När jag var 21 jobbade jag på en bensinstation med restaurang. I landet jag bodde fanns det många sådana stationer och den jag jobbade på hörde till den största kedjan. Jag växlade mellan att stå i kassan, hjälpa till i köket (sällan var någon av kockarna på gott humör och jag undrade alltid över det), servera maten och att tvätta av borden. Det var ett bra jobb, eller lätt. Jag hade mina 40 timmar i veckan och när de var över drog jag iväg till en bar eller hem till någon kompis, en väldigt enkel tillvaro, men den behövde inte vara någonting annat.
Människorna som åt på bensinstationen var för det mesta tystlåtna, äldre, arbetande män, även om barnfamiljer också besökte oss då och då. Vissa pratade man med, andra skämtade man med, och de flesta serverade man bara maten åt, så fick det vara bra så. Jag minns en av restaurangens stammisar, en ganska gammal man med nästan vitt hår som låg okammat över hans huvud, med en mun som alltid var åtsnörpt, lite surmulen. Varje dag satt han i sitt bås med sin bruna kavaj och väntade på maten med axlarna höjda nästan till öronen. Jag försökte prata med honom ett par gånger, men han nickade och lutade sig över maten tills jag fattade vinken och fortsatte med de andra borden. Han hade molniga blå ögon, på ett sätt urvattnade. Jag skulle knappast minnas honom om det inte vore för en enda udda detalj; när han ätit, torkat sig om munnen och lagt besticken prydligt på tallriken steg han upp och skyndade iväg (skyndande så snabbt han kunde åtminstone), men vid tallriken låg kvittot för dagens måltid kvar, och med en kulspetspenna hade han alltid skrivit en recension av maten och betjäningen, små kråkfötter som på ett, jag antar att det var typiskt för honom, kortfattat sätt uttryckte hans åsikt om allting. Recensionerna var skrivna i samma stil hela tiden; korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Ett par gånger fanns också ordet DÅLIG med på kvittot, också BRA, men för det mesta var allting OK, med några enstaka ord som förklarade betyget. En gång lämnade jag en lapp vid hans bord som frågade om vad han menade med stämningen, men ingenting ändrades, det är fullt möjligt att han helt enkelt inte lade märke till lappen. Vilket också får mig att undra över hur han uppfattade stämningen i restaurangen, när han var så insnöad på maten och betjäningen. Jag avfärdade gubbens beteende som ett sätt att försöka känna sig viktig, att göra skillnad. Inte kunde jag klandra honom.
Efter runt fyra månader började gubben dyka upp vid kvällsskiften också, ibland med olika plagg, men beställningarna var de samma och han satte sig fortfarande på sin vanliga plats. När jag stod i kassan tyckte jag mig se honom mumla men det är möjligt att han bara smackade med tungan för att blöta upp munnen. Det lustiga är att när jag nu försöker tänka tillbaka på hur han åt så kan jag inte minnas det, inte ens en bild av en vanlig gubbe som äter dyker upp, istället är det som någonting blekt och suddigt i huvudet. Jag antar att jag aldrig tittade på när han åt för att det skulle kännas märkligt. Recensionerna låg bredvid tallriken, precis som alltid. Samma stil, samma penna, samma beställningar. Det började inge en känsla av trygghet, inte för att mitt liv i allmänhet var så spännande på den tiden, men det kändes bra, grundande att gubben lämnade sin lilla vita lapp bredvid den avslutade måltiden. Fast en kväll, när han hade ätit och skyndat sig genom dörrarna på det där brådskande lite bekymrade sättet och jag kom för att plocka disken, var det någonting i mig som fick mig att vända på lappen. Han hade skrivit; korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Fast det på hans tallrik ännu låg ett par salladsblad. Jag tänkte inte så mycket mer på det då men nästa dag kollade jag recensionen och återigen stod det korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Just den dagen visste jag att han beställt en smörgås och inte korv, men alla lappar därefter hade samma ord på sig, oavsett om någonting ändrats. Jag tänkte att han säkert höll på att falla i glömska och kände mig sorgsen, men det bekymrade inte mig utöver det, trodde jag. Till saken hör att jag under den här tiden var ganska ensam, mina vänner slutade höra av sig och vagt bekanta var så upptagna med sitt eget så de flesta kvällar slutade ofta med en öl och cigg på balkongen innan det var dags för sömn. Därför, intalar jag mig åtminstone, blev jag så fast i den här saken med gubbens recensioner. I brist på bättre uttryck låg en papperslapp och skavde i min hjärna.
En kväll, när mitt skift var över, bestämde jag mig för att följa efter honom, se var han bodde. Han hade en vaggande gång, svängde av och an på sidorna av gatan där han gick, med sin runda skugga under sig. Han tog sig fram till ett hus, fast det liknade mest en stuga, öppnade dörren bara så där och gick in. Jag smög efter så tyst jag kunde och väntade utanför dörren. Jag hörde hasande fotsteg där inne och ett frasande runtom, men efter en timme eller så blev det tyst. Jag öppnade dörren. Golvet var täckt av små papperslappar, alla med texten korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Väggarna var gröna och många av dem hade mörka, brungula streck. Det luktade aftershave. I husets rum låg en tjock tystnad, men det var inte skrämmande nog för att få mig att försvinna därifrån, utan eggade istället på mig. Möblerna var alla från olika tidsperioder och i olika skick, och några tavlor hade han också, av lokala landskapskonstnärer. Varför just recensionen med torra pommes frites, tänkte jag, och så tänkte jag att lapparna alla måste vara från efter tiden då gubbe, så att säga, fastnade i sitt tänk. Eller så tyckte han bara verkligen om korv med pommes frites. Ett skåp med serviser. Pulsen var hög, förstås. Man går inte in i en främmande människas hus utan att bli berörd, men för varje rum växte min beslutsamhet och iver över att utforska denna märkliga gubbes hem. Bara en enda dörr i huset var stängd, sovrummets dörr. Jag vet inte varför jag öppnade dörren. Jag vet inte varför jag sparkade till garderoben med en sådan kraft som jag gjorde.
- Vem där?
Jag vet inte varför jag inte svarade på den ängsliga frågan utan bara stod där i dörröppningen.
- Vem där sade jag!
Stod där med knutna nävar och tittade på den yrvakna gubben. Ett glas med vatten på nattduksbordet. Han vågade inte säga något mer och jag tog två steg tillbaka, grep om dörrens handtag. Och jag förstår inte varför jag just i den stunden inte ville göra någonting annat än att smälla i dörren tills gubben skrek av ångest och skakade av rädsla, en riktig hahaha stämning men jag gjorde inte det, jag gick ut till tamburen, räfsade åt mig av det vita papperslappshavet och sprang därifrån. Det var så spännande, och lapparna jag stulit låg i mina fickor som tungt guld, tungt guld som jag lade i min säng och pusslade ihop till en mosaik av korv och stämning och OK och små bläckprintade siffror, och allt verkade passa in, jag fnittrade som ett barn när jag låg med lapparna i min säng och pusslade ihop tusen kombinationer, tills solen gick upp och mitt skift vid restaurangen började. Restaurang är förresten ett lite för stiligt ord, det var en kassa och ett par bås med ett simpelt kök bakom en tunn vägg. Restaurang skulle jag inte kalla det. Gubben fortsatte dyka upp, och det som varit en rofylld, stillalagd rutin blev nu en glädje som upprepades varje dag, den där hemska men också så underbara hemligheten att jag brutit mig in hos honom, att jag kunnat göra vad jag ville. Jag plågades av fantasier om att lämna små ledtrådar kring inbrottstjuvens identitet, små detaljer som han skulle pussla ihop och en dag få sin insikt från och titta upp i mitt grinande ansikte. Men han fortsatte komma och jag gjorde ingenting.
Så småningom blev det dags för mig att flytta från min bostad till en ny ort, jag blev antagen till den skola jag ville komma in på. Natten innan morgonen då jag skulle ge mig iväg med tåget återvände jag till hans hus. Jag stod vid husets dörr, igen. Och jag pressade lapp efter lapp genom brevinkastet tills alla mina fickor var tomma. Jag lyssnade efter ljud. Ingenting. Jag gick bort från huset och kände en lättnad. På lapparna hade jag skrivit förlåt.
