#hatpastorn

[captainbragd-personal]

En underbar blogg om metal musik, kulturen som omger den och alla de fatala missöden som miffon på metal-scenen ställer till med.

[getvarg-blog-blog]

Getvargen snackar allvar med Hatpastorn

Att Getvargen är på väg att bli internets mäktigaste blogg vad gällande satansrock är inget vi hymlar med, och det borde inte du heller göra! Men vi hade knappast lyckats med vår framgångssaga utan inspiration från bloggarnas Konung, Hatpastorn. Vi ordar inget om vem han är eller vilket band han spelar i. Den informationen går att finna, bara man letar lite. I stället mailade Getvargen Hatpastorn ett gäng frågor om Svartmetall i allmänhet och andra livsviktiga frågor i synnerhet. Killingvalpar, Getvargen ger er: Hatpastorn.

Getvargarna är ohälsosamt besatta av BM-scenen i början av och i mitten av det bitterljuva 90-talet. Detta trots att vi ”när det begav sig” knappast var könsmogna, var livrädda för satanister i skogen samt tyckte att Dio var otäcka. Getvargar hymlar inte! Svartmetallscenen på 90-talet var minst sagt magisk, även om det finns en stor chans att man skönmålar minnen. En lustig episod från den eran var när jag och min blodsbroder Kantor Aronsson var ute i skogen mitt i natten för att ta lite råa bilder. Mitt i dödsdyrkandet dyker det upp en jävligt suspekt gubbe som utbrister:   "Jag är inte farlig grabbar, jag ska bara döda er."   Till skillnad från er som var livrädda för satanister i skogen blev vi livrädda satanister i skogen. Värt att tillägga är att inte långt från skogspartiet där vi tog bilder låg ett sinnessjukhus där riktiga dårar huserade. Needless to say så lade vi benen på ryggen så att gladiatorkängorna smattrade i natten. Lite av en bandfotokatastrof och ett typexempel på hur ett magiskt ögonblick kan krossas av verkligheten.    Hur upplevde du Black Metalscenen där på det tidiga 90-talet?  Hur påverkade mediauppståndelsen och kyrkbränderna dig? Jag var ungefär fjorton bast då så självklart sög man upp alla intryck som en tvättsvamp och läste det som skrevs i tidningarna och såg det som visades på TV. Dessa nyhetsrapporteringar har ju knappast åldrats med välbehag, något som vi tänkte visa på bloggen då Heidenhammer varit så duktig att han sparat det mesta från den tiden. Men då kändes det spännande, även fast man hade sinnesnärvaron att inse att en hel del som sades, främst i TV, inte hade så mycket med verkligheten att göra. Media hade självfallet en gigantisk inverkan på folk och många som inte ens visste att musikstilen existerade sögs till detta fenomen. Vill minnas att dessa kallades ”trendare”. Ett uttryck man inte hör så ofta idag haha. Eftersom Internet knappt fanns då så hade man inte någon vidare koll på hur stor scenen var, men däremot kryllade det av Fanzines som man hungrigt läste från pärm till pärm. Det var främst via Fanzines och via bands tacklistor som jag personligen upptäckte nya band. Enslaved hade riktiga kanonlistor.   På ett relaterat tema, berätta om när Djaefvulens musik på fullaste allvar greppade en likstel knotig hand om din arma hals för första gången! Detta var någon gång 1994. Jag hade läst om ett norskt band som hette Emperor som verkade jävligt bra. Av en ren slump såg jag en skiva med ett vrålsnyggt omslag på den lokala skivbutiken vars sortiment i vanliga fall fick ses som bristfälligt. ”In the nightside eclipse” hette albumet. När jag såg att bandet hette just Emperor köpte jag blint och när jag väl var hemma och lyssnade på albumet så förstod jag plötsligt allt. Det var som ett uppvaknande. Jag hade hört svartmetall innan Emperor men det var just ”In the nightside eclipse” som gav mig den där speciella känslan. Kort därefter köpte jag Burzums monumentala ”Hvis lyset tar oss” och resten är historia.    Hur gick vägen dit? Vi vandrade gemensamt ner mot helvetes sjunde port till tonerna av Metallica, Guns n’ Roses och Sepultura. Något vi har ambivalenta känslor kring idag. Min första LP var Iron Maidens ”No prayer for the dying”, min första CD var Iron Maidens ”Killers”, min första originalkassett var Iron Maidens ”Fear of the dark”, min första avspelade kassett var Iron Maidens ”Powerslave”, min första hårdrockströja var självfallet en Iron Maiden-tröja. Första planschen en Iron Maiden-plansch. Ja, ni hör ju själva. Jag kom i kontakt med hårdrocken 1988 då min äldre låtsasbrorsa spelade upp Guns n roses-singeln ”Paradise city” för mig. Jag blev inte överdrivet imponerad men jag uppskattade stämningen som den hårdare musiken gav mig. Det var så jag kort därefter gled in på IRON MAIDEN. Mycket tack vare deras snygga omslag bör tilläggas. När jag var elva/tolv spelade samma broder upp en hel drös death metal för mig. Det mesta från Earache Records, typ MORBID ANGEL och BOLT THROWER. Efter det spårade allting ur.   En snubbe vi växte upp med brevväxlade efter egen utsago med Greven (senare brände han kyrkor och satt i finkan), gjorde du något liknande? Hade du mycket kontakt med scenen? Bytte du till exempel band? Förutom att spela musik och slentrianskända någon grav kan jag inte påstå att jag hade någon vidare kontakt med scenen utanför Sundsvall. Jag har aldrig haft något direkt behov av att kontakta fullkomliga främlingar i andra skäl än att få köpa deras musik. Däremot har man knutit många kontakter då man träffat människor i scenen öga mot öga, exempelvis vid spelningar eller när man stått och hatdrällt i något gudsförgätet land. Band har jag däremot bytt i massor och jag är än idag av den bestämda avsikten att musik låter bäst på en avspelad kassett.   Det här med en klyktattare, vad är det egentligen? Är det något specifikt för Sundsvall? Klyktattare är något surjämtarna kallar oss från västernorrland när de har sand i vaginan. Om jag inte minns fel har det något att göra med att vår länsbokstav är ett ”Y”. Själv är jag inte 100 % Sundsvallsbo då morsan är från Mörsil och farsan från Lycksele så jag bryr mig föga om den gamla fejden mellan Jämtland och Västernorrland. Dr Panzram är dock Jämtlänning in i benmärgen och han drar sig sällan för att riva av timslånga monologer om Jämtlands förträfflighet.   Spana gärna in dokumentärrullen ”Dom kallar oss klyktattare” för en mer djuplodande analys. Den säger egentligen allt.   Vad känner man när man står på toppen av vithatten? Efter att ha läst era texter om bandet/stället tänker Getvargen en dag utföra en ohelig pilgrimsfärd dit... om dom inte hinner bygga den där jävla älgen först! Det är som att lyssna på BURZUMs ”Tomhet” medan man ser ett svampmoln i horisonten som blåser bort allt liv.   Magiskt.   Det lär dröja innan de smäller upp ”Stoorn” så ni hinner garanterat fara dit och insupa atmosfären. En resa jag rekommenderar. Sedan är Skellefteå en trevlig stad så när ni tröttnat på att stå i skogen och kanalisera så föreslår jag en tripp dit.   Dr Panzram och Heidenhammer, vilka är dom egentligen? Och hur träffades ni? Heidenhammer har jag känt sedan gymnasietiden. Exakt hur vi träffades minns jag faktiskt inte. Han är församlingens akademiker och har ett dunkelt förflutet som TV-personlighet i SVTs kultursatsning ”Röda rummet”. Ett program där ett gäng mossiga farbröder och damer plus Heidenhammer diskuterade böcker ingen människa någonsin läst. Public Service ist krieg. Heidenhammer är förresten den enda i församlingen som aldrig haft corpse paint.   Dr Panzram lärde jag känna via Heidenhammer för lite drygt tio år sedan. Han är församlingens veteran och den som är otvivelaktigt mest true av oss. När jag eller Heidenhammer försöker brösta upp oss över någon rå 90-talsepisod vi varit med om är han ständigt där och krossar oss med sina egna upplevelser.      Vad har ni för relation till varandra EGENTLIGEN? Rent musikaliskt har våra vägar korsats absurt många gånger under årens lopp. På ett personligt plan räknar jag dem till mina absolut närmaste vänner.    Vad gjorde Heidenhammer i Ryssland egentligen? Var han på en pilgrimsfärd i syfte att undersöka Kristian Vikernes ryska kontakter?  Heidenhammer är som sagt akademiker så han var i Ryssland av flera anledningar. Främst för att lära sig språket men även för att forska vidare i problemen med rysk extremhöger, så helt fel ute var ni inte. Han har en magisterexamen i ämnet om jag inte minns fel. Det är hans officiella förklaring i alla fall. Själv anar jag att spriten och den undermåliga svartmetallen lockade minst lika mycket. Heidenhammer är osunt intresserad av Centralasien och har rest en hel del i länder som Kirgizistan, Turkmenistan, Uzbekistan, och så vidare så han har en hel del vansinniga historier att berätta därifrån. En av mina favoritanekdoter var när han spydde ren glukos efter en vild spritbjudning i Kirgizistan. Han fick en inhemsk huvudbonad av folket han bodde hos för de blev så imponerade av hans dryckeskunskaper. Den bär han ofta med illa dold stolthet.   Köper du fortfarande lika många tvivelaktiga Black Metalskivor? Nej, nu får jag det mesta gratis. Antingen för recension eller som gåva av fans man träffar på vägarna. Visste ni att Pete från Revenge/Angelcorpse inte längre tar emot plattor av fans? Det må låta drygt men han har tydligen inte plats för alla olyssningsbara skivor längre. Han har dock en liten poäng för efter en turné har man samlat på sig extremt mycket skrot man lyssnar på en gång för att sedan för evigt arkivera dem i bokhyllan. När jag köper plattor nuförtiden så köper jag album som jag vet är bra.    Hur stor är din skivsamling egentligen?  Oj, bra fråga. Det var många år sedan jag räknade sist, men den är inte speciellt stor. Runt 1000 CD´s, 300 LP´s, 300 kassetter och cirka en miljard promos tippar jag på. Det mesta är black metal. Samlingen slutade att växa lavinartat då Internet gjorde det möjligt att kunna lyssna på musiken innan man köpte den blint. Det tackar vi ödmjukast för. Nu köper jag som jag nämnde tidigare bara album som är genuint bra. Eller nu ljög jag, det händer att jag fortfarande köper blint bara för nostalgins skull. I nio fall av tio blir man mest förbannad men det finns en charm i det med.   Hur ser du på det mediala uppsvinget för svartmetallen? Nu är det ju inte bara amerikanska hipstertidningar som skriver om vår älskade musik, nu diskuteras öststatsblack i morgonsofforna på tv. Positivt eller negativt?  Ett av mitt livs största skrattattacker skedde när jag såg något musikprogram på SVT med Per Sinding-Larsen i spetsen för några år sedan. De diskuterade extrem musik och kom fram till att Mortiis inte var black metal, utan death metal. När en poptjej förklarade att Nasum sjöng om tomtar och troll exploderade hela universum. Maken till mer obildade människor har jag aldrig sett på TV. Den anekdoten beskriver mycket väl vad jag tycker om metal i media. Ju mindre, desto bättre. I alla fall så länge personerna bakom rattarna besitter så stor okunskap. Black metal-dokumentärer är även de ett kapitel för sig. Utan att säga för mycket så finns det en överhängande risk att jag och Panzram kommer att släppa ett kommentatorsspår till de kändaste och uslaste dokumentärerna där vi reder ut begreppen.   Har du hunnit se Så Jävla Metal? Om så är fallet vad tyckte du? Vi tyckte att den knappt var värd att elda upp.  Har inte haft tid att sätta mig ner och kolla på den än. Jag anar dock att den är som alla andra rullar i samma genre. Ett försök att avdramatisera hårdrocken och göra den än mer folkkär.    Ni skriver mycket om hur jävligt livet på turné är, känns det fortfarande värt att ge sig ut på vägarna bara för att stå i en nedpissad dusch i Tjeckoslovakien och inse sin egen dödlighet?  Det här har jag grunnat över länge. I grund och botten hatar jag att spela live, men det har uppenbarligen inte hindrat mig från att ha besökt runt trettio länder och utsatts för allsköns märkligheter de senaste tio/femton åren. Att inse sin egen dödlighet är lite av min hobby. Jag vet inte om det är värt det, men man får onekligen uppleva en hel del. Jag vet att jag skulle sakna det om jag skulle göra en Fenriz och totalvägra att spela live. Tack vare all misär man upplevt på vägarna har man en extremt hög toleransnivå vad det gäller vardagslivet. Vad är väl en missad buss när man sova på krossat glas? 

Vilket är ditt allra värsta turné-minne? De flesta händelser som är total misär blir automatiskt putslustiga minnen när man väl är hemma. Jag antar att det är hjärnans sätt att se till att man inte bara kastar sig framför ett tåg. Det som egentligen är jobbigast på en turné är när det blir bedrövlig stämning då någon helt enkelt fått nog eller när man får extrem hemlängtan. Det kanske inte låter så tufft men jag sitter hellre i en bil vars växellåda kollapsat i de slovenska bergen mitt i natten än får rapporter hemifrån att någon närstående drabbats av något elände och man kan inte göra ett skit åt saken. Jag anar dock att ni är ute efter någon festlig historia så det kan jag väl bjuda på:   Jag hade lirat i Trier i Tyskland och höll på att bära ut saker till turnébusen då magen helt plötsligt bara kollapsade. Jag sprang likt en våldsatlet mot sanitetsanläggningen, kastade mig ner på sitsen och lät naturen sköta sitt. Efter avklarat värv inser jag att det inte finns något skithuspapper. Det enda som fanns att tillgå var begagnat papper. Man fick inte spola ner papperet där nämligen. Glamouren att torka röven med papper som andra människor använt går inte av för hackor.   Det finns miljontals historier från vägarna och jag tänkte fortsätta att panga upp dem på bloggen även i framtiden.   Hur kom ni på tanken att starta Sveriges bästa metal-blog? Jag har alltid skrivit för mitt eget höga nöjes skull. De flesta turnéer och festivalspelningar jag gjort har jag beskrivit i ord för att ha kvar som minne. Dessa har även skickats till mina bandkamrater så även de kunnat bli nostalgiska och läsa om allt elände och allt roligt man varit med om. De flesta andra ämnen jag skrivit om har jag redan plågat min bekantskapskrets med i muntlig form så de blev väl lättade när jag blev övertygad att starta en blogg och uttrycka mig den vägen istället. I början var det tänkt att Panzram och Heidenhammer bara skulle vara gästbloggare men vi insåg att det blev mycket bättre om de fick vara med officiellt och det var så begreppet ”Förintelseförsamlingen” myntades. Det fungerar bra att vara tre även om det kan bli sura miner hos mina kompanjoner när jag kliver in och redigerar om/putsar till deras texter.  Att jag även är en demon på att norpa vitsar från Panzram gör inte saken bättre.    Har du några planer förutom en blog? En bok? Ett företag? Ett världskrig? Jo, jag håller på att skriva en bok, Nekrokatekesen. Tyvärr kraschade min hårddisk så 70 sidor försvann som genom ett trollslag. Den totala antitesen till livsglädje jag kände då kan ej beskrivas. Håller som bäst på att återskapa detta storverk och om det går som jag vill borde den vara klar till sommaren 2012. Sedan återstår bara hur jag ska släppa den. En fysisk kopia är självfallet målet, men jag får se om det finns tillräckligt intresse för att det inte ska bli en total förlustaffär.    Vilka har släppt 2011 års bästa skiva? 2011 har varit ett ganska bra skivår. Burzums senaste epos ”Fallen” var självfallet helt genialisk. Gillade även nya Craft, Wolves In The Throne Room, Necros Christos, Skogen, Solstafir och lite annat smått och gott. Tänkte publicera en årsbästalista på bloggen där jag beskriver detta närmare (I skrivande stund är denna lista publicerad på Hatpastorns blogg /Getvarg E).   Kanske en mer berättigad fråga, vem har släppt 2011 års sämsta skiva? Oj. Det var en svårare fråga. Det släpps så fruktansvärt mycket smörja. Det känns kanske trist att skriva att Metallicas samarbete med Lou Reed resulterade i årets sämsta skiva men jag kan inte komma på något värre just nu. Den gjorde verkligen ont att lyssna på. 

Tack Hatpastorn för en lysande intervju! /Getvargar S & E

[getvarg-blog-blog]

De senaste veckorna har Getvargen varit försvagad och oinspirerad. Oförmögen att omvandla vardagens gråa ok till glödande blogginlägg. Trött på skiten helt enkelt. Getvarg S, som är Bloggführer, beordrade undertecknad för någon vecka sedan att blogga om Skogen. Äntligen har jag fått tummen ur mitt arsle. Här kommer därför Skogen.

Läser ni Hatpastorns blogg? Det är klart ni gör. För någon månad sedan nämnde den gode Pastorn att han, för att läka sina av Goatthrower orsakade själssår, ämnade lyssna på Skogen. Skogen? Tänkte jag. Vad är nu detta? Bandnamnet känns ju onekligen sådär. Men Hatpastorn har ju aldrig fel, tänkte jag och kollade genast upp Skogen. Vilken skiva. Vilken totalt överjävlig Black Metal. Grejen med Skogen och deras skiva Svitjod , är att de lyckas inkorporera alla mina favoritelement i extremmetallen. Hederlig svartmetall, dödsdoftande riff och dito growl. Folkdoftande melodier och rå produktion. Jag har sällan träffats så omedelbart av en skiva. Den satt så fint.

Och grejen med Skogen är att de inte tramsar. De skriver en låt om Pesten. Budskapet är att många dog. Gott så. En låt om häxbränning. Budskapet? Folk dog. Inget knussel.

Vi på Getvargen tycker det känns oerhört snuskigt att beskriva musik vi älskar, men här har jag i alla fall gjort ett försök. Adjektiv och genrebabbel  tänder hatets låga i våra bröst!  Alltså:

Skogen är ett dödsmetallband som spelar svartmetall. Eller ett svartmetallband som spelar dödsmetall. Med Burzumdoftande atmosfär och Vanhelgdminnande ilska och butterhet.

Atmosfärisk, rå, direkt, pulserande, adjektiv!

Getvarg S var inte lika omedelbart smittad av Svitjod, och den 13/12 (som vi satt som deadline för publicering av våra årsbästa-listor) får vi se om Getvarg S inkluderat Växjösönernas epos Svitjod på sin lista över 2011 års bästa släpp. Det har jag gjort!

/Getvarg E