Daniel: Att bli bedragen och bestulen
Att bli lurad och bestulen är någon som har hänt eller kommer hända alla. Men man blir lika förbannad varje gång.
Vi hade firat Full Moon-party på Koh Pha Ngan, festat hela natten på stranden tillsammans med tusentals människor i en mängd olika stadier och typer av berusning. Massa buckets hade druckits, öl sänkts, mat ätits, fötter blivit söndermosande av dansande och halsar skrikits torra. Marcus hade blivit intvingad till en vacker flickas rum (enligt vanlig praxis) och vi hade båda yrat oss igenom några timmars bakfylla innan vi tog båten över till Surat Thani för att ta bussen till Malaysia.
I denna av gud förgätna stad händer allt som inte hänt under hela vår dåvarande vistelse i Thailand. Vi blir bestulna två gånger och lurade.
Vi blev först avsläppta på stadens huvudresekontor. Det är rätt uppenbart att alla dessa kontor arbetar efter kartellbildningslogik. När vi sätter oss på tuktuken som ska köra oss till minibussen så upptäcker Marcus att hans väska är öppen! Den väldigt dyra kameran som han haft med sig under hela resan och tagit skitbra bilder med är borta. Han springer tillbaka och tittar överallt där vi har suttit, men den är spårlöst försvunnen. Vi har båda funderat väldigt mycket över när och hur den försvann, men det måste ha varit någon gång mellan då vi gick av färjan och satte oss i tuktuken. Jag kan ha somnat till en halv minut när han gick iväg och köpte tuggummi, eller så var det väldigt trångt när vi gick av båten och kring växlingskontoret och kameran låg längst ut i ryggsäcken, så det hade varit svårt att känna om någon pillade på det lösa blixtlåset när man var bakfull och trött.
Efter detta ganska fatala nederlag upptäcker jag att någon dessutom snott min mobil. Jag köpte den i Thailand när jag var här förra gången och tränade thaiboxning. Den var inte särskilt dyr och rätt sliten, så grattis till vem som än tog den!
Hursom så körde tuktuken oss till ett annant resekontor i en annan del av staden och där sker den tredje katastrofen på en timma. När vi går in på kontoret satt en fet liten tant i ett blåmålat fult rum med droppande aircon. Hon var ovanligt högljudd för att vara thailändska och det var säkert för att dölja den svarta fläck av synd som fastnat på hennes själ! Denna episod var verkligen droppen, eftersom det var tredje gången inom loppet av tjugo minuter som något skit hände. Dessutom var detta den situation där vi faktiskt hade ett ansikte på förövaren, så mycket av den frustration och ilska vi kände fokuserades på kärringen.
Hursom så skrev hon ut biljetterna till Malaysia åt oss (ett halvcirkeldrag med bläckpennan räckte tydligen) och sedan blev hon lurig. ”Exchange money now! Need money at Malaysia border! Exchange money thai baht to malay moneys! Hurry quick bus leaves!”
Nu fick jag ju helt plötsligt för mig att så var det. Jag kommer ihåg att jag läst någonstans att man måste visa en viss mängd pengar för att få direktvisum i vissa länder. ”Jaja, hon har rätt Marcus, lägg pengarna nu så drar vi!” Marcus var grymt tveksam, men jag insisterade. Tanten knappade lite på sin miniräknare och Marcus lade ut för mig och honom. Vi hade ingen aning om växlingskursen och när vi gick därifrån hade vi växlat om thailändska baht till det dubbla värdet av vad en malaysisk ringgit går på.
Självklart så krävde de inte alls att man visade pengar när vi passerade den malaysiska gränsen. Växlingsspektaklet var utan tvekan mitt fel, men tack och lov så var vår jävlig trevliga vistelse i Kuala Lumpur helt pinsamt billig, så skadan var inte så stor där.
Summa summarun så kan jag säga att katastrofer händer även de bästa!
