R.I.P Scott Asheton. Min berättelse om The Stooges
Jag och min vän Tony klev ut genom dörren från min lägenhet i Rissne. Det var en varm och solig augustiförmiddag och humöret var kvittrande gott. Vi var som seden kräver klädda i svarta band t-shirtar, Iron Maiden om jag inte minns fel. Uppladdning hade, precis som så många gånger tidigare, börjat redan kvällen innan. Whiskey, öl, rikliga mängder musik och förväntansfulla diskussioner om ditt och datt.
Vid det här lagret kunde vi utan bekymmer stoltsera med att kalla oss inbitna konsertbesökare, då vi hunnit beta av det mesta inom den klassiska rockscenen tillsammans. Precis som nära jag bodde hemma så hade Tony begett sig upp till Stockholm enkom för denna helg. Det var helgen då vi skulle beta av Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Slayer och Iggy and the Stooges, på en och samma dag. Det var dags för den svenska versionen av super festivalen Sonisphere.
Biljetterna till det vi kallade för årets spelning hade vi köpt redan i december genom Ticnets självmordsliknande kösystem. Sedan dess hade vi väntat, pratat och skapat blandlistor för att på bästa sätt förbereda oss för vad som komma skulle
Skådeplatsen för detta spektakel var Stora skuggan, den jättelika ängen precis bredvid universitetet. Vägen från Rissne till Universitet är varken kort eller spikrak men det spelade liksom inte någon roll just då, vi drack öl pratade musik och rycktes med i stämningen. För er som inte upplevt den, kan jag varmt rekommendera den säregna stämning som som uppstår när tusentals långmanade, något berusade hårdrockare, invaderar Stockholms tunnelbana. Vänligare och gladare bunt människor får man leta efter.
Väl framme hade moln hopat sig på himlen. Vi träffade på en kufisk figur stod vid utgången och krängde ponchos. Jag var inte direkt någon ponchomänniska, enligt mig så sabbade det ju hela "fuck all" attityden som rocken kretsar kring. Men eftersom jag endast hade t-shirt så svalde jag mitt ego och bestämde mig för att slå till. Jag måste tänkt något i stil med, ”Det är bättre och se muppig ut än att bli dyngsur”
Vi följde lämmeltåget av människor tills vi till slut fått våra band och äntrat området. Eftersom vi hade lite tid på oss innan det första bandet på listan, Slayer skulle gå på. Vi brottade os fram till öltältet för att dricka den obligatoriska blask-ölen. Eller ja i detta fall var det nog mer än en…
När vi stod där med ölen i handen så kände vi den första droppen regn falla. "Det blir säkert inget med de här" tänkte vi. Kanske ska inflika att vi vid det lagret hade vi varit oerhört förskonade från regn under våra konsertäventyr. Den här gången stannade det inte vid en droppe, himlen öppnade sig. Utan att hinna uppfatta vidden av regnandet stod vi med lera upp till knäna och försökte njuta av "War Ensamble".
- Det här håller inte, nu åker ponchon på, sa jag med skamsen röst till Tony. - Ska vi inte fixa en till dig med, du kommer bli dyngsur?! - Nä det går över, jag vill inte gå härifrån nu, sa han bestämt.
Han hade rätt i det, regnet avtog och vi andades ut. Det hade blivit dags för den spelningen vi pratat om allra mest. Vi skulle få chansen, (jag säger chansen för det fanns inte riktigt på kartan att den skulle infinna sig) att se Iggy Pop and The Stooges. De legendariska Iggy Pop and The Stooges. "I wanna be your dog", "Raw Power", "Gimmie some skin", "Your pretty face is going to hell", "Search and destroy". Bandet som var med och födde en hel genre bara året efter ”The summer of Peace and love".
Vi tog oss långt fram, längre än vad vi brukar stå. Jublet stiger ur sorlet när Iggy, gummi mannen själv äntrar scenen. En ytterst älskvärd slamrande, dånande gitarr fyller hela området, ur Iggys mun kommer:
Dance to the beat Of the living dead Lose sleep baby And stay away from bed Raw power is sure to come A runnin' to you
OMFG, Raw Power. Titelspåret från skivan som jag har älskat om och om och om igen. Vi står där med en fånig uppsyn, som små barn som fått en tablettask. Skådespelet och den massiva ljudväggen gör att vi står som stenstoder.
Vid låtens slut skriker Iggy på sitt karakteristiska sätt:
EEEEEEEEEEEEYYYYYYYYY OOOOOOOOOOHHHHHHHH SEARCH AND DESTROY
Ungefär samtidigt som James Williamson drar igång det där riffet, som alla borde kunna, öppnar sig himlen igen. Denna gång inte bara regn utan även orkanblåst. Ingen pardon, publiken övergår till dyngsur på ett ögonblick. Scengavlarna i presenning kämpar hårt för att stanna kvar i sitt läge. Larmet av musiken, dånet från vinden och regnet är inget jag tidigare (eller senare) varit med om.
På något sätt väcker det ohyggliga vädret den numera något slumrande rebellen som bor inne i Iggy. Han får de där galna ögonen som man bara sett på Youtube videos. Han går bananer, det går inte riktigt att beskriva, det är en för konstig situation.
Precis innan de ska dra igång Fun House kastar sig Iggy ut i publiken, han skriker att alla ska med tillbaka upp på scen. Ett 20-tal personer kastar sig direkt mot scenuppgången men stoppas bryskt av vakten innan de kommer fram.
Då händer det. Det ögonblicket som kommer finnas i mitt minne tills jag dör. Iggy plockar upp micken från scengolvet och skriker i riktning mot vakten.
YOU MOTHERFUCKER YOU MOTHERFUCKER, YOU LET THEM UP IF YOU DON’T LET THEM UP RIGHT NOW I WILL FUCKING DESTROY YOU
Vakten tittar oroligt runt sig, 20 000 blöta hårdrockare stirrar på honom med mörk blick. Han fattar det enda beslutet som går att ta i just den sekunden. Han ställer sig åt sidan och låter alla som vill passera.
Under ”Fun House” är det karneval på scenen. I mitten står The Stooges och hamrar på sina instrument och ler, de ser ut att ha otroligt roligt.
Precis som i en musikal avslutas sista akten med en förlösande oprovocerad humor. I den väl genomrepade set listan, har The Stooges placerat ”No Fun” som sista låt. Att se en scen som håller på att ge vika för regn och blåst, höra ”No Fun” ur högtalarna och se Iggy göra ett engagerat försök att sparka sönder monitorerna. Just det ögonblicket, det går inte att köpa för pengar.
Tack The Stooges och tack Scott Asheton. May your soul forever rest in peace.