16 januari 2025
Många känslor nu.
Bröt ihop totalt hos psykologen idag när hon frågade om känslor och inte bara hur jag ska vara så förstående för deras beteende. Jag har liksom inte varit i den här delen att..de kanske faktiskt inte var...perfekta. Att de gjorde massa skit som har fuckat upp mig. Jag fick prova att känna ilska. Och när hon sa nåt om "hur tror du ett barn som får lära sig dedär gör"? så bara...bilden började målas upp. Ett barn som skulle lära sig att hålla käft och inte få ta plats. En bortglömd där det alltid är någon som har det värre så hennes känslor inte spelar roll. Alla andra var viktigare, jag var statisten.
Sår som kan ta livstider att läka.
Det kändes banalt att prata om hur alla fick en tårtbit den där gången men när jag kom fram var det ingen bit kvar. Men på nåt sätt var det en passande metafor. Jag som lärt mig att hyperfokusera på människors känslor för att överleva, för att det fanns ju inget större brott än att trampa på någons känslor genom att behöva stöd. DU kan ju inte behöva Hjälp..! Det är ju JAG som behöver hjälp ! Det gick inte att läsa av 25 personers behov samtidigt så ...jag stängde av. Och där stannade jag i åratal.
Jag bara fattar nu hur galet powerful det var när Tobbe frågade ja men hur är det Egentligen? i början.
Alla mina monster jag ritade. It all makes sense. Det var där känslorna kom ut.
Jag har fortfarande skitsvårt att ta plats och bara frågan av vad jag vill äta leder ofta till att jag studsar den till honom. Att vara mig själv är galet kopplat till då blir jag övergiven och riskerar att dö. Konstigt att man håller en lägre profil då. Inte sticka ut, inte höras, inte såra, inte vara i vägen och framförallt inte skapa något som helst obehag för någon. Lite där nånstans.
Jag har vågat vinna lite i kortspel och jag har vågat känna att det är lite nice. Att jag till och med blivit sur när jag inte vunnit. På nåt sätt tror jag det är terapi för mig.
Men att få uttrycka mina känslor och ...iaf börja med att bekräfta att ... jag har känslor och känner saker är kopplat till att ta plats tror jag. Det trodde hon också. Att kanske att vara själv utan att känna är lite... döden? omöjligt? Att stänga av och vara själv är nån slags motsägelse. ..och jag tror det ligger nåt där. Det jag vill behöver få komma upp till ytan och existera.
Att bara vara idag ledde till att jag kände mig närvarande och hade massa intressanta diskussioner och jag kände att jag visade lite av mig. Att jag var lite...sedd.
Helene sa idag att hon tyckte om att det var flera subtila saker på lejonbilden, att man behövde gå nära för att se. Jag har inte tänkt på det men det var en sån fin metafor. På håll ser jag annorlunda ut.
I torsdags hade jag en riktigt nice dag. Det började med strul på nydala med csn och att jag skulle betala jäkligt mycket till dem. Det gick från 9000 till 1600 i månaden med mycket tjorv. Och ovanpå det så var det en tandläkarräkning på 2000 och även kostnader för Danmark i nyår. It was…alot. Ovanpå det så var det verkligen bara jag och Linus på Nydala och sedan Ulrika och Thomas. .. Det var tomt, tråkigt och vi satte oss (efter CSN) och kollade på en dramatisk dokumentär om en man som levt i sin lägenhet hela sitt liv pga hjärtfel och hur han till sist fick leva lite innan han dog. .. Det var inte den mest muntra stämningen och Linus började dra upp sitt rätt mörka förflutna och confidade i mig. Jag försökte peppa honom lite. Sedan när klockan närmade sig tolv och deras möte (are you serious?!..) typ var över/de hörde Linus gnäll om att de inte var där ute så kom de ut och Ulrika sa att de skulle göra soppa kl 13. Efter det kom Jenny från ”promenadgruppen” och frågade om jag skulle med. Liunus hade tänkt att gå med och frågade om jag skulle med och då sa jag näe..jag sticker till vänkretsen istället. Och där och då, när jag gav mig själv liite mer värde så…wadda you know, jag inspirerade honom och sa där och då att nä jag hänger på Karin, det är så tråkigt att åka buss själv o blablabla. So we went.
Väl framme var jag i lätt obalans och det var inte A-listan som var därinne direkt. .. en kvinna från handkraft var där men hon verkade sakna lite…brain eller nåt. Det va helt klart nåt med henne. Som det är med många på vänkretsen o nydala. Jag bytte några ord med henne men sedan tog jag upp Tobbes padda och började fortsätta med mina kort igen. Såklart bråkade ljudet med mig och maxade mina hörlurar så mina öron höll på o få spader men jag lyckades samla mig.
Väldigt nära inpå där rasade det in folk (klockan var typ 12) och jag kände att jag ville köpa nåt och iaf äta på men inte direkt mat. Jag blev sugen på äpple. Så jag gick o köpte frukter och en pellegrino. När jag kom tillbaka var min stol upptagen och det var fullt av folk. Jag ville gå in i kreativa rummet men där va nåt samtal på gång och jag bara…åhnej… då ser jag lädersoffan i lugna rummet och tycker japp, där får det bli. Så jag sätter mig där och upptäcker att man inte får äta eller dricka där vilket var sådär…fackh. Men jag smusslade med både dricka och frukt. Falalala ingen ser.
Jag sätter mig där och slår på lite chill jazz och designar vidare. Såklart så bråkar nu även korten och jag kan inte designa om dem. …men jag gör det jag kan och lägger iaf in ny text.
Någonstans då så kommer han den där långa nya mannen in och frågar om det är ok om de spelar lite där. Jag sa ja och sen kom även Mattis. Jag frågade om jag kunde sitta där och Mattis kommer återigen och säger ”klart” på hans sätt som bara lugnar mina nerver och jag känner en slags det är självklart/du är välkommen.
Så de sätter sig på varsin sida om mig och jag sitter i hörnet på soffan. Först i början spelar dem och babblar tillsammans. Jag sysslar med mitt, eller försöker iaf. Efter ett tag blir det lite…tyst mellan dem och deras snack va lite hackigt. Jag tror Mattis märkte att jag var tyst för plötsligt frågade han hur läget var med mig. Där nånstans drog jag upp CSN och plötsligt märker jag hur vi tre sitter o snackar. Jag lärde mig att den långe mannen varit värsting och slagits på krogen skolan. Han öppnade sig och sa att ”farsan..” och ”hemma..” och någonstans där fattade jag att han lärt sig att slåss hemma. Kanske för att försvara sig från pappan. Han var tydligen lika gammal som jag. Och sen Mattis som är 43 tydligen.
Stämningen där inne blev Så nice. Vi satt i ett stängt rum och det kändes som att vi skapade något där. Vi kokade ihop en stämning som på sätt o vis påminde lite om Hugo och Patrik grejen. Ish. Speciellt när de sjöng och spelade.
Den där värstingen började prata om karma, Eckhart Tolle och jag bara…eh…känns lite som jag dehär. Som att han hade lite storebrorsvibbar. Vi tre kändes som att där och då så funkade vi bara. ”Värstingen”/”storebror” började sjunga på ”vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts” och jag bara kände hur på nåt sätt så hade vi tre, med helt olika liv träffats i ett litet rum och delat livet tillsammans.
Efter typ …4 timmar så var jag hungrig och glad. Så jag skulle iväg och handla något och äta och då ser jag att Robert satt i stora rummet. Jag hälsar glatt och går och handlar. När jag kommer tillbaka ser jag att han sitter med häxan och jag tänker att ja..vissa gillar henne. Kanske han också gör. Nånstans där, när jag ätit upp så kommer han iaf fram till mig och ojjar sig och säger att han haft en dipp i tre veckor (trots antidepressiva), varpå jag ger lite råd och försöker stötta med en slags ”det är ok att känna” och kan du inte bara låta känslorna få vara som de är?, typ. Jag tror han kände att jag gav en slags ”ok” stämpel på att han kände som han gjorde och han bara ”DÄR sa du nåt..!”. Nånstans där försöker jag fumla ihop och förklara att jag inte heller var på så bra humör pga CSN men att det samtidigt är viktigt att fokusera på det man vill också och förklarade hur nice det blivit efter jag gjort det och hur bra stämning det var i lugna rummet. Där nånstans så följer han med mig för att se vem jag pratat om och vad som hände i lugna rummet. Då får jag reda på att han heter Henrik och simsalabim så sitter vi nu 4 stycken i soffan.
När Robert kommit in så märks det att han inte är lika insatt i musik som vi var och stämningen blir lite annorlunda. Istället blir det nu mer ett performance där Mattis och Henrik spelar och vi nynnar med och jag känner nu att det är tre dudes och sen jag i dedär lilla rummet. Liiite mer off men ändå helt ok.
Jo, Emmy och Helene kom in några gånger och öppnade dörren under dagen för att kolla vad som hände där. Kanske var de också lite nyfikna.
Efter kanske en 40 minuter så blev Mattis hungrig och stunden avbröts. Jag tackade för en så trevlig pratstund/stund och de likaså.
.
Det kändes rätt naturligt att prata med dem. Det liksom flöt på och det blev himla…vem hade trott att en före detta buse blivit så lugn och klok? Vi möttes på ett plan som var väldigt…balanserat. Som om vi var på samma planhalva. Vi liksom förstod och höll med.
Nu vet jag inte hur det kommer blir när vi ses igen. Jag kommer troligen uppleva att det är awkward för det blev lite närmare än vanligt och då …vill jag gärna rymma.
Men jag är så nöjd ändå att jag valde att sitta där och prata med de som jag faktiskt tyckte var mest intressanta där…! Istället för att undvika dem. >_<
Nån annan dag så var det två hemlösa som låg och sov bakom soffan där vi satt. Det är lite strange. Och nu har det kommit in ett dudegäng som jag inte kan avgöra vad som...hur känner de varandra och är de Jehovas? Hemlösa? De ser så propra ut med schyssta kläder och väskor. Men varför har man med sig en tandkrämstub?
.
Det är kontraster. Vackra Limhamn och hemlösa och psykoser.
Men det är ändå...väldigt mycket hur man upplever det. Hur vinklar man det? Man kan ju vara in hell in paradise. och på nåt sätt kan hell också vara paradise. Man kan skapa bubblor. Bubblor av self care, self love och fokus på det man tycker om och det fantastiska bara vara som verkar leda en till...en själv.
.
Nu känns det som att det är folk som står och väntar på att jag ska bli klar så vi kan börja nån gång. Ouf. Det är pressure. Men samtidigt behöver jag vidare. Ska jag börja tillverka hoppbollar för vuxna i recyclat material? Hoppa omkring till musik? Eller ett race genom stan? Ska jag nånsin våga sånt? Ska jag våga ta...den platsen? I sure as heck want to.
