Popunism

I en konstant tidsförvridning mellan Northern soul och snålvattenindie hamnar allt ljus på Popunism

[popunism]

Jack White - Lazaretto

Den uppladdningsbara duracellkaninen från Detroit släppte en platta för inte så länge sen. Konstigt nog (Det är sen gammalt att Mr White är en favorit bland kritikerna) fick den relativt blandade recensioner. Jag kan hålla med på vissa punkter, andra inte. Till exempel låten Lazaretto. Räcker att slänga ett getöga på videon. What's not to love?

[popunism]

Toni Holgersson - Inga kläder

Ni som följt med ett tag vet att jag är ingen stor förespråkare för musik på svenska. Därför tänkte jag att det var läge att faktiskt slå ett slag för en svensk artist.

I skrivandets stund år 2014 är det fyra år sedan Toni Holgerssons Ibland Kallar Jag Det Kärlek släpptes. Den definitiva återkomsten till musiken, uppgörelsen över åren av missbruk och hemlöshet, där det trasiga livet fick toner och en röst. Det är skört, vackert och bländande ärligt.

På den senaste skrivan; Sentimentalsjukhuset återfinns samma nostalgi, längtan och svärta kantat med ljus och hopp. Sångerna är lågmälda och intima vilket i princip tvingar dig att injicera texterna och melodierna i blodomloppet, så nära själen det går.

Sångerna illustrerar ett ganska påträngande mörker, samma typ av mörker som bara åskmoln i juni kan skapa. Men genom toner och anslag kan man samtidigt ana hoppet och ljuset där långt bakom molnen. Budskap som; livet går vidare och själen läker, sjungs i kör och frammanar ansträngningen att faktiskt våga göra det.

Toni Holgersson, killen som grammisnominerades som årets nykomling 1989! Han kan än.

P.S Om ni känner igen låten nedan så är det för att den är skriven och inspelad av Veronika Maggio på hennes briljanta "Satan i Gatan"

[popunism]

Fear Of Men - 'Loom'

En skiva som handlar om vatten. Så skulle man kunna säga om Brighton kvartetten Fear of Men's debutalbum "Loom".

  Analysen är talande, vartenda av skivans 10 spår innehåller minst en referens till vatten av något slag. Vattnet blandas med ambienser som slåss tills knogarna blöder mot gitarrer i en drömsk och lite ängslig popsymfoni.

Referenser till vatten i all ära men det som verkligen fångar mig är de romantiska texterna:

I tried my best to destroy you but the waves/ Keep overflowing me/ Washing me out ‘till I’m empty

Jag vaknar bryskt till liv igen från den drömlika sinnesstämningen när den sista tonen av avslutningsnumret "Inside" ebbar ut. Huvudet har liksom vaggats in i något vakuum mellan The Smiths och Camera Obscura. Väldigt trivsamt när det är soligt ute.

[popunism]

Les Shades - A l'Horizon

Pop på franska är underskattat. Ville bara säga de.

[popunism]

Nytt: Anders Wendin - Lämna lampan på

"Moneybrother" har i nästan ett decennium varit den där svenska killen som jag faktiskt tyckt varit riktigt ball. Det kan ha mycket och göra med att han liksom jag förlorat sig i en värld av Bruce Springsteen, The Clash och The Smiths med mera, med flera.

Under de tidiga turnéerna med en ung "Moneybrother" lämnade jag alltid lokalen lika varm utanpå som inuti. Varje tillfälle var en lysande uppvisning i rockhjälte frenesi i ett kärleksskimmer.  

"Monebrother" blev äldre, så blev också hans uttryck. På "Pengabrorsan" tolkade han sina idolers smått ikoniska låtar på wendin-svenska. Personligen kommer jag aldrig tröttna på den smäktande versionen av Tom Waits Downtown Train (Tåget som går in till stan). En frekvent återkommande låt på mina "Musik på svenska" listor.

"Moneybrother" är nu vuxen. Borta är det engelska namnet, låtarna och den ungdomliga frenesin. Kvar finns Anders Wendin, sjungandes på sitt modersmål, den naknaste av svenska musikformer.

Det känns otroligt uppfriskande att höra Wendin på svenska igen, och det med en spelglädje som smittar av sig. Första singeln ”Lämna Lampan På” har ett härligt sublimt ”Our House”-beat med det där Springsteen-svänget som han alltid haft inbyggt.

Bli inte förvånad om en viss Wendin börjar nämnas i sammanhang där Lundell och Plura huserat i flera år. 

[popunism]

Nytt: First Aid Kit - My Silver Lining

Ända sedan i vintras har det tisslats och tasslats om First Aid Kits hemliga studioarbetande. Nya skivan ”Stay Gold” släpps den 10 juni, och återigen är det Mike Mogis från Bright Eyes som står för producentrollen.

Systrarna Söderberg har berikat världen med ytterligare en melodi. ”My Silver Lining” är dryga tre minuter välproducerad stämsång i en välsmakande Emmylou Harris-k förpackning. Visst låter det lovande inför skivsläppet.

[popunism]

Nytt: Savages – Fuckers / Dream Baby Dream

Den 5:e maj släpper Savages en ny 12″ single med två helt nya låtar. Den första “Fuckers” är en ny egenskriven låt och den andra Suicide-covern “Dream Baby Dream”. Dessa två låtar är det första bandet släppt sedan förra årets briljanta "Silence Yourself"

När det gäller "Dream Baby Dream" så följer gruppen upp Bruce Springsteens cover på samma låt från av förra året, med en minst lika stark tolkning.

[popunism]

Future Islands - "Seasons (Waiting On You)" hos Letterman

Det är svårt att slita blicken från Samuel T. Herring i deras Network TV debut. Fängslande. Fångande. Fantastiskt.

[popunism]

Album: Bob Dylan - "Saved"

När "Saved" släpptes 1980 hade Bob Dylan redan hunnit beta av 19 studioalbum. Detta 20:e album och tillika andra i den kristna trilogin han släppte efter sin "pånyttfödelse", är liksom föregångaren Slow Train Coming från 1979, gospelinfluerad och texterna handlar ofta om Dylans personliga tro.

Detta är också en av mina favorit Dylan-plattor. När man lyssnar runt lite så hör man ofta; The Times They Are A-Changing, Blonde on Blonde, Highway 69 revisited och Nashville Skyline nämnas i samma andetag som "hans bästa album". Jag säker absolut inte emot. Det är alla skivor som platsar på en presumtiv lista över de 50 bästa skivor som gjorts. Det är ju just det, Bob Dylan har inte en topp, han har massor.

Saved är en av de LP skivor som jag ägt längst. Jag hittade den i botten av en mjölkback på myrorna för typ 10 spänn. Den var i "Mint condition" och inte ett vikt hörn på omslaget. Oerhört väl spenderade pengar, och vilken glädje denna skivan har gett mitt liv.

Det är själfullt, det är ärligt, det är personligt och det är en jävla stämning.

Soon a man is born, you know the sparks begin to fly He gets wise in his own eyes and he's made to believe a lie Who could deliver him from the death he's bound to die ? Well, You've done it all and there's no more anyone can pretend to do What can I do for You ?

[popunism]

Razorlight - America

För några dagar sen sammanställde PSL tillsammans med deras läsare, en lista över "De bästa låtarna om TV". I bästa High Fidelity anda så älskar jag listor, självklart var jag med på ett hörn. Mitt bidrag blev den den briljanta låten om det odödliga musikprogrammet "Pop of the Tops" av The Kinks. Men nu när jag skänkte det ytterligare en tanka så kom jag och tänka på Razorlight. Det Svensk/Brittiska bandet vars hittills största framgång är "America" som toppade Amerikanska Billboardlistan. Lite komiskt i sammanhanget om man läser texten.

I light a cigarette 'Cause I can't get no sleep Theres nothing on the TV nothing on the radio That means that much to me All my life Watching America All my life There's panic in America Oh Oh Oh, Oh There's trouble in America Oh Oh Oh, Oh

Förutom att det är en vacker gitarrballad så känner jag mig träffad av orden, jag i lilla Svedala relaterar till vad de vill säga. Det är väldigt mycket Amerika på TV.

[popunism]

Foster the People - Supermodel

Tidigare under mars släppte Foster the People sin nya platta "Supermodel". Jag tycker den är väldigt klämmig. Ger mig inte på en recension eftersom jag tycker spin gjort ett utmärkt jobb med det.

[popunism]

Nytt: Damon Albarn - Heavy Seas Of Love

Så har tredje singeln från nya plattan "Everyday Robots". Om det ens är möjligt så är "Heavy Seas of Love" ännu bättre än de tidigare, av mig så hyllade spåren. Magiskt

[popunism]

Woods - Suffering Season

I Woods allra finaste ögonblick skimrar de som soldränkta vågslag. Trots en modest produktion och en avgrundsdjup frågeställning är "Suffering Season" en låt som inte går att tröttna på.

Det här ett sånt där stycke musik som du kan rekommendera till en vän med orden "Lyssna på det här, jag tror du kommer gilla det" och veta med säkerhet att det är sant. Det smittar nämligen som en den finaste av epidemier.

A light passed to waken the fields Just to cover it up and let time take you in Two rites passed that suffering season Hold it back up now let it begin Who knows what tomorrow might bring? Sun soaks passed the flowerless spring and it shows You mourn from the morning you'll wake up dead Back to call your name

[popunism]

The Smashing Pumpkins- Take Me Down

Mellon Collie and the Infinite Sadness, är i min mening så nära en perfekt platta man kan komma. Låtar som; 1979, Tonight, tonight, Bullet with Butterfly wings, Zero och Jellybelly har unisont älskats över världen, med all rätt.

"Take me Down", låten som avslutar koncept delen "Dawn", är dock en av låtarna som det inte pratats lika mycket om. Låten är lite speciell eftersom den är skriven av gitarristen James Iha som endast skrev två låtar på skivan (Note: Den andra är "Farewell and Goodnight").

Låten är en romantisk ballad i någon form av 70-tal psychedelica-bee-gees  hybrid, vilket förmodligen är anledningen till att den är en lite udda fågel på skivan. Min absoluta favoritdel är när låten kulminerar i en skör på gränsen till cheesy falsett-avslutning. Då övergår låten från bra till självlysande.

När Billy Corgan summerade hela skivan lät de så här:

I'm waving goodbye to me in the rear view mirror, tying a knot around my youth and putting it under the bed. 

Det är helt plötsligt inte alls svårt att se hur "Take me down" fick plats på skivan.

[popunism]

Japandroids - The House That Heaven Built

Ibland är det skönt och inte skriva utan bara lyssna på bra musik. "The House That Heaven Built" är ett bra exempel. Japandroids är just nu ute på turné. Jag hoppas de luftar en ny låt eller två. En ny platta inom kort hade suttit som en smäck. 

[popunism]

R.I.P Scott Asheton. Min berättelse om The Stooges

Jag och min vän Tony klev ut genom dörren från min lägenhet i Rissne. Det var en varm och solig augustiförmiddag och humöret var kvittrande gott. Vi var som seden kräver klädda i svarta band t-shirtar, Iron Maiden om jag inte minns fel. Uppladdning hade, precis som så många gånger tidigare, börjat redan kvällen innan. Whiskey, öl, rikliga mängder musik  och förväntansfulla diskussioner om ditt och datt.

Vid det här lagret kunde vi utan bekymmer stoltsera med att kalla oss inbitna konsertbesökare, då vi hunnit beta av det mesta inom den klassiska rockscenen tillsammans. Precis som nära jag bodde hemma så hade Tony begett sig upp till Stockholm enkom för denna helg. Det var helgen då vi skulle beta av Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Slayer och Iggy and the Stooges, på en och samma dag. Det var dags för den svenska versionen av super festivalen Sonisphere.

Biljetterna till det vi kallade för årets spelning hade vi köpt redan i december genom Ticnets självmordsliknande kösystem. Sedan dess hade vi väntat, pratat och skapat blandlistor för att på bästa sätt förbereda oss för vad som komma skulle

Skådeplatsen för detta spektakel var Stora skuggan, den jättelika ängen precis bredvid universitetet. Vägen från Rissne till Universitet är varken kort eller spikrak men det spelade liksom inte någon roll just då, vi drack öl pratade musik och rycktes med i stämningen. För er som inte upplevt den, kan jag varmt rekommendera den säregna stämning som som uppstår när tusentals långmanade, något berusade hårdrockare, invaderar Stockholms tunnelbana. Vänligare och gladare bunt människor får man leta efter.

Väl framme hade moln hopat sig på himlen. Vi träffade på en kufisk figur stod vid utgången och krängde ponchos. Jag var inte direkt någon ponchomänniska, enligt mig så sabbade det ju hela "fuck all" attityden som rocken kretsar kring. Men eftersom jag endast hade t-shirt så svalde jag mitt ego och bestämde mig för att slå till. Jag måste tänkt något i stil med, ”Det är bättre och se muppig ut än att bli dyngsur”

Vi följde lämmeltåget av människor tills vi till slut fått våra band och äntrat området. Eftersom vi hade lite tid på oss innan det första bandet på listan, Slayer skulle gå på. Vi brottade os fram till öltältet för att dricka den obligatoriska blask-ölen. Eller ja i detta fall var det nog mer än en…

När vi stod där med ölen i handen så kände vi den första droppen regn falla. "Det blir säkert inget med de här" tänkte vi. Kanske ska inflika att vi vid det lagret hade vi varit oerhört förskonade från regn under våra konsertäventyr. Den här gången stannade det inte vid en droppe, himlen öppnade sig. Utan att hinna uppfatta vidden av regnandet stod vi med lera upp till knäna och försökte njuta av "War Ensamble".

- Det här håller inte, nu åker ponchon på, sa jag med skamsen röst till Tony. - Ska vi inte fixa en till dig med, du kommer bli dyngsur?! 
- Nä det går över, jag vill inte gå härifrån nu, sa han bestämt.

Han hade rätt i det, regnet avtog och vi andades ut. Det hade blivit dags för den spelningen vi pratat om allra mest. Vi skulle få chansen, (jag säger chansen för det fanns inte riktigt på kartan att den skulle infinna sig) att se Iggy Pop and The Stooges. De legendariska Iggy Pop and The Stooges. "I wanna be your dog", "Raw Power", "Gimmie some skin", "Your pretty face is going to hell", "Search and destroy". Bandet som var med och födde en hel genre bara året efter ”The summer of Peace and love". 

Vi tog oss långt fram, längre än vad vi brukar stå. Jublet stiger ur sorlet när Iggy, gummi mannen själv äntrar scenen. En ytterst älskvärd slamrande, dånande gitarr fyller hela området, ur Iggys mun kommer:

Dance to the beat  
Of the living dead  
Lose sleep baby 
 And stay away from bed 
 Raw power is sure to come 
 A runnin' to you

OMFG, Raw Power. Titelspåret från skivan som jag har älskat om och om och om igen. Vi står där med en fånig uppsyn, som små barn som fått en tablettask. Skådespelet och den massiva ljudväggen gör att vi står som stenstoder. 

Vid låtens slut skriker Iggy på sitt karakteristiska sätt:

EEEEEEEEEEEEYYYYYYYYY
 OOOOOOOOOOHHHHHHHH SEARCH AND DESTROY

Ungefär samtidigt som James Williamson drar igång det där riffet, som alla borde kunna, öppnar sig himlen igen. Denna gång inte bara regn utan även orkanblåst. Ingen pardon, publiken övergår till dyngsur på ett ögonblick. Scengavlarna i presenning kämpar hårt för att stanna kvar i sitt läge. Larmet av musiken, dånet från vinden och regnet är inget jag tidigare (eller senare) varit med om.

 På något sätt väcker det ohyggliga vädret den numera något slumrande rebellen som bor inne i Iggy. Han får de där galna ögonen som man bara sett på Youtube videos. Han går bananer, det går inte riktigt att beskriva, det är en för konstig situation.

Precis innan de ska dra igång Fun House kastar sig Iggy ut i publiken, han skriker att alla ska med tillbaka upp på scen. Ett 20-tal personer kastar sig direkt mot scenuppgången men stoppas bryskt av vakten innan de kommer fram.

Då händer det. Det ögonblicket som kommer finnas i mitt minne tills jag dör. Iggy plockar upp micken från scengolvet och skriker i riktning mot vakten.

YOU MOTHERFUCKER YOU MOTHERFUCKER, YOU LET THEM UP IF YOU DON’T LET THEM UP RIGHT NOW I WILL FUCKING DESTROY YOU

 Vakten tittar oroligt runt sig, 20 000 blöta hårdrockare stirrar på honom med mörk blick. Han fattar det enda beslutet som går att ta i just den sekunden. Han ställer sig åt sidan och låter alla som vill passera.

Under ”Fun House” är det karneval på scenen. I mitten står The Stooges och hamrar på sina instrument och ler, de ser ut att ha otroligt roligt.

Precis som i en musikal avslutas sista akten med en förlösande oprovocerad humor. I den väl genomrepade set listan, har The Stooges placerat ”No Fun” som sista låt. Att se en scen som håller på att ge vika för regn och blåst, höra ”No Fun” ur högtalarna och se Iggy göra ett engagerat försök att sparka sönder monitorerna. Just det ögonblicket, det går inte att köpa för pengar.

Tack The Stooges och tack Scott Asheton. May your soul forever rest in peace.

[popunism]

Nytt: Lykke Li - No Rest For The Wicked (Audio)

Lykke Li släppte idag sin andra låt från nya skivan "I Never Learn". Precis som "Love Me Like I’m Not Made Of Stone" är "No rest for the Wicked" bländande vacker. Lyssna, om och om igen. Bara gör de.

Lykke Li - No Rest For The Wicked (Audio) from Lykke Li on Vimeo.