Ditt namn är Inte Viktigt, du har långt, krulligt, blont hår. Du går klädd i jeans och en t-shirt med stålmannens logo som tryck. Det finns många filmer som du tycker om, men Döda poeters sällskap är din absoluta favorit. Neil Young är den största artist som någonsin levat. Och Bob Dylan, förstås. Du har ljusblå ögon. Ingenting av detta spelar egentligen någon roll för historien om din böjelse, men det är något du bett [?] att skriva ner. Så att du framstår som en mera sympatisk person.
INTES PERVERSION har du bett [?] att skriva. Du tycker inte att titeln är för uppseendeväckande. I texten berättar du fritt om det du hängett dig åt, utan spärrar. Utan skam. Med en grotesk precision redogör du för dina aktiviteter, visst är några av dina argument cirkulära, språket långt ifrån grammatiskt korrekt, tonfallet överdrivet, men du gör succé. Alla vill ha med dig i sina shower. Så att du kan berätta om det “du” skrivit igen & igen & igen. [?] närvarar inte. Ni har på förhand gått igenom detaljerna så att dina uttryck imiterar bokens till a & o. Du har ingen aning om var [?] är. Men det är inte som att ni egentligen är vänner.
Efter IP stiger likasyndande upp och berättar om sina historier. IP, det vill säga du, och till en viss del [?], har gett dem en plattform. I artikeln om dig på Wikipedia omnämns du som en av 2000-talets största pionjärer inom tabukrossande. Det är en uppspelt tonåring som skrivit det, och berömmet städas snabbt bort av äldre, sakligare medlemmar. Kritiken mot dig och din “rörelse” får stå kvar. Det rör sig till största delen om snöbollsretorik, men en del av kritikerna tar även upp de etiska och psykologiska konsekvenser som skulle komma bli faktum om “rörelsen” fick fäste och medhåll i samhället. En del av samhället stöder dig, en annan är emot dig, en mindre del av dessa andra bekämpar dig med en nästan militant intensitet. Den största delen bryr sig inte nämnvärt, och kan därför knuffas åt båda hållen, om så skulle krävas/önskas. Det är en fråga om att synas.
Är det inte fascinerande? Hur din bok, skriven i det ädla syftet att beröva dig din börda, att ta orden från munnen och tankarna från huvudet, blivit ansiktet för en liten grupp människor som kräver att tolereras? Din så mänskliga drift att få dela med dig har nu förvandlats till ett politiskt ställningstagande, ett mode, en möjlighet för vem som helst att filosofera kring, inte bara perversionen, utan IP, om dig som person, tillförlitligheten, förlaget. Numera finns det stora pengar i allt detta. Du är åtråvärd.
Ja! Förlaget vill att du skriver en uppföljare. Du kanske kan kontextualisera perversionen nu; din böjelse och dess relation till din arbetsplats (som du så klart sparkats ifrån och sedan blivit erbjuden en ännu bättre plats på, när boken gjorde succé), till dina närstående. Till föremålet för din “vidrighet”. Men det var ju inte du som skrev IP. Och [?] har flyttat till Tibet och är upptagen med att skriva barnböcker på obestämd framtid. Din agent (aldrig trodde väl du att du skulle ha en agent) vill att du beter dig mera ursäktande när du intervjuas. Som att du skäms. Fast det aldrig var meningen att du skulle skämmas. Du övergår till tyngre lugnande. Hälsan försämras. I din hemliga (ingenting är hemligt längre) e-posts inkorg får du brev från främmande människor som läst IP och som fått för sig att du förespråkar en frihet att utöva alla sorters perversioner. Dessa människor skriver till dig om sina fantasier som inbegriper oskyldiga och som i några särskilt ondskefulla brev (för det är det enda ord som passar) får det att vända sig i magen på dig. Det verkar som att de skriver till dig för att de njuter av att äckla andra, snarare än för att be om acceptans, en klapp på huvudet och en lugn röst som säger “ja”. För det säger du inte längre. Stressen och de tusentals uppgifter som du dragit på dig i och med att du berättade om din böjelse har dränerat all lust och ork att faktiskt hänge dig åt din perversion. Du känner avsmak när det kommer på tal. När någon föreslår något för dig.
En dag vaknar du upp och tänker att du har fått nog av ett liv som omöjliggör uteliv och som tvingar dig att dra för gardinerna eller ducka under fönstren. Du ska flytta till en okänd plats, med en ny identitet, bygga dig ett nytt liv. Samma dag packar du väskan, ringer de nödvändiga samtalen (din agent och ditt förlag ber dig att tänka om men du är envis) och städar lite. På kvällen drar du ut på stan i förklädnad, till en liten bar där du ska ta dig ett glas innan du tar taxin till flygplatsen. Du undrar om barerna i ditt nya land också kommer att lukta svett och billig parfym. Du tar ett glas. Ett till. Du går ut för att röka (aldrig trodde du heller att du skulle börja med det) och råkar ställa dig bredvid en medellång, medeltjock man. Ni börjar småprata. Hans ansikte är förtroendeingivande, och påeggad av alkoholen berättar du att det är du som skrev IP, du berättar om det kaos som utbröt i ditt liv efter det, du berättar om dina planer på att fly utomlands och att denna medelman är den sista som kommer att se dig som du är. Du skrattar roat åt verklighetens absurditet.
Han slår dig nästan livlös. Han är antagligen en av dina “meningsmotståndare”, men det är omöjligt att veta för så fort han bultat dig medvetslös springer han därifrån. Du får heller aldrig reda på vem det var som ringde på ambulansen. Du tycker dig minnas ambulansens sirener på väg mot akuten.
Lyckligtvis klarar du dig utan någon fraktur i kraniet. Ditt ansikte är vanställt men doktorn försäkrar dig att det kommer att läka. Allting i din kropp kommer att läka. Detsamma kan inte sägas om ditt sinne. Den där mannen (ansiktet utsuddat eller förträngt) hamrade även in en rädsla för människor. En enda sköterska kommer med smärtstillande och mat. En enda doktor kollar upp dig. Ingen annan släpps in i ditt rum, så att du inte fryser till och hjärtmonitorn börjar tjuta med panikartade signaler. Utanför kan du höra en falang med paparazzi och deras blixtrande kameror. Främmande röster. Skräckinjagande.
När du är i stabilt läge kommer din mamma och hämtar hem dig. Förödmjukande för ett tidigare du, men inte nu. Ni bor på landsbygden, det är ingen som vet var du befinner dig. Ändå fortsätter blommorna att komma. [?] skickar ett exemplar av sin nya barnbok (du slänger den i sopkorgen) och ber dig att höra av dig. Din mamma planterar några av blommorna i rabatten utanför huset. Du oroar dig för att någon ska känna igen raden med blommor, men lika snabbt lugnar du dig med att ingen skulle kunna veta något sådant. Hoppas du. Ibland vaknar du på nätterna med något som känns som en hund med rabies i ditt hjärta och med tvångstankar om förföljelse i ditt huvud. Det känns som att du aldrig kommer att tillfriskna.
Ni vet heller inte vad ni ska göra om du tillfrisknar. Du kan inte jobba någonstans. Ni pratar inte om IP och det är skönt. Du vill glömma att den någonsin skrevs. För det mesta driver du omkring i en dimma i huset medan din mamma jobbar i den lokala butiken. Du skriver lite dikter och det blir uppenbart att det var [?] som gjorde IP läslig. Du bryr dig inte för du tänker aldrig skriva någonting igen.
Dagarna går. En dag åker du och din mamma ut med en båt. Vattnet glider så lätt genom fingrarna. Du tänker att det kanske finns hopp ändå, på det där ordlösa sättet. Du ser din mamma i ögonen. Vad är det du tänker på?