Kärlek är försjunkandet i den ande, där vår egen finner sitt fäste utan att förlora sin frihet; närheten av det hjärta, där oron i vårt eget stillas; det lyssnande, som förnimmer vårt outsagda och outsägliga; klarsynen i det par ögon, som i våra bästa möjligheter redan finna verkligheter; mötet med de händer av vilka vi, döende, ville känna våra egna omslutna.
Lifslinjer 1 (sidorna 62-63), Ellen Key














