På Runö i Nordsvästra Estland fanns det i hundratals år en svenskspråkig befolkning, av vilka enbart ett litet fåtal finns kvar, de allra älsta som lever i landsflykt från Stalinistisk nationalitetspolitik. Ön talade en otroligt gammalmodig dialekt av svenska som var mycket mer lik det språk som Gustav Vasas Bibel skrevs på än kontämporär rikssvenska vid 1900-talets mitt, vilket hörs tydligt i den här sången. Arvid Björk var en av den sista generationen av Estlandssvenskar, och han spelades in sjungande en psalm, Hela världen klagar sig, som publicerades för första och sista gången i 1695 års psalmbok för svenska kyrkan, och han sjunger den på det gamla viset att sjunga helig musik, innan orgeln kom att dominera helt i Luterska kyrkor. Otroligt vacker. Texten har publicerats i annoterad form i Den gamla Psalmboken av Svenska Akademin - Arvid sjunger den tredje versen:
Våre vänner falla ifrå, Oss en spegel varda : Samma väg vi måste gå, Smaka döden hårda : Ho är fattig, ho är rik? Vi äre fast var annan lik ; Lät oss därom vårda. Kyrie Eleison, Kriste Eleison. Vi tänker man ej där uppå, Mitt i döden vi här stå ? Kyrie Eleison
