.

Hjälp oss att älska, Gud och att tro på att vi är älskade. Trots allt, genom allt. Gud

Vi är här. Vi vänder oss till dig med all vår oförmåga, all rädsla och all trasighet.

Med all vår vilja att göra gott, all tro på en bättre värld. Med alla våra styrkor, all glädje, allt hopp och allt ljus.

Gud. Möt oss här. Vi är här.

Amen

[viskaromdig]

Jag når bara mig själv med orden. All den röra jag är, och är i. Allt vimmel. Det är nåt annat jag vill nå, nåt ordlöst som bara går att nudda vid nån gång ibland. Det är nåt med dig, Gud. Och jag kan inte. Så jag tystnar, lyssnar på andras ord, söker nåt. Och jag vet inte om jag hittar eller om jag bara ökar allt detta vimmel, all denna röra. Och så är jag där igen. I att bara nå det som jag är, och är i. Och önska att det var nåt annat jag nådde, men inte hitta vägen. Inte hitta orden. Sätten att säga det som känns viktigast. Det som handlar om platser dit orden inte når. Dit jag önskar att orden kunde sträcka sig, fungera som en spegel där man åtminstone kunde ana något av det oerhörda. Jag. Jag känner mig så fjuttig ibland. Fast kanske mest när det är såhär, när orden blir låsta vid mig, fast det är nåt större jag önskar skriva. Nåt annat än mig själv.

[viskaromdig]

(Och mörkret tätnar och ljuset känns förlorat, men så finns värmen där, omsluter, lirkar upp det låsta. Och strimmor av ljus rör mig igen.)

[viskaromdig]

"Heligheten är en obegriplig egenskap, sade Bat Seba med hackande tänder. Den kan alltså ha vilka följder och verkningar som helst. Helighetens utfall och frukter kan aldrig förutses, sade Sebanja. Men varför är inte själva livet heligt? sade Bat Seba plötsligt och nästan med förtvivlan. När kopparkurkor och smörjoljor och prästers sandaler kan vara heliga borde väl också människans liv kunna vara heligt! Anden som är i människan! /.../ Sedan övervägde han det besynnerliga spörsmålet om livets helighet. Han hade aldrig ställt den frågan till sig själv, han hade aldrig hört den ställas, därför dröjde han en stund med svaret. Heligheten är grym och omänsklig, sade han till sist, långsamt men utan tvekan. Den är blind, den ser inte åt människan och hennes flyktiga liv, den är som fågelfängarens snara och som pesten. För heligheten är ingenting heligt? sade Bat Seba uppgivet och stilla." Ur Bat Seba av Torgny Lindgren.

[viskaromdig]

"En gest är oss förbjuden: att slå armarna om en människa - om en annan, för att hålla henne fast, eller om vårt eget bröst, för att stänga kärleken ute. Det är den Korsfästes gest som måste bli vår: en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider. Aldrig stöta tillbaka, aldrig hålla fast. En korsfästs gest. Här som överallt finns svaret mitt i den smärtsammaste punkten, just där själva vårt hjärta måste brista - öppna sig för oändligheten."

Ur Till dess dagen gryr av Gunnel Vallquist.

[viskaromdig]

Vill att alla murar ska falla och att nåden ska nå fram, drabba med all sin klarhet, närhet.

[viskaromdig]

(Och Gud knackar på min dörr och jag vill öppna. Jag drar skydden närmare mig, sveper in mig i dem som om de var en filt. Jag blundar hårt och låtsas att det går bra nu. Att det är helt ok med all rädsla, med allt som är i vägen, med den där längtan som inget annat vill och att det ändå känns omöjligt att våga tro, sådär så jag måste öppna mig och ha nånslags tillit. Blundar hårt och låtsas att det är helt ok såhär.) (Gud. I dina händer. Hjälp mig att hitta modet att leva öppen, att släppa taget och våga. Amen.)

[viskaromdig]

Gud. Hjälp oss att minnas det outhärdliga. Ljudet av  krossat glas, av våld, av människor som slår ihjäl andra. Av skott, flyglarm, bomber, allt det som inte går att leva i. (Det som inte går att orka minnas.) Gud.  Hjälp oss att vara nära det som är det mest smärtsamma för oss, det som slet upp djupa sår, såna vi alltid kommer bära innanför huden. Gud. Låt oss lyssna på varandra, hjälp oss att vara en utsträckt hand, en värme som gör att någon vågar ta steget ut ur att  vara ensam med minnena, ensam om att veta det hemska som hände. Hjälp oss att dela varandras berättelser. Gud. Hjälp oss att våga. Att hitta modet, orden, sätten att säga det som inga ord egentligen räcker för  att beskriva. Att hitta lugn nog att ta emot all den smärta någon vågar ge form. Kanske inte  göra något mer än att finnas där. (Kanske något mer sen, när berättelsen fått finnas, om det finns en öppning mot något annat.) Gud. Hjälp oss att minnas också att murar kan falla, att allt inte är så hopplöst eller evigt som det ibland kan kännas. Hjälp oss att veta, nånstans långt inne i våra hjärtan, att mirakel kan ske. Att vi inte vet när, eller hur de kommer se ut. Hjälp oss att tro på dem. Att hålla fast vid ett hopp, även om verkligheten inte ger oss anledning att göra det. Amen

[viskaromdig]

(Och jag söker mig närmare den plats där bara tystnad finns och inga ord. Kanske är det där svaren går att hitta. I det ljus som går att ana, bortom de konturer som hela tiden upplöses när jag försöker förstå var de ska ritas.)

[viskaromdig]

Gud. Blås försiktigt bort all huvudvärk, all trötthet, alla förkylningar, allt det som gör oss tröttare och surare, det som gör att vi inte orkar vara  nära oss själva, varandra, eller dig. Gud.  Rör oss med ömhet när vi  bryter ihop över småsaker och ger upp sånt som vi egentligen vet att vi kan klara. Hjälp oss att ta oss genom all denna sörja av motstånd som känns ogenomträngligt. Gud. Låt oss vila en liten stund. Bara ett ögonblick mitt i allt vi försöker hinna, allt vi jagar efter, måste, vill, borde, ska. Låt oss landa, bara kort röra vid oss själva, öppna oss för varandra och dig.

Amen.

[viskaromdig]

En text till om tacksamhet. På ett annat sätt. Med en annan tyngd. Det är så mycket jag är tacksam för, ända från djupet av mitt hjärta. Och visst, jag gillar verkligen choklad. Det spelar roll, men det är inte alldeles avgörande. Jag är ofta tacksam för sånt som att jag inte är några generationer äldre, för att jag slapp bli inlåst på nån av de stora institutionerna för psykiskt sjuka, att jag slapp insulinchocker, kalla bad, de tidiga formerna av medicin, elchocker utan bedövning, lobotomering, tvångssterilisering. Och jag är tacksam för att jag inte varit mer utåtagerande. För att jag inte skadat mig mer, värre, inte har sårbarheten för ätstörningar. För att jag varit lugn och foglig, på ett sätt som kanske inte alltid varit så bra för mig, men att jag sluppit tvångsvård, tvångsåtgärder. Jag är så tacksam för att jag aldrig nånsin blivit bältad, nedbrottad, fått en spruta mot min vilja. Att jag inte blev skickad till rättspsyk. Att jag slapp. Jag blev skadad ändå, men jag är så glad att jag slapp det. Så väldigt uppriktigt och djupt tacksam. Och jag är glad att jag inte har större sårbarhet för missbruk än jag har, att beroendet alltid ligger nära, kanske framförallt i kroppen, men att jag klarade att slå mig fri. Slippa ur det. Att jag kom loss. Att jag hittade tron på nåt annat, att det gick att leva ändå, utan det. Trots allt de sagt. Att jag vågade gå emot det. Att jag inte tappade bort mig helt trots allt, trots dem, trots all makt och hur den kunde spelas ut mot mig, trots att jag var skör och svag och inte kunde skydda mig. Jag är så tacksam att jag har ett hem som är tryggt. Att jag vågar landa här, vara i det, göra det till mitt. Att jag har det materiella, att jag till och med har en buffert. Att jag kan köpa en dammsugare nu när min gamla gått sönder. Att jag inte behöver frysa. Att jag har en säng, en katt, en plats som är min. Saker jag tycker om. Det mesta jag behöver. Att jag har mat, te, kraft att gå till affären och köpa mer om jag behöver. Kraft att tvätta mina kläder, fixa disken, laga mat.

Att jag kunnat komma bort från psykiatrin nu, från deras makt. Att jag kan plugga, att det kanske går med stapplande steg och mycket huvudvärk, men att jag kan få vara fri nu. Att det inte är nån risk att nån kollar upp mig och har åsikter om vad som är för friskt för mitt sätt att vara sjuk. Att ingen har nån rätt att rota i mig, allt jag tänker, känner, upplevt. Att jag kan vara min nu, inte nån allmän egendom pga sjukdom. Att det inte skrivs en massa i journaler, som ibland är hemska saker som inte är förankrade i nån verklig version av mig, och som nya människor sen läser och tror saker om mig utifrån. Och som dessutom inte är bra skyddade, som massor av människor kan gå in och läsa fast det inte är lagligt, bara möjligt och liten risk för straff. Jag är så tacksam att jag inte är fast i det mer.  Och jag är så tacksam att det inte finns nåt hot mot mig. Ingen jag behöver vara rädd för, skydda mig mot, kämpa mot. Jag är tacksam att det inte finns några bilder eller filmer som visar när de gjorde mig illa, och som sprids på nätet. Att det bara är inuti mig det finns, att övergreppen inte upprepas så, med nya människors blickar på dem, på mig. Att möjligheten inte finns för det. Att jag aldrig blev intrasslad i det organiserade. Att jag aldrig handskades med det trasiga genom förhållanden där jag blev slagen eller genom att sälja mig. Att jag inte fortsatt att skapa sår av det slaget, utsätta mig för fara, att jag alltid sett det som min egen sak att skada mig och inte överlåtit det till nån annan. Det var trots allt en sorts skydd. Att ge mig själv rätten till kontroll, även om jag tappade den ibland. Jag är så tacksam för allt det som inte var mer, värre, det jag slapp vara med om. Sånt jag vet hänt, och som det egentligen bara är små saker som gjort att jag sluppit. En liten knuff hit eller dit. I tiden. I hur jag är. I saker som fanns runt mig. I slump eller sånt som låg i andras händer, bortom min makt.  Jag är så tacksam att det inte blev värre. Jag är så tacksam att jag är vid liv. Jag är så tacksam att jag har tro, att jag inte tappat allt ljus, att jag liksom inte förlorade mig. Jag är så tacksam.

[viskaromdig]

Det var det här med tacksamhet. Jag bad om bokstäver, och jag fick tre. Jag tänkte att det blir bra, det blir lagom, de listorna kan jag göra, sen är tacksägelsedagens vecka över och det blir fint och ordning och reda osv. Det var bara att sista bokstaven var c. Inga av bokstäverna var särskilt lätta. Eller jo, t. T var inte svår. Men tio saker att vara tacksam över på samma bokstav är klurigt. Och c? Jag kommer inte ens på tio ord spontant. Men nu. Nu ska jag göra ett försök. Med lite google-hjälp om vilka ord som finns. Tacksägelsedagens vecka är ju slut, men.. tacksamheten finns väl kvar ändå. Livet finns ju.

Choklad, jag är verkligen tacksam att choklad finns. Det är en av få saker som kunnat göra mitt liv bättre, även när jag varit som sjukast. Som gett lyx och njutning och förgyllt dagen, utan ansträngning. Utan socker- eller koffeinreaktioner i kroppen. Utan nån bieffekter. Det ska vara mörkt, och helst med te. Åh, jag tycker verkligen om att ha det i mitt liv.

Caféer. Jag vet, man kan stava det med k, kanske är det mer svenskt så, men låt oss vara snälla nu. Jag gillar caféer, att mötas på, att mysa på, att vara nån annanstans än hemma och få sitta med sin bok eller sina tankar.

Cacher, eller vad det kan heta i plural på svengelska. Alltså såna gömda saker som finns för geocaching. Har aldrig orkat leta upp nån, men blir glad av att tänka på att de finns. Att hela världen är en skattjakt liksom. Jag är tacksam för det, det lekfulla och att det skapas nya former för det.

Cyklar. För att jag älskade att cykla, förr. När jag orkade sånt. För att jag fortfarande har den där känslan av vinden i håret och farten i tramporna i kroppen, och för att det är nåt fint att längta efter.

Charm, för att det kan betyda så mycket, för att nån kan ramla rakt in i ens hjärta pga det, och för att det där ramlandet är en bra sak.

Cirklar, för att jag verkligen gillar den formen. Den är liksom.. hel. Tänk om allt haft kanter? Nä.. tacksam för att de finns, de runda fina.

Centralstationer, speciellt Malmös kanske. För all rörelse, allt liv, alla människor, alla berättelser man kan sitta och tänka på om man tittar på dem.

Celler, för att jag har en kropp som fungerar, för att det finns en sån livskraft i mig, i dem, i det ständiga byggandet av mig.

Chanser. För att det inte är kört. För att det kommer nya.

Curry. För att jag gillar det.